Två famlande Londonjättar möts i ångestderby

Arsenal sladdar i tabellen och The Gunners maxmålsättning under våren är att nå en plats som ger spel i Europa League nästa säsong. Tottenham kan alltjämt hysa ett visst hopp om Champions League nästa säsong. Båda tränarna, Mikel Arteta och José Mourinho, är kraftigt ifrågasatta.

Mourinhos cv är mäktig läsning men många var tveksamma då Spurs anställde den självmedvetne portugisen. En fotbollsidentitetskrock talades det om. Spurs har ett visst dna i sin verksamhet. Ett dna som förespråkar en offensiv och attraktiv fotboll. Mourinho har vunnit snudd på allt som går att vinna men aldrig någonsin gjort sig känd som gladfotbollens prisade sändebud. I stället har ett fulländat taktiskt öga i kombination med en rejäl portion cynism och i viss mån destruktivitet legat bakom framgångarna.

I Mourinhos fall är det inte frågan om han får sparken utan snarast om när han får det. Även om han mot förmodan skulle klara av att lotsa Spurs till en plats bland de fyra bästa i ligan är det oerhört tveksamt om han faktiskt borde få fortsätta.

Spurs är anfallsmässigt väldigt torftigt och utan superduon Son-Kane skulle laget vara väldigt illa ute. Gareth Bale har vaknat till liv på sistone men spelar bara på lån och lär välja en klubb som betalar mera än Spurs gör då hans kontrakt går ut i sommar.

Mourinho är känd som en tuff manager med förmågan att både motivera och knäcka sina spelare. Många har hamnat i portugisens obekväma hundkoja under åren och i Spurs är det främst Eric Dier och i synnerhet Dele Alli som hamnat i onåd. Dier är osäkrare än någonsin och Allis kroppsspråk tyder på att hans förakt för managern börjar anta bibliska mått.

I Arsenals fall har Mikel Arteta blandat och gett. Den före detta mittfältaren var en chansning av klubbledningen och efter 18 månader i tjänst är det fortfarande frågan om han är en topp eller veritabel flopp. Opinionen har i viss mån svängt mot honom men i Artetas fall är han också begränsad av ett ytterst begränsat material.

I Tottenham skulle Son och Kane med lätthet gå in i vilket topplags startelva som helst och Spurs har utöver det ytterligare ett par spelare som är rätt nära den statusen.

I Arsenals fall är antalet noll eller möjligen en om man kollar med riktigt rödvita glasögon. Arsenal gjorde sig redan under Arsene Wengers ledning känt för att inte gå med i kapplöpningen om de dyraste och mest välbetalda spelarna i världen. Beundransvärt i sig men rena rama pesten för framgångstörstande supportrar.

Och då Arsenal ibland öppnat plånboken på vid gavel har det stundtals gått riktigt snett. 80 miljoner euro för Nicolas Pépé och 45 miljoner euro för Granit Xhaka är horribla missar.

Säsongens ljusglimtar är bland andra Kieran Tierney, Emile Smith Rowe och i synnerhet Bukayo Saka. Men steget från att vara en lovande och intressant spelare till att vara en bärande kugge är som bekant rätt långt. Thomas Partey är en ledande spelare på det centrala mittfältet men Xhakas ledarskap ligger på en trotsig sexårings nivå.

Det finns en del intressanta tränarnamn tillgängliga på marknaden. Allegri, Sarri och Favre för att nämna några.

Ett oerhört intressant namn är Julen Lopetegui som fått något av en nytändning i Sevilla. Men kanske att Arsenal väljer ett annat spår än det spanska då Unai Emery misslyckades och Arteta är långt ifrån klockren så här långt. Vad gör för övrigt Joachim Löw då han lämnar det tyska landslaget i sommar?

Ruben Amorim gör succé i Sporting Lissabon och 36-åringen vore ett fräscht och modigt val. Ibland gäller det att tänka utanför den där inskränkta boxen som innehåller samma tränarnamn som alltid nämns då det rör på sig i en storklubb. Amorim skulle dna-mässigt passa bra i både Arsenal och Tottenham.

”Säsongens ljusglimtar är bland andra Kieran Tierney, Emile Smith Rowe och i synnerhet Bukayo Saka. Men steget från att vara en lovande och intressant spelare till att vara en bärande kugge är som bekant rätt långt. ”