När blir våld politiskt?
Det blev minst fem stora hönor av en liten fjäder då Juha Sipilä fick en impulsiv knuff i ryggen dagen efter att pöbeln stormade Kapitolium.
Ien saga av H.C. Andersen, ”Det är riktigt sant!”, berättas en historia från höns till uggla, till duva, till fladdermus och så vidare – för att slutligen bli totalt förvanskad. Slutsatsen lyder: ”Av en liten fjäder kan det nog bli fem hönor”.
Den 7 januari – dagen efter att en våldsam mobb uppviglad av president Trump stormat kongressbyggnaden Kapitolium i Washington D.C., USA – angrep en förbipasserande Juha Sipilä (C) då han skulle korsa Arkadiagatan utanför riksdagens tillbyggnad Lilla parlamentet i Helsingfors. Sipilä, som var Finlands statsminister 2015– 2019, uppgav några dagar senare för MTV att det inte handlade om någon lätt knuff, och pratade om blåmärken. ”Nog slogs det riktigt ordentligt. Med knytnävarna.” Han tillade: ”Demokratin är så extremt värdefull att det lönar sig för oss alla att försvara den, så att vi tryggar grunden för det finländska samhället.”
Med en röst fördömde medier och politiker dådet. Ett civiliserat samhälle bör ha nolltolerans mot politiskt våld. Icke desto mindre framstod händelserna i ett något annat ljus då riksdagens säkerhetsdirektör Jukka Savola beskrev intermezzot som en verbal dust som urartat i en ”knuff”, och menade att denna isolerade incident inte utgör det minsta hot mot riksdagsledamöters säkerhet. Den misstänkte mannen har senare uppgett att händelsen var impulsiv – inte någon attack mot hela demokratin eller riksdagen. Savola anklagades ändå omedelbart för att förringa attacken på en parlamentariker.
Riksdagens säkerhetsavdelning hade strax efter angreppet överlämnat videomaterial från en övervakningskamera till polisen. En dryg vecka senare publicerade MTV Uutiset ett videoklipp. Det dröjde, men slutligen medgav Savola: läckan, c'est moi. ”För min del ville jag skingra uppfattningen i medier om att samma sak som skett i Kapitolium i USA också skulle ha ägt rum i Finland i detta fall”, redogör han i sin egen utredning. Målet var att lugna ner diskussionen mot bakgrund av vansinnesdåden i USA.
Efter att MTV gått ut med klippet bedömde riksdagens dataskyddsombud Mikko Virtanen i hastig ordning att övervakningsbilderna är offentliga, varefter också övriga medier tog del av materialet. Savola har juridiken på sin sida: materialet hade filmats på en offentlig plats. Inte heller parlamentets säkerhetsarrangemang stod på spel: det är allmän kännedom att det finns kameraövervakning kring Riksdagshuset. På torsdagen beslöt ändå riksdagens kanslikommission att avskeda Savola, som man ansåg agerat i strid med tjänsteplikten och därmed förbrukat sitt förtroende. Det är extremt sällsynt, därtill medger man att en lägre tjänsteperson knappast hade sparkats för en dylik förseelse.
Utan att förminska allvaret i Sipiläs personliga upplevelse kan var och en själv bedöma skillnaden mellan vad som påstods i offentligheten och vad videon faktiskt avslöjar. Från två olika bildvinklar ser händelseförloppet inte fullt så dramatiskt ut. I den bemärkelsen gjorde Savola demokratin en tjänst. Inom kriskommunikation är regel nummer ett att kväva ryktesspridningen i sin linda och vingklippa alla spekulationer. Också riksdagens övervakningsbilder är offentliga handlingar, på den punkten får Savolas bedömning uppbackning av juridisk expertis, bland annat Kari Telaranta, doktorand i offentlig rätt vid Tammerfors universitet. Kameraövervakning på offentlig plats bör inte i utgångspunkt betraktas som sekretessbelagd. Tvärtom: sekretessbestämmelser ska tolkas snävt, offentlighetsprincipen brett.
Ändå finns problematiska drag i Savolas agerande. Varför dröjde det så länge innan han medgav läckan, och varför favoriserade han inledningsvis just MTV, trots att flera medier fiskat efter videon? Och i all synnerhet: en säkerhetschef som vurmar för offentlighetsprincipen – en hörnsten inom en öppen demokrati – får aldrig presentera vinklad eller motstridig information.
Politiskt eller verbalt våld bör tas på fullt allvar – men aldrig förstoras i efterhandstolkningar – annars blir det en och annan hönsflock av en mindre fjäder. I brist på transparens är det lätt hänt att det offentliga samtalet rusar i väg på stora växlar.