Svenska Leif Ceders far drog ut i krig
När Leif Ceder var en liten pojke på knappt ett år drog hans far Folke Nilsson ut i krig. Han var en av de drygt 8 000 svenskar som stred för Finland i vinterkriget. I dag har det gått 81 år sedan krigsslutet.
Pappan Folke Nilsson brann för Finland sak och var en av de många svenska frivilliga som gick med i vinterkriget. Sonen Leif hade inte ens fyllt ett när pappan, veterinären, åkte för att sköta hästar som skadats vid fronten.
Vi träffas i Leif Ceders trädgård i Helsingborg en varm sommardag mitt i pandemin. Humlorna surrar, småfåglarna kvittrar och en mild bris fläktar från Kattegatt när Ceder berättar sin fars historia.
Leif Ceder är född i april 1939 och var ett knappt år när fadern Folke Nilsson, veterinären, beslöt sig för att lämna fru och barn och åka över till Finland för att ge sitt stöd till Finland.
– Pappa var uppvuxen i Saxemåla. Det var en gammal sätesgård som hade tillhört släkten Weidenhielm. I trappan hade de vapensköldar som de åkte rutschkana på, berättar han och skrattar hjärtligt. De visste helt enkelt inte bättre.
Det fanns en stark koppling till det militära i pappans hem. Gården i Småland nära Lönneberga ägdes på 1600-talet av Lars Weidenhielm som var major vid Österbottens regemente och stupade i Riga 1709. Weidenhielms söner stupade också i Riga, den ena bara 16 år gammal. Gården såldes till lokala bönder i mitten på 1800-talet.
Leif Ceder berättar att pappan Folke till slut ”gjorde sig fri från bygden” och flyttade först till Uppsala och sedan till Stockholm för att studera till veterinär.
Besök i Finland väckte intresset
– Han var fackligt intresserad och blev ordförande för studenterna på
Veterinärhögskolan. Sedan blev han också vice ordförande för hela Stockholms studentkår.
– Han berättade för mig att han var över i Helsingfors i mitten av 1930-talet på en internationell studentkongress. Han blev färdig 1937, så det var kanske ett år innan. Han blev enormt engagerad i Finland speciellt när andra världskriget började.
Efter årsskiftet bar det i väg till Finland. Ceder säger att pappan berättade om ett Vasa som stod i brand efter ryskt bombanfall, men brevet som han skickade hem till frun och Puttus, som den unge sonen kallades, är lugnande.
I brevet poststämplat i Vasa den 5 mars 1940 skriver Folke Nilsson: Nu skall Du inte alls vara orolig för mig, allt går bra och snart är jag hemma hos Dig, min lilla älskling och Puttus.
Här är ungefär samma kyla som i Sverige dock litet mer snö än hemma.
Tänk så intressant det här är för mig ur alla synpunkter.
Hästlasarett för 300 djur
För veterinären Folke Nilssons del utkämpades inte det finska vinterkriget vid fronten i Lappland. Största delen av de frivilliga svenskarna i Svenska frivilligkåren ansvarade för att hålla i gång järnvägen mellan Finland och Sverige, via Torneå och Haparanda, som var en viktig del av importen av krigsmateriel från grannlandet. Samtidigt frigjordes finska trupper för de häftiga striderna på Karelska näset.
I ett av breven från Kintaus, drygt 20 kilometer från Jyväskylä, från 10 mars 1940 skriver han: Jag mår bra och trivs bra. Hoppas, att lille Puttus och Du göra detsamma. Jag är på en plats i mellersta Finland vid ett hästlasarett. Vi ha myck
et att göra. Arbetet är mycket intressant och lärorikt. Jag har snart varit här i 8-dagar nu. Inom kort skriver jag ett långt brev till dig. Du skall inte alls vara orolig för mig, ty jag är på en undanskymd och säker plats.
Nilsson blev bland annat stationerad i Riihimäki där han fortsatte att vårda och ibland avliva hästar som skadats vid fronten.
Från Riihimäki skriver Nilsson att han blivit kommenderad till orten där det har inrättats ett hästlasarett för 300 djur. Där jobbade han med hästarna tillsammans med en veterinärkandidat. Ur ren yrkessynpunkt, så är det ju ovärderligt. Och jag tackar Dig min lilla tappra hustru för att Du var modig nog att låta mig resa. Du anar inte hur jag längtar efter Dig och lille Puttus. Jag gläder mig så åt att få komma hem till Er.
I brevet står adressen Hevosvarikon toimisto, Riihimäki. Ungefär Hästdepåns kontor.
Skadad i Finland
Att frivilliga åkte över till Finland var inte helt populärt, vilket framgår i samma brev där han kommenterar att två personer inte längre vill umgås med hans fru efter resan till Finland: Sådant glömmer man icke, och vi komma inte hädanefter att ha något att göra med den fege, om sig själv måna menniskor.
Folke Nilsson blev själv skadad under sin tid i Finland, men exakt vad som orsakade skadan med efterföljande operation är oklart. Han vårdades på Tilkka militärsjukhus mellan 4 och 8 april, men det kan ha varit för en skada som han fick i samband med jobbet i Riihimäki.
Att han hade höga tankar om finländare framgår av ett av breven: Jag har sett mycket av krigets förbannelse sen jag kom hit. Finnarna äro ett underbart folk. Och min vistelse här blir ett minne för hela livet.
Leif Ceder berättar att pappan inte berättade så mycket om sina upplevelser i Finland. Men att han skaldade om de finska ortsnamnen och berättade om hur finländska soldater kunde lösa konflikter genom att jämföra längden på knivarna.
– De i norr hade dubbelt så långa knivar jämfört med männen från södern. Jag är från norr. Kontroversen löst, berättar han roat.
Pappans intresse för kriget fortsatte efter hemkomsten från Finland i april 1940. Då hade det blivit ett världskrig och Ceder berättar att pappan senare kom hem med officerare för att diskutera krigsutvecklingen och situationen i Finland. Svea trängkår som var stationerad i Linköping där familjen bodde hjälpte till med evakueringen av karelare i mars 1940.
Helt lämnade inte Folke Nilsson stridigheterna i Norden eftersom han tjänstgjorde som militärveterinär både vid den norska gränsen efter att tyskarna ockuperade landet och vid gränsen mot Finland 1944 där han tog emot flyktingar, som hade sin boskap med sig.
Folke Nilssons syskon var också engagerade i Finland, de tog emot krigsbarn som Leif Ceder växte upp med.
Ville veta mera
Tanken var att far och son skulle åka över till Finland, men faderns död strax innan pensioneringen omintetgjorde de planerna.
– Han var Sveriges sydligaste veterinär verksam mellan Trelleborg och Ystad. Han var ute mitt i en snöstorm den 15 december eftersom han var jourhavande. Han körde fast i snön, tog på sig stövlarna och pulsade i väg till närmaste gård. Där ringde han efter en plogbil och gick sedan tillbaka till bilen.
När plogen kom fram låg Folke Nilsson död i baksätet.
– Han dog med stövlarna på men inte på slagfältet, säger Leif Ceder lite sorgset.
Det blev i stället sonen Nils Ceder som fick åka till Finland för att besöka de ställen där Folke Nilsson hade tjänstgjort.
Leif Ceder berättar att han inte har hittat några officiella papper från pappans tjänstgöring i Finland bland föräldrarnas kvarlåtenskap. Mamman hade fått ett brev från Finlands sjukvård daterat i Stockholm i slutet på mars som meddelade att veterinär Nilsson hade anlänt till tjänstgöringsorten i Finland. Men han var till exempel inte registrerad bland dem som deltog i Frivilligkåren. Det visade sig att hälften av de tolv veterinärer som deltog i vinterkriget inte var registrerade.
I juli 2019 besökte far och son Ceder Krigsarkivet i Helsingfors där man hittade ett avtal mellan Folke Nilsson och Försvarsmakten undertecknat i Seinäjoki den 5 mars 1940. Dessutom hittade man ytterligare ett dokument som visar att Folke Nilsson har tilldelats Frihetskorset av fjärde klass.
Efter att Leif Ceder själv gick i pension från jobbet som ortoped och kirurg har intresset för Finland vuxit.
En sak tycker han är synd, att han inte frågade sin pappa mera om vad som hände i kriget.
– Jag satt mest och lyssnade när pappa och hans kollega Tore Andrén satt och talade om sina upplevelser över kvällsgroggen.
I dag har det gått 81 år sedan striderna upphörde mellan finländska och sovjetiska trupper.
❞ Jag har sett mycket av krigets förbannelse sen jag kom hit. Finnarna äro ett underbart folk. Och min vistelse här blir ett minne för hela livet.
Folke Nilsson i ett brev hem.