”Samhället behöver modiga människor”
En av tre finländare känner sig ensamma. Det betyder att nästan två miljoner just nu löper risk för allvarliga psykiska problem och förtida död.
Niina Junttila stänger dörren bakom sig i Kinaborg, bara ett stenkast ifrån Sörnäskurvan. Hon ger sig av mot kontoret i Hagnäs.
Just den här dagen är speciell. Hon ska inte bara ta sig till jobbet utan även stöka undan dagens goda gärning.
Så i en korsning får Niina Junttila syn på en äldre dam och bestämmer sig. Det får bli hon. Damen väntar på att få korsa gatan när Junttila möter hennes blick. – Hej! Damen tvekar en stund och svarar.
– Nämen hej! Det var länge sedan! Hur är läget?
Och så fortsätter samtalet en stund, varpå Junttila traskar in på Utbildningsstyrelsen vid Hagnäskajen, glad över avklarat uppdrag.
Självständiga är mindre ensamma
Den här scenen har några år på nacken. Exakt när den inträffade vet Niina Junttila inte, men det var den tionde dagen i månaden, som blivit en symbolisk dag i kampen mot ensamhet.
– Hon trodde att vi känner varandra, men det kvittade. Viktigast var att vi pratade med varandra, säger Niina Junttila per telefon från sitt hus i Nådendals skärgård.
Junttila är professor i utvecklingspsykologi vid Åbo universitet, men mest känd som en av Finlands främsta ensamhetsforskare.
Omkring var femte person bedömdes vara ensam för ett år sedan. Under pandemin har siffran stigit och ligger nu på en av tre, enligt Röda Korset.
Det innebär att nästan två miljoner finländare känner sig ensamma, och ungefär hälften uppskattas ha varit ensamma en lång tid.
Christopher Schwader, docent i sociologi vid Lunds universitet, forskar för tillfället i ensamhet i ett flertal länder. Han har upptäckt något som kan ge oss en fingervisning om varför många lider av ensamhet i Finland just nu.
”I länder där många är självständiga drabbas färre, av någon anledning, av ensamhet än i andra länder. Enligt min studie skulle det här bero på det sociala stöd som erbjuds i samhället. Men det här stödet har försvunnit under pandemin.”
I Finland är det främst frivilliga, föreningar och organisationer som står för det stödet, tillägger han.
Teknik kan inte lösa allt
I vardagen är det nu färre än tidigare som ser och hör oss. Det är enligt Niina Junttila en förklaring till varför ensamheten skjuter i höjden.
– Då kan det kännas som man inte
finns till eller spelar någon roll. Särskilt män i åldern 35–50 år har drabbats av den här sortens ensamhet.
Niina Junttila tror att datorer och teknik spökar i bakgrunden. De har fått ett rejält uppsving under pandemin och ses ofta som ersättare för det vardagliga umgänge vi förr hade.
– Många har kameran avstängd under videomöten och det uppstår missförstånd. Det skapar friktion i umgänget med andra.
– Det är såklart bra att ha kontakt på alla möjliga sätt: telefonsamtal, videosamtal och sms. Men då går vi miste om all icke-verbal kommunikation, som ger oss en känsla av närvaro och samhörighet.
Räcka ut en hand
För en ensam människa kan vägen till andra människor vara lång och mödosam. Ensamhet är tätt sammanbundet med skam, och ensamma ser sig ofta felaktigt som skyldiga till att de saknar vänner.
Då blir kontakten med andra människor alltid en tuff kognitiv utmaning. Hur ska jag bete mig? Låter jag bra? Ser jag tillräckligt bra ut? Man måste förtjäna sitt umgänge genom att duga.
Fokus i kampen mot ensamhet har ofta legat på de här människorna, berättar Niina Junttila. Genom till exempel terapi har man strävat efter att korrigera tankefelen så att det blir lättare att närma sig andra.
Men för att stävja ensamheten krävs också att de som mår bra och känner sig som en del av en grupp anstränger sig lite extra.
Boven är det som Niina Junttila i den inledande scenen försökte motverka: ostracism, eller i folkmun utfrysning – att medvetet eller oavsiktligt låta bli att notera andra.
Problemet går att lösa med enkla knep – även om det är svårt på distans.
– Lyft blicken från datorn när någon kommer in. Säg hej till dem du möter i trapphuset. Visa att du är där och ser de andra.
Sådana signaler har en tendens att skapa ringar på vattnet.
– Föredömliga handlingar smittar av sig på samma sätt som ilska, bitterhet och negativitet, säger Niina Junttila.
Det är säkert många som gärna skulle agera så men som inte vågar bryta isen. Vad skulle du säga åt dem? – Vårt samhälle behöver modiga människor som tar det där första steget. Studier tyder på att så gott som alla uppger sig vilja hjälpa andra, men att få vågar göra det.
Skulle vi där kunna lära oss av andra kulturer? – Ja! Det finns en stor kraft i att inte känna sig som en del av vår kultur, för då är man inte bunden av de sociala koder som gör mer skada än nytta. Det kan vara lättare för dem som känner sig annorlunda att vara modiga och ta kontakt.
Drabbar även individualister
Inte alla gillar kallprat i hissen. Att hälsa på alla som trillar in på kontoret kan också kännas meningslöst eller rentav som slöseri med tid.
I ensamhetsforskning brukar man i regel skilja mellan det som kallas ofrivillig ensamhet och självvald ensamhet. Det finns de som medvetet anammar en mer individuell livsstil och går in för att avskärma sig från andra människor, till en del eller helt och hållet.
Man kunde tro att de som mot sin vilja är ensamma skulle lida mest av bristen på människokontakt. Men enligt en studie som Christopher Schwader publicerade 2016 lider både de som själva valt en asketisk livsstil och de som skulle vilja leva ett mer socialt liv av ensamheten.
”Om jag till exempel bryr mig mindre om familj och vänner, då borde jag inte känna mig ensam när vi är åtskilda, eller hur?” skriver Schwader.
”Men det visade sig vara fel. Även människor som är väldigt självständiga och fokuserar mest på sig själv känner sig ensamma när de saknar band till andra.”
Det Schwader sedan landar i är dåliga nyheter för alla som tänker att de mår bäst på egen hand:
”Enligt mig tyder det här på en djupt rotad människonatur som inte låter sig förändras av modern kultur.”
Fysiska sjukdomar prioriteras högre
Men hur farligt är det då, speciellt om den ensamma perioden är övergående? Gör det inte gott att vi är ensamma ett tag, särskilt när det kan rädda liv?
Jovisst, säger Niina Junttila, som personligen känner sig mer introvert än extrovert.
– Jag trivs bra för mig själv. Förut kände jag stress när jag hängde i stora grupper. Jag ansträngde mig ofta för att passa in.
I dag har hon släppt tanken på att känna samhörighet med alla hon träffar. Men att hon helt skulle klara sig utan andra, det gör hon inte. Vänner och bekanta är guld värda, säger hon. Hon lever som hon lär. – Vi sociala forskare har tunga data på att isolering är dåligt för oss. Vare sig man känner sig ofrivilligt ensam eller själv har valt det, är risken för förtida död högre.
Orsaken är att sällskap har en förmåga att dämpa stressreaktionen i hjärnan. En ensam människas hjärna utsöndrar nämligen stresshormonet kortisol, som i längden ökar risken för depression, cancer, hjärtoch kärlsjukdomar och en rad andra sjukdomar.
– Många av de nuvarande restriktionerna är bra och myndigheter försöker ta alla i beaktande. Men det känns som om mätbara, fysiska sjukdomar alltid väger tyngre än psykiska. Covid-19 orsakar liksom mer sanna symtom än ensamhet.
Det är en felaktig uppfattning, menar Junttila, som varnar för riskerna med att blunda för psykiska skador.
– För barn och unga har den här pandemin varit den längsta tiden i förhållande till deras livslängd. Därför påverkas de särskilt hårt. Så om vuxna kan samlas i barer borde unga också kunna gå till fritidsgårdar. Det är dessutom rätt så smittsäkert.
Hon pekar på ungdomspsykiatriska avdelningar, som uppgett en ökning på 50 procent i antalet remisser.
– Jag är verkligen oroad för barn och unga. Det är vårt – vuxnas – ansvar att ta hand om dem.