Av bly och hår

Anselm Kiefer är i dag en av världens mest beundrade och eftersökta konstnärer. Så har det inte alltid varit. Kiefer föddes i ett bombskydd i Donauessingen våren 1945 – hans mor satte vaxproppar i hans öron för att bombplanen skrämde honom så – och växte upp lekande bland ruinerna av sin hemstad. Han befann sig mitt i den tyska efterkrigskatastrofen och betraktade den med ett barns självklara blick. Sådan var världen.

Postnazismen skulle länge förbli Kiefers främsta tema. Hans debututställning bestod av en dokumenterad performance där har reste runt i Europa och iklädd sin fars Wehrmachtuniform gjorde Hitlerhälsningen på olika ställen där de tyska trupperna dragit fram. Skandal.

Han gestaltade germansk mytologi, tysk idéhistoria och det tomrum den utplånade judendomen lämnat i Tyskland. Om ämnena kan verka abstrakta är hans konstverk allt annat. Han målar, eller framställer, väldiga, vagt figurativa ofta tredimensionella dukar där förutom färger till exempel aska, jord, bly, bladguld, shellack, människohår och olika objekt som kvistar, blommor och blyföremål står för den tredje dimensionen.

I Tyskland väckte Kiefers undersökningar av det förflutna misstro. Han anklagades för kryptonazism, och det var först när han välkomnats i länder som USA, Nederländerna och Israel som hans landsmän accepterade honom. Man kan undra hur det hade gått i dagens cancel-kultur.

Det provokativa i Kiefers verk är att han inte bara sätter parentes kring nazismen och går vidare. Hans målningar är fulla av direkta referenser till kulturen och historien. Signifikativa verktitlar och diktcitat är inskrivna på dukarna, porträtt av historiska personer ingår i kompositionerna, materialvalen är laddade. Han gör inte oreflekterat skillnad mellan onda och goda aktörer från tiden före nazismen utan försöker urskilja en hel tradition och frågar sig hur den kunde leda till katastrofen. Och han involverar sig själv i sina undersökningar som en produkt av samma, komplicerade och destruktiva historia.

För fem år sedan hade vi glädjen av en stor, oförglömlig Kieferutställning i Serlachius konstmuseum i Mänttä. Nu, när resor till utländska museer är uteslutna, kommer högst lägligt den svenska kulturtidskriften Aiolos med ett temanummer kring Anselm Kiefer och den judiske poeten Paul Celan, en av hans viktigaste inspirationskällor. Förutom 34 fotografier av olika verk omfattar numret texter av Kiefer själv, intervjuer med honom och en inkännande essä av den österrikiske författaren Christoph Ransmayr.

På 1990-talet utvidgade Kiefer sitt revir. Han är en mycket lärd och berest konstnär och kom nu att inkludera myter från stora delar av världen i sin konst. I intervjuerna med Klaus Dermutz kan man få ett visst intryck av mytologisk partihandel. Helt annorlunda är koncentrationen när Kiefer i dagböckerna går in på sin perception av världen och själva det konkreta skapandet.

Det finns saker hos Kiefer som kan göra en betänksam – tendensen till megalomani, inte minst i den landskapskonst där han drar fram med betongblandare, lyftkranar och bulldozrar. I sin poetiska essä frågar sig Christoph Ransmayr varför det Kiefer gör måste vara så stort men kommer fram till att storleken är relativ. I jämförelse med de tidsrymder och astronomiska avstånd hans konst gestaltar är verken kanske inte alls särskilt stora?

Hur som helst är det den väldiga fysiska påtagligheten som främst drabbar en i Anselm Kiefers verk. Hur anden blir materie, hur varje verk är en kombinerad sensorisk och intellektuell resa som inte vill ta slut. Aiolosnumret är ett alldeles utmärkt sällskap i dessa tider när världen har blivit allt mer kringgärdad.

”Han gör inte oreflekterat skillnad mellan onda och goda aktörer från tiden före nazismen utan försöker urskilja en hel tradition och frågar sig hur den kunde leda till katastrofen.”

MICHEL EKMAN

Litteraturkritiker