En kritisk guide till friheten, folkkapitalismen och FIRE-rörelsen

ESSÄ Många finländare sparar i aktier och fonder, vissa eftersträvar ekonomiskt oberoende, en del vill gå i tidig pension. Vilka sociala spänningar kan vår tids folkkapitalism ge upphov till?

Det går ett spöke runt i Europa – folkkapitalismens spöke.

Så kunde man travestera Karl Marx och Friedrich Engels inledning av Det kommunistiska manifestet från 1848. De försökte sätta ord på en framväxande sociopolitisk rörelse som oroade sin samtid, samtidigt som den erbjöd ett frihetslöfte för otaliga européer som levde under slaveriliknande förhållanden i det framväxande industrisamhället.

Också i vår tid finns strömningar, som både oroar och attraherar. Och som lovar frihet.

Folkkapitalismen är en sådan strömning, som till på köpet verkar ha approprierat ordet ”folk” av arbetarrörelsen. Här är tanken att kapitalismen tillkommer var och en, inte bara industrisläkter, finansvalpar och farbröder med cylinderhatt och cigarr, utan också dig och mig.

Själva ordet ”folkkapitalism” är inte väldigt allmänt, men dyker upp här och där i rapporteringen om sparande, investeringar och privatekonomi. Ordet kan fungera som en samlande beteckning för en trend som är långt ifrån enhetlig. Som folkkapitalister kan man räkna allt från de som automatiskt överför en liten del av lönen till någon trygg blandfond till spänningssökare som spekulerar i riskfyllda förhoppningsaktier och Bitcoin.

En del kan plötsligt finna att de har överloppspengar som bankens tjänstemän vill investera i tillväxtmarknader, vilket sker i Milja Sarkolas fjolårsroman Mitt kapital. Bokens kalkylerande jagberättare har haft flyt i karriären, varseblir att den personliga förmögenheten inte längre är obetydlig och har utrymme att spara sisådär 500 euro i månaden vid sidan av amorteringarna på halvmiljonersbostaden. Det här är något som också påverkar hennes relationer och sätt att vara i världen.

Andra eftersträvar ekonomiskt oberoende eller rentav rikedom med betydligt större målmedvetenhet än Sarkolas berättarjag. Några står beredda att hoppa på nästa Reddit-koordinerade attack mot Wall Street.

Gemensamt för de allra flesta är ändå förhoppningen om att investeringarna i nuet på något sätt ska ge avkastning i framtiden.

•••

Av allt att döma är den folkkapitalistiska rörelsen livskraftig. Inte ens coronakrisen lyckades varaktigt rubba investeringsviljan. För ganska exakt ett

år sedan hade aktiemarknaderna kraschat och många experter förutspådde en L-formad börskurva, en långvarig kris. I stället ägde en exceptionell återhämtning rum, delvis driven av en lössläppt penningpolitik.

I dag uppskattas 800 000 finländare äga aktier. Enligt Börsstiftelsen öppnade nästan 150 000 personer i fjol skattemässigt förmånliga aktiesparkonton, en nymodighet som vid sidan av nätmäklare gjort börserna mer tillgängliga för gemene man. Betydligt fler medborgare torde spara i fonder.

Om folkkapitalismen betecknar den allmänna trenden, så kan man säga att den så kallade FIRE-rörelsen mest tydligt formulerar något som påminner om en individualistisk ideologi för sparande på 2020-talet.

Akronymen FIRE står för Financial independence, retire early, alltså ”finansiellt oberoende, tidig pension”. Tanken är att man genom att spara 30, 40, 50 eller rent av 70 procent av sin inkomst kan bygga upp ett kapital vars avkastning blir så stor att man kan ”gå i pension” långt innan man uppnått pensionsålder.

Idén verkar tilltala framför allt unga och nätet är fullt av narrativer om yrkesarbetande människor som lever med en studerandeekonomi för att gno ihop slantarna. Många gånger är kalkylerna helt realistiska och inspirationen är aldrig mer än några knapptryck bort. Inflytelserik på den internationella arenan är bloggaren Mr Money Mustache, en ingenjör i Colorado som entusiastiskt skriver om sitt fria, sparsamma liv – han gick i pension 2005 då han var i 30-årsåldern.

Också på nordiska språk finns en planet i blogosfären där människor delar med sig av life hacks och husmoderstips, som inspiration till ett sparsammare liv med färre och mindre utgifter. Mycket stoff kunde platsa i vilken Marthabroschyr som helst, men här är syftet uttryckligen att skapa utrymme för större investeringar, att öka sparkvoten.

Till och med Svenska Yle har hoppat på det folkkapitalistiska tåget och lanserade i november FIRE-podden Snålmannen och Spargrisen. Här möter vi två finlandssvenska jurister i 30-årsåldern som talar om hur deras sparsamhet och deras investeringar så småningom ska ge dem möjlighet att hoppa av ekorrhjulet. (Som Anna Lillkung skrev i en krönika i HBL 10.3 kan man mycket väl fråga sig vilka public service-kriterier Yle uppfyller med denna podd).

Hur mycket behöver man då spara för att kunna gå i pension? Är FIRE-rörelsens frihetslöfte verkligen realistiskt för gemene man?

Svaret är kanske inte helt entydigt, men en av rörelsens käpphästar är att pensionskapitalet kan vara mycket mindre än många tänker sig. Ofta framhåller man den så kallade 4-procentsregeln, som säger att man i genomsnitt kan räkna med fyra procents avkastning på sitt kapital, efter att man återinvesterat en andel som motsvarar inflationen.

Det innebär att en fullinvesterad miljonär kan ge sig själv ett apanage på över 2 300 euro i månaden efter avlagd kapitalskatt. Alla tror ändå inte att man behöver så mycket pengar. Ett kapital på blott 300 000 euro ger en månatlig avkastning som med god marginal överstiger en finländsk folkpension. En del FIRE-aktivister tänker sig att pensionärstillvaron inte utesluter mindre löneinkomster från lustfyllda småjobb, andra menar att en studerandes levnadsstandard är fullt tillräcklig. Det har sagts att FIRE-rörelsen tilltalar unga människor som sett sin föräldrageneration bränna ut sig i ett slitsamt arbetsliv och helt enkelt inte attraheras av det dyra villa-volvo-vovve-konceptet – en del heller inte av tanken på att skaffa barn.

För den som trivs med sitt jobb, inte vill avstå från sin vardagslyx eller inte kan tänka sig ett liv utan barn, kan FIRE-rörelsen i sin mest extrema form vara provocerande. Men att individer har olika förväntningar på livet och gör olika val är inte nödvändigtvis något man behöver moralisera över.

Däremot är det intressant att betrakta FIRE-rörelsen ur ett bredare samhällsperspektiv. Noterbart är till exempel att de mest anspråkslösa FIRE-aktivisterna räknar med inkomster i samma storleksordning som de mest hoppfulla förespråkarna av en allmän basinkomst (eller medborgarlön). I det första fallet föreställer man sig en grundtrygghet som garanteras av privata investeringar, i det andra av staten – men i båda handlar det om arrangemang som ter sig skräddarsydda för den växande men osäkra gig-ekonomin.

Ur ett samhälleligt perspektiv går det också att se fördelar med folkkapitalismen. Sparsamhet kan vara en dygd, och kanske inte enbart en borgerlig sådan.

För det första är det klart att det är bra om människor är motståndskraftiga mot privatekonomiska chocker, från tillfällig arbetslöshet till trasiga kylskåp. Att ha ekonomiska marginaler kan minska stressen och öka välmåendet. Den som har ett litet sparkapital har lättare att lämna en destruktiv relation eller ett jobb man vantrivs på (en del, ofta kvinnliga, ekonomiskribenter talar om att skaffa ett ”fuck off-kapital”). Man kan också argumentera för att ju fler medborgare som har en välordnad ekonomi, desto lättare har samhället att hjälpa dem som råkat i trångmål.

För det andra är sparsamhet per definition alternativet till konsumtion, och konsumtion kommer som bekant med ett ekologiskt fotavtryck. Ibland tenderar vi instinktivt att föreställa oss konsumtion som införskaffandet av prylar, men de stora konsumtionsbesluten handlar de facto oftast om andra saker: bilen, bostaden, sommarstugan, semesterresan. Här finns stora klimatvinster att göra – och det är också den här typen av livsstilsval som FIRE-aktivisterna lyfter fram som vägen till stora besparingar och ekonomiskt oberoende: cykel, få kvadratmeter, ingen stuga, inrikesresor.

Men naturligtvis är folkkapitalismen inte heller oproblematisk. Även om de flesta som har ett arbete kan spara något av sin lön, varierar de individuella förutsättningarna kraftigt.

Det handlar inte bara om skillnader i lönenivå, utan också om skillnader i livssituation. En barnlös medelinkomsttagare som delar hushåll med sin partner och lever anspråkslöst kan spara fyrsiffriga belopp i månaden, medan en ensamstående flerbarnsförälder i huvudstadsregionen är tvungen att vända på varenda slant även om hen också har en medelinkomst.

Vi kan göra en liten räkneövning och jämföra tre personer.

Person A som kan lägga undan 50 euro varje månad.

Person B, som kan lägga undan 200 euro varje månad.

Person C, som kan lägga undan 1 200 euro varje månad.

Om vi tänker oss att A, B och C just firat sin 30-årsdag, befinner sig i arbetslivet och kan upprätthålla detta sparande med en årlig medelavkastning på sju procent så har det uppstått tydliga förmögenhetsskillnader då det drar ihop sig till 50-årskalas.

Person A har 24 600 euro. En nätt liten buffert som säkert gör livet lättare – men absolut inget finansiellt oberoende.

Person B har 98 400 euro. En mindre förmögenhet som gör det möjligt att uthärda en längre arbetslöshet eller döda ett gammalt bostadslån – men någon tidig pension kan inte komma på fråga.

Person C har 590 000 euro. En summa som kan generera ett månatligt apanage på strax under 1 400 euro efter skatt. Bestämmer sig C för att stanna i arbetslivet till sin 57-årsdag kommer hen att bli miljonär.

Det här är förstås en schematisk prognos som räknar med medelvärden och historiska snittavkastningar och varken beaktar eventuella löneförhöjningar eller oförutsedda utgifter.

Det intressanta är ändå hur A:s, B:s och C:s ekonomiska resor kommer att påverka deras sätt att förhålla sig till sina medmänniskor, till samhället, staten och politiken. Och här tror jag att vi ser vissa väsentliga skillnader.

Person A kommer att förbli beroende av välfärdssamhället. A-kassor, social trygghet, billig dagvård, sjukvård, offentlig äldrevård – kort sagt paletten av välfärdsfunktioner kommer att vara viktiga för A, mycket viktigare än hur staten reglerar eller inte reglerar aktiesparande eller kapitalbeskattning.

För person C är läget helt annorlunda. Visst kan också C dra nytta av välfärdstjänsterna, men hen kommer också att ha ett objektivt intresse av en politik som håller beskattningen av löne- och kapitalinkomster förhållandevis låg, samt av en politik som inte bara är företagsvänlig utan uttryckligen investerarvänlig. Vare sig person C är en dedikerad FIRE-aktivist med medellön eller en höginkomsttagare möjliggörs hens frihetsprojekt av börsbolagens vinstmarginaler – som till exempel kan upprätthållas genom att lönerna inom industri och service förblir någorlunda låga och av att den offentliga sektorns kostnader hålls i schack.

Helt säkert producerar folkkapitalismen också många personer som i likhet med B, kommer att se sina objektiva intressen växla under livet. I unga år är B:s kapitalackumulation så liten att hen kommer att ha ett starkt intresse av en välfinansierad välfärdsstat, i synnerhet om hen får barn. Men med åren och i takt med att förmögenheten växer blir frågor om kapitalbeskattning och börsens förutsättningar viktigare.

Det finns ett talesätt som lyder ”om du inte är vänster då du är ung har du inget hjärta, om du inte blir höger när du blir äldre har du ingen hjärna”. Att vänstern skulle ha patent på empati och högern på rationalitet är en sällsynt korkad föreställning. Däremot kan det stämma att det för individen i olika livsskeden är rationellt med olika slags politik.

På 1800-talet föreställde sig Marx att kapitalisterna skulle bli allt rikare och allt färre. Under 2010-talet ville Occupy Wall Street-rörelsen fokusera på ”den ena procenten” och de superrika. Och visst – det finns fog för att problematisera vår tids extrema förmögenhetskoncentration.

Ändå måste man fråga sig om det inte samtidigt också finns en viss konflikträdsla inbyggd i talet om ”de 99 procenten”. Där ryms ändå en hel del människor som är ”mikrokapitalister” eller vill etablera sig som sådana. Man kan förstås tycka att det är okej: de flesta har i någon mån möjlighet att påverka sin privatekonomi och sina val i livet, och den friheten uppskattas vitt och brett, inte bara av högern. Men den jämlikhet som folkkapitalismen erbjuder är i en väsentlig bemärkelse illusorisk, som vi ser då vi bekantar oss med A, B och C.

Frågan är vilka sociala spänningar folkkapitalismen kan innebära i en tid då antalet osäkra anställningsförhållanden växer och då till synes marginella inkomstskillnader genom räntapå-ränta-effekt kan ge upphov till förmögenhetsskillnader som inte är marginella. På så sätt är folkkapitalismen egentligen inte väsensskild från vanlig kapitalism. Den kan de facto visa sig vara mycket duktig på att göra skillnad på folk och folk.

❞ Också på nordiska språk finns en planet i blogosfären där människor delar med sig av life hacks och husmoderstips, som inspiration till ett sparsammare liv med färre och mindre utgifter. Mycket stoff kunde platsa i vilken Marthabroschyr som helst, men här är syftet uttryckligen att skapa utrymme för större investeringar, att öka sparkvoten.