Ensamheten – den parallella pandemin
Kari Arhippainen såg mycket fattigdom och misär under sina arbetsresor. När han gick i pension valde han att ställa upp som frivillig i Röda Korsets väntjänst. ”Om det här handlade om pengar vore allt förstört”, säger han under sitt besök hos en av vänner
Att se en annan människa i ögonen, prata ansikte mot ansikte, skaka hand eller kramas – det är varken vanligt eller populärt under pandemin. Ändå är det just sådana möten som lindrar känslan av ensamhet, säger forskare. Det vet Ruth Loskin i Karis. Efter det som hände för 13 år sedan kan bara en timme ensam hemma leda till panik.
– Jag minns dagen då han stod här utanför dörren – han såg så snäll ut. Och så sa han att han heter Arhippainen i efternamn. ”Jaha, då är ni två släkt”, svarade jag.
Ruth Loskin skrattar gott och slänger en blick på Kari Arhippainen, som ler tillbaka tvärs över bordet.
När Arhippainen för några år sedan tog sig upp till fjärde våningen i höghuset i centrala Karis hade han ingen aning om att han av Röda Korset parats ihop med sin sysslings fru.
Han var en av Röda Korsets frivilliga vänner i västra Nyland och Ruth Loskin skulle bli den tredje vars ensamhet han skulle lindra.
En av dem han besökt regelbundet, en äldre dam, har gått bort.
– Jag var hennes rullstolsmotor, säger Arhippainen.
Karakaffe
På en hylla i hörnet av vardagsrummet står ett svartvitt foto. Bredvid Ruth står maken Kaj Loskin, som fixat frillan för dagen. Hjässan är bakåtkammad och håret kortklipp på sidorna.
Paret träffades när de var runt 15 år. Bilden är tagen vid bröllopet 1958.
Än i dag hälsar Kaj Loskin besökare välkomna – nu med en japansk bugning pandemin till ära.
Det kan te sig besynnerligt att Ruth Loskin, som har man, barn och barnbarn i trakten, tillkallat hjälp för att känna sig mindre ensam.
Kaj och Ruth bor tillsammans och delar så gott som varje vaken stund. Problemet är när Kaj ska till butiken eller på karakaffe med sina vänner.
Det hade inte varit ett problem förr. Men Ruths liv tog en otäck vändning för tretton år sedan. Kaj Loskin minns den morgonen mycket väl.
– Vi hade varit på kryssning till Sverige och haft det riktigt trevligt. Vi kom hem, tittade på tv och gick sedan och lade oss.
Inget konstigt så långt – bara det att det var den sista stunden innan allt förändrades.
– Jag vaknade följande morgon och gick på toa. När jag var klar ropade jag ”du kan komma nu”, men hon kom inte. Jag hörde ett ljud, men inget svar. Det blev knäpptyst.
Kaj gick in i sovrummet och såg Ruths förvridna ansikte. – Så här såg det ut ... Med sin högra hand trycker han ned mungipan och låter axeln hänga slappt.
Det gick upp för honom vad som pågick. Han ringde ambulans.
”Alla borde ha en sådan som Kari”
– Jag blir så rädd när jag är ensam. Rädd för att falla och för att ingen kan hjälpa mig, säger Ruth Loskin och kniper ihop ögonen.
Det har hänt en gång. Då var ett av barnen nära till hands och kunde lyfta upp henne på fötterna igen.
Parets barnbarn har under pandemin handlat mat och uträttat en stor del av deras ärenden. Kari Arhippainen, som kommer två gånger i månaden, är däremot den som gör Ruth sällskap när Kaj träffar sina vänner.
– Alla borde ha en sådan som Kari. Han kokar kaffe och hjälper mig upp ur soffan. Kari är en så god människa, jag kan berätta allt för honom och jag tror inte att han berättar det för någon annan.
Kari Arhippainen instämmer – han har tystnadsplikt.
Sedan sin stroke har Ruth Loskin på nytt fått lära sig sådant som förr var självklart. Att prata, gå och skriva blev plötsligt en stor utmaning.
Maken Kaj har numera ansvar för matlagning medan Ruth kläcker idéerna och påminner om att löken ska hackas.
Fortfarande tappar hon vissa ord. Nu sätter hon handen för ansiktet i besvikelse och tårarna tränger fram.
– Det har hänt något här uppe. Jag är rädd för precis allt. Jag kan inte vara allena.
– För Ruth blir ensamheten outhärdlig efter bara en liten stund för sig själv, säger Kari Arhippainen.
– Det kunde leda till vad som helst. Hon skulle få panik.
Men värst är kanske tanken på att rollerna nu är ombytta. Förr var Ruth Loskin den som hjälpte andra, nu är hon den som behöver hjälp.
– Jag var med i fackliga organisationer och lokala nämnder ...
Tårarna forsar nedför kinderna medan hon vrider sig i soffan.
– Jag sjöng i körer ... och så var det en man, som vi handlade mat åt. Vi körde först till Esbo och sedan till honom i Ekenäs.
Organisationer bär upp
Fler känner sig ensamma nu jämfört med innan pandemin. Om var femte finländare kände sig ensam förr är det nu var tredje.
Att det inte är fler än så kan Finland tacka frivilliga organisationer och föreningar för, menar de forskare som HBL intervjuat.
Kari Arhippainen gick med i Röda Korset strax efter sin pensionering 2016.
– Jag hade skjutit upp tankarna på vad jag skulle göra med all fritid. En före detta kollega i Varkaus var med i vänhjälpen och jag tyckte det lät som en bra idé.
Han hörde av sig till Röda Korset och tilldelades småningom tre vänner, av vilka en är Ruth Loskin.
Var tror du att din drivkraft kommer ifrån? – Jag har rest mycket i världen, framför allt i Kina, Indonesien och Thailand, och sett människor som lever i extrem fattigdom. De har ingenting så de sitter i vägrenen och tigger.
– En gång köpte jag något i en kiosk och fick syn på madrasser därinne. Det var en hel familj som sov i sin kiosk. De hade inget hem.
Viljan att hjälpa dem som har det sämre kommer också hemifrån. Kari Arhippainens föräldrar lärde honom hur man beter sig mot andra människor.
– Var mot andra som du själv vill behandlas: så vänlig och hjälpsam som möjligt. Och om du inte har något positivt att säga kan du hålla mun.
Kliv fram
Röda Korsets avdelning i västra Nyland har runt 15 medlemmar.
De träffar i sin tur 20 personer som känner sig ensamma. Under pandemin har verksamheten i hög grad begränsats till telefonsamtal.
Att bara 20 bett om hjälp av Röda Korset betyder att de allra flesta försöker härda ut i sin ensamhet. Kari Arhippainen uppmanar både dem som behöver en vän och dem som vill dra ett strå till stacken att samla modet och kliva fram.
– Det här är ingen stor sak. Vissa tänker att de inte vill blanda sig i andras angelägenheter, att de inte vill inkräkta eller snoka. Men vi behöver alla någon vi kan prata med.
Skulle myndigheter kunna göra en del av det ni bidrar med? – Nej, jag tror inte det. Det är just för att det inte handlar om pengar som det inte kan missbrukas. Vi gör det av egen fri vilja. Om det fanns pengar med i bilden vore allt förstört.
Att några gånger i månaden träffa två eller tre som saknar sällskap är ingen uppoffring, menar Kari Arhippainen. Han har vägarna förbi oavsett.
– Jag får en stor belöning för en liten insats.