Säsongsarbete och boende
Snart är det valdag för fjärde gången på två år. Och ingen diskuterar något annat än ja eller nej till Benjamin ”Bibi” Netanyahu.
Den sommaren tjänade jag storkovan. Under ett par månader stod jag vid ett rullande band och rensade fisk på en fabrik belägen på en atlantisk ö. Det här var under min studietid och tillsammans med andra gästarbetare var jag inhyst i en lokal som – om jag minns rätt – var ämnad för ungdomsläger. Vi var rätt många som delade kök och för matlagningen ansvarade vi i tur och ordning.
I dag föreligger ett behov av arbetskraft och människor som inte är fast boende i Finland arbetar vid byggen, på varv och i jordbruk. Pandemin har gjort att vi för första gången i viss mån uppmärksammar utifrån kommande arbetares bostadsvillkor. I somliga fall har dessa inte erbjudits tillräckligt god inkvartering och på så vis utnyttjats av sina arbetsgivare.
Bostadspolitiken har varit central i den finländska historien, inte minst efter de senaste krigen då en stor brist på bostäder rådde särskilt i storstäderna. För de arbetare som flyttade in till städerna under slutet av 1800-talet kunde boendeförhållandena vara eländiga. En läsning av Anna Bondestams romaner ger mig en inblick i hur det kunde kännas då kostnaderna för boende slukade en stor del av lönen, då fabriksarbeterskorna tvingades att dela bädd och då de rum som skulle tjäna som sängkammare ofta var iskalla.
Att personer som inhyste knegare av olika slag då kunde slå mynt av bostadsbehovet framgår på flera sätt, bland annat av de påbud i städernas tidiga ordningsstadgor där husbönder och andra arbetsgivare uppmanades att förse sitt arbetsfolk med ”sunda bostäder”. I synnerhet bostadsrummen i de ”aflägsnare och trängre stadsdelarna” – kvarter som i dag skulle kallas för utanförskapsområden – skulle rengöras och ventileras. I tider då smittsamma sjukdomar grasserade fick inte friska bebo samma rum som sjuka.
Dåförtiden var det många som engagerade sig i bostadsfrågan, ett problem som ventilerades av både arbetarorganisationer och nykterhetsföreningar. Hos de nationalekonomer och historiker som senare bidrog till att lägga grunden för samhällsvetenskaplig forskning fanns ett stort intresse för sociala frågor. En rad undersökningar initierades i en tid då statistiken fick en utökad roll och 1901 genomfördes exempelvis en undersökning av alla hushåll på den finländska landsbygden.
I denna mycket omfattande utredning intresserade man sig främst för de obesuttnas – de egendomslösas – arbetarfamiljernas levnadsvillkor. Hur många ”boningsrum” förfogade hushållet över? Var dessa rum hyrda eller egna? Blanketterna möjliggjorde ytterligare ett svar: att familjerna inte hade något eget rum till sitt förfogande. Dessutom ställde de välvilliga forskarna frågor om hushållen – den benämning som vanligen användes – ägde ”mjölkande kor” och hade tillgång till bete.
Under min sommar som gästarbetare blev jag och de andra utländska arbetarna vräkta. De som förestod huset ogillade att några av oss förde med sig traditioner från hemländerna, i detta fall midsommarfirande av östnordiskt slag. I fiskesamhället fanns dock ett behov av arbetskraft och vi togs väl om hand och försågs, vårt skålande till trots, med drägligt boende.
"Pandemin har gjort att vi för första gången i viss mån uppmärksammar utifrån kommande arbetares bostadsvillkor."
Man kunde tro att det finns viktiga sakfrågor att grundligt debattera i en valrörelse i Israel. Till exempel fredsprocessen med palestinierna eller förhållandet mellan stat och religion.
Men taktiserande och negativ kampanjföring dominerar, och frågan som överskuggar allt är om Benjamin Netanyahu ska kunna bilda regering igen eller inte. Efter de två första valen misslyckades det, och efter det tredje valet i höstas bröt rivalen Benny Gantz sitt vallöfte och gick med i en så kallad nödregering med Netanyahu för att hantera coronakrisen. Den höll bara några månader.
Netanyahu delar folket. Hela året har tusentals demonstrerat mot honom varje lördag. De anser att han försöker underminera domstolarna och bryr sig mer om sina egna intressen än landets. Han står nämligen anklagad i en korruptionsrättegång och har gjort allt för att komma undan den.
De som inte är mot honom älskar honom. Inte minst efter att han målat upp den effektiva vaccinationskampanjen och normaliseringsavtalen med flera arabiska länder som sina egna personliga prestationer.
Hans politiska motståndare finns både till höger och vänster, och själv söker han stöd precis överallt.
Efter ful retorik mot de arabiska medborgarna i tidigare valkampanjer turnerar han nu i Israels arabiska städer och byar, och ställer för första gången upp en arabisk och muslimsk kandidat för att dra röster till sitt parti Likud med löften om satsningar på den arabiska sektorn av det israeliska samhället.
Hittills har inget arabiskt parti suttit i en regeringskoalition, något som många tycker det är dags för nu. Samarbete med högern har ändå varit tabu.
Men nu har parlamentet Knessets vice talman Mansour Abbas (inte att förväxla med palestinska myndighetens president Mahmoud Abbas), som leder det islamska partiet Ra’am, sagt att han är öppen för samarbete med Netanyahu som dock tillbakavisat spekulationerna.
Samtidigt har Bibi flirtat med de extremaste judiska nationalisterna, till exempel partiet Otzma Yehudit (Judisk styrka). Partiledaren Itamar Ben-Gvir är efterföljare till Meir Kahane, som förespråkade judisk överhöghet och uteslöts från val på 1980-talet på grund av rasism. Netanyahu har sagt att Otzma Yehudit får sitta i hans koalition men att den anti-arabiska Ben-Gvir inte är lämplig som minister.
I mitten finns ett antal centerpartier varav Yesh Atid (Det finns en framtid) är det största och har chans att bilda regering. Men vänstern är helt marginaliserad. Meretz, det enda partiet som vågade säga högt att internationella brottmålsdomstolen i Haag kanske hade grunder för sitt beslut att utreda misstänkta krigsbrott begångna av israeler och palestinier, blev genast utskällt och förklarat som regeringsodugligt.
Vänster har blivit ett pinsamt skällsord som ingen vill associeras med eftersom de flesta väljare identifierar sig som höger i termer av säkerhetsfrågor, bosättningspolitik och relationen med palestinierna.
En knapp majoritet brukar rösta för högern dit de två religiösa ultraortodoxa partierna också räknas, men den här gången är också högern splittrad för och emot Bibi. Flera av hans motståndare är ännu tuffare hökar än han, bland annat rivalen Gideon Sa’ar som lämnade Likud och bildade partiet ”Nytt hopp”. Både han och den andra självutnämnda statsministerkandidaten Naftali Bennett från Yamina är emot en palestinsk stat.
Netanyahu är en oerhört skicklig politiker som en hel generation vuxit upp med. Så länge han är kvar kommer politiken antagligen att fortsätta domineras av hans person.
UTRIKESKRÖNIKAN ANNIKA WILMS
Hans politiska motståndare finns både till höger och vänster, och själv söker han stöd precis överallt.
Kina lovar att bistå med vaccindoser till aktiva både i sommarspelen i Tokyo i år och i vinterOS i Peking 2022. Och erbjudandet gäller inte bara de egna idrottarna.
Löftet från Kina presenterades av Thomas Bach, ordförande i Internationella olympiska kommittén (IOK), under IOK:s årliga session.
– IOK har fått ett godhjärtat erbjudande från Kinas olympiska kommitté, som arrangerar vinter-OS och Paralympics i Peking 2022, om att bistå med ytterligare vaccindoser till deltagare i både Tokyo 2020 och Peking 2022, sade Bach, enligt Inside The Games.
Exakt hur många doser det handlar om är oklart, och bara sommarOS omfattar över 10 000 idrottare.
Doserna ska dels kunna nyttjas av aktiva i länder som redan har avtal med kinesiska vaccintillverkare, dels i andra länder och då genom samarbete med internationella partner.
Betalar för fler doser
IOK kommer att stå för kostnaden, och som ett tecken på solidaritet i den globala kampen mot covid-19 lovar man också att hjälpa till ytterligare.
– För varje sådan här dos kommer IOK att betala för ytterligare två doser som ska erbjudas till befolkningen i respektive land, sade Thomas Bach.
Vaccinering är inte ett krav för att få tävla i OS och i Paralympics, men IOK uppmanar alla som kan att vaccinera sig. Flera länder – Litauen, Ungern, Serbien och Israel för att nämna några – har redan börjat vaccinera sina trupper.
Och fler är på gång. USA satsar till exempel på att ha alla sina idrottare vaccinerade före Tokyo-OS, och kanske så tidigt som i maj.
– Vi är mer optimistiska än någonsin i vår förhoppning att våra idrottare kommer vara vaccinerade och klara långt innan spelen börjar, säger Sarah Hirshland, ordförande i landets olympiska och paralympiska kommitté (USOPC), enligt AFP.
OS i Tokyo invigs den 23 juli och Paralympics startar den 24 augusti.