Stanna upp för att tänka, ge sorgen tid
Trots att recensenten inte lider av någon liknande sorg låter hon sig tröstas av Carita Holmströms och Annika Cleos skiva, resultatet av Holmströms sorgearbete.
VOKALMUSIK
Carita Holmström & Annika Cleo
Sjung sorgen (RunArt)
Ibland tystnar den skapande rösten. Det hände tonsättaren och sångerskan Carita Holmström då hennes man avled 2016. Men hon kom igen, och uttryckte sin sorg i både ord och toner. Det blev en föreställning i samarbete med Annika Cleo och Anna Simberg, som nu finns även på skiva. Förutom egna texter ingår dikter av bland annat Solveig von Schoulz och Tua Forsström. Ordens roll är stor, tonfallet är starkt berättande och går rakt in i hjärtat. Jag stannar upp, lyssnar och känner mig tröstad – trots att jag inte lider av någon liknande sorg just nu gör skivan mig gott.
Dagens musikbransch domineras ofta av det lättuggade, av slitoch-släng-musik, bakgrundsmusik som skvalar på i högtalarna medan du tänker på något annat. Jag hoppas musik som denna kunde få plats, musik som blir ett slags ritual, som skapar plats för att tänka efter och känna. Som genre kommer kanske musikteatern närmast – i den här helheten är tonfallet djupt subjektivt och lyssnaren vet att det handlar om Carita Holmströms eget sorgearbete, men i bästa fall kan teatern vara en motsvarande plats, där man lever sig djupt in i en annan persons tankar och släpper loss sina egna känslor meddetsamma.
Enkelt och direkt tonfall
Musiken rör sig fritt någonstans mellan klassiskt, folkligt och populärt tonfall. Oftast är det bara sång (en eller två röster) och piano eller gitarr, men trots att tonfallet är enkelt och direkt är musiken aldrig simpel. Vissa sånger kommer åt att växa ut till full storleks örhängen, som Grå gryning och För mig, medan andra är kortare och mer skissartade tankeflöden.
Carita Holmström sjunger varmt, ibland glimtar hennes djupa altregister fram på allvar. Rösten klingar utmärkt, tonbildningen låter ibland förvånande klassisk men med långa läckra linjer. Hon spelar själv både klaviaturer och gitarr – det enda jag har lite svårt för är de stundvis irriterande synthsounden. Som parhäst har hon Annika Cleo med lyxigt fin, innerlig sång och textläsning. Cleo har också bidragit med några sånger, varav speciellt Längtans spegel påminner mig om psalmidiomet, med en doft av folkkoraler. Som motvikt till alla texter avslutas skivan med ordlös meditationsmusik, som bereder plats för lyssnarens egen eftertanke.