Tomhet som konstnärens material
Konstnärerna Maija Blåfield, Kristiina Mäenpää och Hanna Råst har skapat separata helheter som på olika sätt undersöker något slags sönderfall eller upplösning. Helen Korpak har sett en allvarsam utställningstriptyk på Forum Box.
KONST
Maija Blåfield: The Fantastic.
Kristiina Mäenpää: Murtuma Hanna Råst: Perfect Views Forum Box, Gräsvikskajen 3 A. Till 28.3.
Kvinnor vet ett och annat om att försvinna. Sätten är många, orsakerna likaså. Det handlar om allt från att osynliggöras i takt med att ungdomen avklingar, om att ha raderats från historien, om att uppoffra sig och utplånas i förhållanden, om att nekas tillträde till slutna rum och om att ha förbjudits från att vara proaktiv medborgare.
I konsten – och speciellt i litteraturen – är detta ett återkommande tema som dock även ibland kantas av hopp om något slags förlösning. Redan Sapfo nämnde lidande och en önskan om att dö, att bara försvinna, men upprepade också på ett trösterikt sätt att hon skulle ihågkommas i framtiden.
Den pågående utställningen på galleri Forum Box för tankarna till frågan om vad det innebär att försvinna. Maija Blåfield, Kristiina Mäenpää och Hanna Råst har skapat separata och sinsemellan väldigt olika helheter som alla på varierande sätt undersöker något slags sönderfall eller upplösning.
De tre konstnärernas verk tangerar inte på några uppenbara sätt kön eller kvinnorollen, men i till exempel Blåfields och Råsts konst är en upplösning av det förgångna något ständigt återkommande. Man kommer osökt att tänka på vad det slutligen är som fallit i glömska. Svaret är: alltför mycket.
Utmanande och brutalt
Mäenpääs storskaliga installation Murtuma (fraktur) som placerats främst i galleriet söker pocka på betraktarens undermedvetna. Den smälter samman med utrymmet och är knappt skönjbar – på sina ställen är det enbart dess neutrala gråa ton som får verkets konturer att urskiljas från de industriellt skrovliga vita galleriväggarna.
Fast egentligen har Murtuma inga konturer på det traditionella sättet för trots att det består av ett klart definierat område med betongplattor som täcker golvet samt av en enorm och stum pigmentutskrift involverar den även väggytor och har en tredimensionell och rumslig prägel. Det är ett utmanande verk, avståndstagande och med en air av brutalitet.
Det domineras av en trevande spricka som sträcker sig över det nya gråa golv som Mäenpää byggt. Det är en illabådande spricka, men inte av det slag som antyder att marken kommer att öppna sig under ens fötter. Snarare är den en nerv som söker fortplanta smärtsignaler. Eller den spricka i väggen som den namnlösa kvinnan i Ingeborg Bachmanns enda roman försvinner in i.
Ingen insyn
Hanna Råsts Perfect Views känns som en naturlig fortsättning på Mäepääs installation. Helheten inkluderar föremål gjorda av grå gips vars släktskap med Murtuma sträcker sig utöver den delade färgtonen. Även här är nämligen känslan av frånvaro eller tomhet ett slags material som konstnären använder sig av.
I gjutna gipsplattor finns avtryck av vad som kan tänkas vara fotografier – de fyrkantiga depressionerna är dock omöjliga att fylla med hjälp av fantasin, de gapar tomma.
En vackert bunden bok har å sin sida vartenda ord överstruket med vitt, och ett inramat pussel har rämnat så att största delen av bitarna vilar i bottnen av ramen, på insidan av glaset.
Gång på gång gäckar Råst betraktaren på detta dystra och domedagsaktiga sätt. Ett fotografi med lite väl uppenbar Michelangeloreferens har ett runt hål utsågat mitt i sig, igenom vilket man ser den vita väggen bakom. Återigen är det inte en situation i vilken man lockas till att själv fylla i tomrummet.
Inte heller verket Crumbles (2021) som består av en urna fylld av askan av ett uppbränt konstverk väcker nyfikenhet över vad detta till stoft reducerade föremål kan ha varit. Råst tycks sudda ut sin egen historia och sina egna erfarenheter: i varje verk förnekas betraktaren insyn.
I Perfect Views håller världen på att försvinna och människornas artefakter håller på att nötas och blekna bort. Slutet nalkas, och när det inträffar kommer det att ske "not with a bang, but with a whimper" (ung. inte med en smäll utan med ett gnäll) – i antiklimax.
Brusar, gnistrar, smälter
Längst in i Forum Box får besökaren träda in i en biograf i vilken man får ta del av Maija Blåfields nya videoverk The Fantastic (2020) som handlar om nordkoreaners möten med västerländska filmer. Den kan även ses på Arenan, men det är nästan överväldigande tillfredsställande att få se och lyssna i den här skalan efter månader utan möjlighet till bioupplevelse.
Högtalarna dånar och på filmduken dansar projektionen. Detta är konstnärlig dokumentfilm på Virpi Suutaris nivå: tajt, vackert och mångdimensionerat. Bildmaterialet är skönt så det förslår och oväntade visuella effekter överraskar en gång på gång. Filmens yta brusar, gnistrar, smälter.
Bildens sönderfall är poetiskt och välgjort, och det ackompanjeras av intervjuer som mellan raderna handlar om så mycket mer än förbjudna filmer: identitet, verklighet, fantasi ... Allt det kan försvinna. Men också byggas upp. Det är den sortens hopp man får klamra sig fast vid.