Insyn i dirigentens internationella vardag
Den första biografin om dirigenten Hannu Lintu förmedlar framför allt en bild av en analytisk yrkesmänniska, även om den emellan kantrar över i resedagbok. Stunder av osäkerhet och misslyckanden är också viktiga ingredienser.
Efter att som chefsdirigent för Radions symfoniorkester ha blivit bekant för stora delar av finska folket tar Hannu Lintu snart över som chefsdirigent vid Nationaloperan. Det känns som en bra tidpunkt att läsa en bok om hans arbetsliv, så länge det ännu domineras av symfoniorkesterformatet.
Den som följt med RSO:s program känner till Hannu Lintus sakkunskap och träffsäkra förmåga att verbalisera – till exempel i den fina serien om Sibelius symfonier som fortfarande finns att se via Yle Arenan. I den första biografin om Lintu glänser han givetvis i karakteriseringarna av musik, speciellt av husguden Mahler och de finländska modernisterna, till exempel Väinö Raitio.
Något som fastnar starkt på näthinnan är de verk som förses med bilder av osäkerhet, de öppnar upp dirigentens vardag mycket mer än om man föreställer sig hen som oövervinnlig. Lintu har svårt att få grepp om tredje satsen i Rachmaninovs Klockorna och han jämför de tekniska svårigheterna i att dirigera Sibelius med att köra bil i svår väderlek. Hur man behärskar musikens storform, dess arkitektur, är en stor dirigentutmaning och Lintu verbaliserar det sällsynt bra.
Världen runt
Resorna är en väsentlig del av Hannu Lintus vardag (före coronan) och biografins författare Pekka Hako iakttar Lintu i aktion i Berlin, Detroit, Tokyo och så vidare. Livet som resande musiker innebär ständigt nya salar, nya loger, nya hotell – "I vilken stad är vi nu igen?" undrar han på Detroits flygplats. Andelen lätt banala resedagboksanteckningar av Hako blir ändå väl hög, de fungerar snarast som transportsträckor mellan Lintus träffsäkra analyser. Ibland lyckas författaren komprimera väsentlig bakgrund i ett nötskal, till exempel Detroits historia, men ofta kväver jag en lätt gäspning då han berättar om var man äter middag och vem som satt i logen.
Att bleckblåsare i tyska orkestrar låter annorlunda än i amerikanska må vara ett faktum men annars är karakteriseringar av människor från olika länder minbeströdd mark och jag blir lätt irriterad på generaliseringar som att det kanske "är svårt att i europeiska musiker inplantera den puls som finns i varenda amerikansk kantor".
Processen får synlighet
För publiken är dirigenten synlig snarast vid konserterna, men arbetet omfattar oerhört mycket mer. Pekka Hako refererar vardagen i detalj – hur dirigenten tilltalar orkestern, hur han repeterar. Själv fascineras jag mest av förändringarna under repetitionsprocessens lopp: hur en viss orkester låter första dagen jämfört med sista, men också vad det lönar sig att fila på och vad man bara får acceptera.
Konflikter måste lösas och Lintu tycks stå ut med att vara illa omtyckt ibland. Då han i början av sin karriär ber första violinsektionen i en tysk orkester spela ett svårt avsnitt separat meddelar konsertmästaren med blixtrande ögon att de i så fall kommer att hata honom. "Ni hatar mig hur som helst", konstaterar Lintu, tutar och kör.
Ett ensamt barn
Biografin tecknar ett klart porträtt av Hannu Lintus arbetsliv, men vem är han själv egentligen? En person som sällan skrattar men ändå har humor, som har rykte om sig att vara stingslig och envis. "Ett lamm i vargakläder", sammanfattar biografins författare sin huvudperson.
Vad gäller det personliga beskriver Hako hur Hannu Lintu sällan ser folk rakt i ögonen och jag läser med intresse om hans allvarliga synproblem (synen hann räddas i en operation). Maken Pekka Mattila nämns frekvent, men först i slutet av boken diskuteras Lintus sexuella läggning på ett djupare plan. Trots sårande detaljer som läraren Jorma Panulas slängar om att homosexuella inte kan bli dirigenter eller att frågan varit svår att tackla för vissa kristna orkestermusiker präglas Lintus uttalanden här närmast av ett stoiskt lugn. Han är ingen uttalad aktivist men medveten om att hans öppenhet i frågan kan vara viktig för många.
I fråga om Hannu Lintus familjebakgrund och uppväxt i Raumo tecknar boken en bild av ett ensamt barn på ständiga upptäcktsfärder i biblioteket, där han också får kontakt med operakonsten, hans stora kärlek, som får honom att fatta intresse för dirigentyrket. Som vuxen säger Lintu rent ut att han inte känt sina föräldrar. Ändå blir boken som mest känsloladdad då han berättar om moderns sjukdomsanfall.
Diskussioner ofullbordade
Vad gäller det förflutna medger Hannu Lintu öppet att hans första uppdrag som chefsdirigent i Åbo inte var en lyckad tid. Sådana passager känns viktiga – en dirigentkarriär beskrivs ofta som en framgångssaga, men alltid går saker inte som man hoppas och vill. En dirigent behöver folk att diskutera med och jag noterar Lintus varma ton i fråga om gästprofessuren vid SibeliusAkademin, hur han där fungerar som ett slags mentor.
Flera diskussioner snuddar boken också vid men bryr sig inte om att utveckla vidare, det gäller ofta brännande samhällsfrågor som kvinnliga dirigenter, resors klimatpåverkan eller kultur och pengar. Även personliga trådar blir lite hängande i luften, jag undrar till exempel hur det gick med Lintus biinstrument cellon och hur hans bakgrund i Raumo gosskör påverkat honom på djupet. Ibland kan kören vara ett nödvändigt ont för en orkesterdirigent men så är inte fallet här. Rätt festlig är ändå anekdoten om hur Lintu ensam vid ratten brukar sjunga igenom alla stämmor i Bachs Jesu meine Freude, sångaren i honom gör sig alltså stundvis påmind.