Oundvikligt väg(k)val

Det är känt att politiker har sina värsta antagonister i det egna partiet. Kirsi Piha lät sig utropas till Samlingspartiets borgmästarkandidat i Helsingfors under aktivt blundande för att partiet hyser individer som i sin människosyn lika bra kunde vara sannfinländare.

Piha är grundare av kommunikationsbyrån Ellun Kanat. Hon kom att bli en svag marknadsförare av byråns kompetens. Omvärldsanalysen uteblev, hon verkade tro att partiets attitydhöger skulle tona ned sin exkluderande människosyn inför ett politiskt val.

Sannolikt steg hon dock åt sidan besviken över uteblivet stöd från partiordföranden.

Kirsi Piha ropades in som räddare i partiets nöd. Förmågornas parti behöver någon som kan stiga in i Jan Vapaavuoris skor, förstorade av en självbild och arrogans av överraskande mått.

Pihas kortvariga kandidatur blottlägger två frågor:

1. Borgmästarmodellen skadar det kommunala beslutsfattandet. Den är en modernitet vi är bättre utan.

2. Migrationsfrågans sprängkraft är stor inom Samlingspartiet – som i likhet med svenska Moderaterna tvingas bekänna färg. Allt kan kokas ner till människosynen.

Den första frågan handlar om att vi aningslöst kapar en av grundbultarna i beslutsfattandet: att tjänstemän bereder, politiker beslutar.

Glöm titeln borgmästare. Det handlar om – bör handla om – stadens högsta tjänsteman.

Om Saml hade getts chansen att tillsätta stadens ledande stadsdirektör hade ingen tänkt på Kirsi Piha.

Den nya räddaren Juhana Vartiainen är en okonventionell och avväpnande politiker. Men stadsdirektör? Det är svårt att se de kvaliteterna.

Liksom det har varit svårt för de biträdande borgmästarna under Vapaavuori att få syn på sina roller de fyra senaste åren.

De har utgjort en politisk andrakedja utan klara speldirektiv. Ett gigantiskt slöseri med resurser.

Men här finns trots allt hopp. En dag kan bli så vacker att vi med svansen mellan benen förstår att backa tillbaka till den renodlade tjänstemannamodellen.

Den andra frågan är mindre hoppingivande.

Kirsi Piha ville se ett mångkulturellt och tolerant Helsingfors.

Partikamrater som Wille Rydman och Atte Kaleva är mer svartvita.

Rydman har – enligt partikollegan Piha – en människofientlig världsbild. Kaleva igen säger att Pihas ”värdebabbel” (arvohöpöhöpö) inget har med den kommunala verkligheten att göra. En kommentar man inte väntade sig av en medlem i ett parti som ser sig som exponent för civilisation, bildning och annat ädelt.

Partiordförande Petteri Orpo har i Piha-affären beskyllts för att han inte har satt ned foten och markerat partiets – underförstått – toleranta linje.

Orpo svävar naturligtvis på målet för att han inte kan tillfredsställa, men behöver, båda läger.

Samlingspartiet är – sett till sin medlemskår – både främlingsfientligt och tolerant. Samma splittring vidlåder en del andra partier.

Men om bara två år måste Orpo – om han sitter kvar vid riksdagsvalet 2023 – utveckla partiets faktiska människosyn. Väljer han toleransen eller det bjärt exkluderande som kan föra Sannfinländarna till positionen av största parti?

Vid det laget kommer nämligen EU till Jussi Halla-ahos undsättning, när det visar sig att merparten av återhämtningsmiljarderna strös ut över rutinmässig drift i det politiskt paralyserade Italien.

EU säger sig föralldel ha medel att styra pengarna i mer förnyande riktning, men när EU-retorik möter italiensk vardag är det den senare som gäller.

I Sverige går Moderaterna med öppen blick in för att samarbeta med Sverigedemokraterna (SD) – och fick häromdagen Liberalerna med per oväntad saltomortal i samma riktning.

Vad det handlar om när SD lyfts in som ett stödben för en drömd borgerlig regering är detta:

Invandringspolitiken har lidit av dubbla budskap: generös attityd på makronivå, bristande empati på mikronivå (där den har sin betydelse). Attityden har inte sjunkit in i vardagen.

Våra invandrarsiffror är väsensskilda.

Men trots det: Varför var det möjligt för regeringen Sipilä att strama åt flyktingpolitiken 2016 och framåt?

Varför har vi fortfarande, drygt fem år senare, tusentals asylsökande som väntar på besked?

Studenter mår dåligt för att de inte får leva ut det sociala i pandemin.

Det kan relativiseras: När hörde ni en höjd röst för de asylsökande – n:te året i hopplöshet? Tystnaden kring detta är rå, den är brutal. Och den är kortsiktig.

Asylpolitiken led europeiskt skeppsbrott 2015 och har inte ersatts av förnuftigare lösningar.

Den ersättande humanitära linje som skulle vara selektivt möjlig i ett nationalegoistiskt perspektiv saknar aktiva talespersoner.

Varför? Av samma orsaker som Orpo inte vill välja hötapp offentligt. Det är ju så här: Antingen arbetar man för en humanitär – och framför allt snabbare! – migrationspolitik. Då markerar man klart mot Sannfinländare – och attekalevor i det egna partiet.

Eller så fortsätter man vela – och låter Sannfinländarna avancera mot tätpositionen, vilket det kan göra ändå.

Den sannfinländska orienteringen högerut i ekonomiska frågor – det är inte mycket soini över partiet längre – gör det lättare för Samlingspartiet att inte säga nej till ett samarbete med partiet.

Den något kaosartade hanteringen av Pihas kandidatur är med andra ord inte en isolerad händelse.

Samtliga borgerliga partiet står inför samma fråga: Invandring baserad på humanitär attityd eller fortsatt rädsla att peka på lösningar.

Dilemmat illustreras av att alternativen inte verkar inkludera en politik av både och: humanitär och nationalegoistisk. Förr eller senare är det där vi måste landa. Det är vår internationella skyldighet och vår nationella räddning.

Såret är nu öppet i Samlingspartiet. Övriga partier gör gott i att analysera läget. Deras tid kommer också.

”När hörde ni en höjd röst för de asylsökande – n:te året i hopplöshet? Tystnaden kring detta är rå, den är brutal. Och den är kortsiktig.”