Ogästvänlig natur stoppade Hitlers krigsmaskin i Lappland
Efter kriget upphör spåren. Det blir tyst om en halvmilitär sammanslutning av civila byggföretag som bygger vägar, broar och järnväg i Lappland 1941–1944. Historikern Mari Olafson Lundemo har forskat i den.
På hotell Klaus Kurki på Bulevarden i Helsingfors har Organisation Todt under kriget ett administrativt kontor för sin avdelning Einsatz Finnland. Organisationen var i praktiken ett tyskt, statligt paraply för tyska byggföretag, skapat för kriget runtom i Europa.
Ingenjören Fritz Todt var en av Hitlers samhällsbyggare med sina största meriter inom autobahnbyggen. Konst, arkitektur, teknik och krig förenades i diktaturen. Todt hade 1938 fått det tyska konst- och vetenskapspriset tillsammans med Volkswagens fader Ferdinand Porsche och flygkonstruktörerna Wilhelm Messerschmitt och Ernst Heinkel.
När Todt senare efterträds i ledningen för organisationen, så blir det av Hitlers riksarkitekt Albert
Speer, som bland annat firar jul i Lappland 1943.
Stoppade av naturen
Den norska historikern Mari Olafson Lundemo har forskat i tyskarnas krig i Finland. Våra krigsmyter om tyskar med överlägsen krigsteknologi, eller med tyska bergsjägare som elitsoldater får sig en törn.
– I Lappland möter teknologin på ett brutalt sätt naturen. Det hjälper inte med maskiner om motorn stannar vid minus 15. Eller om du inte vet hur man gräver ner sig i snön för att överleva, eller hur man tar sig fram med ren och pulka, säger hon.
En ogästvänlig, stenig och väglös del av Europa stoppade Hitlers krigsmaskin. ”Ett grönt helvete”, skriver tyskarna hem, ”ett kusligt hav av skog”.
Operation Barbarossa misslyckas 1941 i norr, skriver Mari Olafson Lundemo. Den sista sträckan fram till ishavshamnen Murmansk finns inga vägar där tyskarna kan flytta trupper, det finns bara stigar. I Lappland har vägarna inga vägbäddar och blir under vår och försommar ofarbara gyttjestråk.
Finlands regering hade hållit det finländsk-tyska samarbetet i en liten krets av president Risto Ryti och några ministrar.
– Jag tror man i Finland tänkte att tyskarnas krig hade gått så bra i Europa att de tyska trupperna skulle ha samma framgång i norr och snart skulle lämna finskt territorium och fortsätta in i Sovjetunionen.
Dödsstraff att stjäla snöhinder
De tyska trupperna sitter fast mellan Petsamo och Murmansk och behöver försörjas. Hitler skickar upp sin riksminister Fritz Todt med uppdraget att bygga järnväg från Rovaniemi till Ishavet. Banan kunde följa den över 500 kilometer långa vägen till Petsamo som Finland redan byggt här och invigt 1931.
I september 1941 inspekterar Fritz Todt terrängen i Lappland.
Nej, ingen järnväg går att bygga. Terrängen är för bergig, byggtrafiken skulle slita ner den väg som redan finns.
Men under tre år börjar ett stort antal andra byggen i Lappland. Färjor ersätts med broar, vägar breddas, snöröjningen om vintrarna effektiveras. För att tryggt förflytta trupper planeras Rasthäuser utmed vägarna som ska inhysa truppförflyttningar på 300–400 soldater.
– Det var en tid av vad jag kallar ”ömsedigt utnyttjande”. Tyskland hade vad Finland ville ha, säd, fordon och vapen. Och Tyskland ville ha tillgång till Finland utan att behöva ockupera det. Finland var inte en liten fattig nation som bara tog emot, utan agerade aktivt i alliansen, säger Mari Olafson Lundemo.
Den arktiska vintern är livsfarlig för de ovana tyskarna. Snöstaket av trä som skyddar Petsamovägen från att yra igen stjäls av Wehrmachtsoldater till skydd för övernattning, eller blev direkt brasved. Till sist ryktas det om tyskt dödsstraff för soldater som rör planken.
– Den tyska ledningen ville visa att vintern ska tas på allvar. Trupper kunde dö i en snöstorm i trakter där det inte fanns snöplogar, med stora konsekvenser.
Uniformerade byggföretagare
Organisation Todts ingenjörer gör avtal med allt från stora byggkoncerner till små tyska familjeföretag. Inom samarbetet bär man uniform med gradbeteckningar, allt från Hauptbauführer till Mannschaft, och en hakkorsbindel om armen. De
Todt-anställda är obeväpnade, men när man börjar ha krigsfångar som arbetskraft vaktas de av militären.
Arbetarna inom Organisation Todt är i huvudsak äldre tyskar, eller soldater som sårats och inte kan återvända till fronttjänst. I en rapport uppges medelåldern vara hela 53 år. Inkallade kom från 17 länder inom den tyska sfären i Europa. Också finländare tog frivilligt jobb hos Todt.
– Du kunde tjäna nästan dubbelt så mycket som annars. Det rubbade till sist löne- och prisnivåerna i Lappland, så Finland inrättade en arbetskraftskommission som 1942 satte stopp när 10 000 finländare jobbade för tyskarna.
Finland förbjöd tyskarna att köpa upp mat av finländarna, även mjölk och ägg. Senare blomstrade ändå tysk hamstring och svartabörshandel av varor som tyskarna sände hem till Tyskland: tobak, pälsar, guld, silver och till med de få leksakerna i affärerna i Helsingfors köptes upp.
Krigsfångar i tvångsarbete
Todt-projekten leddes av unga män. Einsatz Finnland-ledaren August Michahelles var 38 år gammal när han kom. Ingenjören Max Kriegler som ledde byggandet av den ökända 180 kilometer långa fältjärnvägen från Hyrynsalmi till Kuusamo var 36.
Totalt över 3000 krigsfångar från tyska fångläger tvångsarbetade i Organisation Todt, av dem närmare 2 000 på järnvägsbygget till Kuusamo, där många dog. Särskilt ryska krigsfångar var ofta undernärda redan när de kom. ”Ett döende sällskap”, en del så svaga att de bara orkar krypa, står det i rapporterna.
År 1943 hade 216 av de första tusen krigsfångarna dött i det hårda arbetet.
Spårlöst borta
Efter kriget försvinner spåren efter Organisation Todt. Dess högkvarter i Berlin bombas 1943 och Einsatz Finnlands arkiv tror Mari Olafson Lundemo är förstört.
Tyskarna i Lappland ska redan 1943 ha varit klara över att kriget inte gick så bra. Man var rädd att ryssarna kunde ockupera Lappland, eller att Finland – vilket också skedde – kunde göra egen fred med Sovjetunionen.
I december 1944 lämnade de sista Todt-arbetarna Finland. Reträttvägarna hade de redan satsat på. Landsvägarna till Norge via Kilpisjärvi och Karigasniemi är fortfarande i dag det som består från perioden.
Sitt viktigaste forskningsmaterial har Mari Olafson Lundemo i rapporter från den dåvarande finländsk-tyska förbindelsestaben i Rovaniemi och i tyska militärrapporter. Dem har hon pusslat ihop med personkort över Todt-arbetare som bevaras i Oslo sedan Einsatz Finnland 1944 uppgått i den nordiska Todtgruppen Wiking.
Många tyska företag som verkade i Lappland existerar fortfarande. Byggkoncernen Hochtief är en av de världsledande, specialiserad
Det var en ömsesidig exploatering. Tyskland hade vad Finland ville ha. Och Tyskland ville saker i Finland utan att behöva ockupera det.
bland annat på flygplatsbyggen i världen. IG Farben som var involverat i nickelindustrin i Petsamo är i dag kemikoncernen BASF.
Kriget var en spelplan för ingenjörer och hjälpte byggföretagen att överleva, skriver Mari Olafson Lundemo i sin avhandling om perioden.
När företagen kom tillbaka till Tyskland var landet i ruiner och byggföretag behövdes igen. En del av ledarna inom Organisation Todts satt en tid i de allierades fångläger efter kriget, men frigavs snart och återgick till positioner de hade haft före kriget.