Filosofiskt på bekostnad av fiktionen
Mens är påminnelsen om att helt nya människor kan födas, och i det finns något gäckande som romanen närmar sig. Inte som något odelat positivt – recensenten antecknar ”modersförakt?” i marginalen på flera ställen i Lyra Kolis nya roman.
”Jag förstår inte vad lajv och fiktion och rus och synd och mens har med varandra att göra.”
Så skriver författarjaget i essän som kilats in mitt i romanen Blödningen. Essän bär titeln ”Bleed”, och är ett litterärt förkroppsligande av den tematik som Lyra Koli utforskar i sin femte roman, nämligen den suddiga gränsen mellan fantasi och verkligt liv.
Begreppet bleed är hämtat ur vokabulären för lajvrollspelare. Det betecknar situationen när en spelare inte klarar av att hålla isär fiktion och verklighet. Till exempel genom att låta sina personliga känslor för en annan spelare påverka hur ens karaktärer interagerar, eller genom att inte kunna skaka av sig en spelad förälskelse efter att spelet är slut.
I romantexten som omger essän får vi följa videokonstnären Em, som drabbas av en sådan upplevelse. Hon deltar i ett verklighetsspel och upplever ett intensivt möte med en man som heter Kim. Efteråt kan hon inte släppa attraktionen. Vardagslivet med flickvännen Julie, den verkliga kärleken som hon egentligen inte tvivlar på, räcker inte som motvikt.
Samtidigt kämpar Julies mamma Rosmarie med en annan typ av verklighetskonflikt. Med båda barnen utflugna, och en make som hålls på avstånd fastän de bor i samma hus, har hennes liv börjat framträda som falskt för henne själv. I bakgrunden gäckar en uppväxt i en fanatiskt religiös krets som kostade hennes mor livet, men mest tänker hon på sin ungdomsvän Geraldine och börjar leta efter henne i hopp om att bli påmind om sitt gamla jag.
Roller, överträdelser och modersförakt
Blödningens brännpunkter kretsar kring roller – könsroller, sexuella identiteter, relationsroller, yrkesroller – och ambivalensen de innefattar. Ibland trygghet, ibland instängdhet. I dynamik med dem sker överträdelser, där likaså motstridiga känslor som frihet och osäkerhet samlas. Allt det här pågår redan i vardagen, men förhöjs när rollspel och alkohol och droger tas in i bilden och ruckar på sociala konventioner eller biologins konstitution.
Boken inleds med att Em önskar att hon kunde varsebli livet som en film, eftersom det skulle kännas mer naturligt. Sida för sida visar Koli på ett djuplodande sätt hur dikotomin där roller motsvarar verklighet och överträdelser fantasi är ohållbar. Så mycket av den så kallade verkligheten består av konstruktioner, så mycket av fantasierna är kött och blod.
Blodet, eller rättare sagt mensen, framträder inte bara som en ”röd tråd”, utan också som uttryck för en annan sorts skapande än fantasin. Mens är påminnelsen om att helt nya människor kan födas, och i det finns något gäckande som romanen närmar sig. Inte som något odelat positivt – jag kommer på mig själv med att klottra ner ”modersförakt?” i marginalen på flera ställen, eftersom textens blick på mammor ofta präglas av avståndstagande och kyla. Men moderskapets oåterkallelighet bränner som kontrast till den flytande mensen – hur instabila mammorna än själva kan vara.
Det här hade gärna fått utforskas ännu mer, i synnerhet som det mest uttalade modersporträttet – Rosmarie – faller rätt platt. Utgångspunkten är mångfasetterad, men framställningen hastas igenom, speciellt mot slutet.
Essän överskuggar romanen
Orden jag citerade i början hänger visst ihop, de blir noder i ett vindlande och fascinerande nät av iakttagelser och stora frågor. Koli är, utöver sin gedigna karriär som författare (fem romaner och en diktsamling, de tidigaste utgivna under namnet Lyra Ekström Lidbäck), även doktorand i filosofi. Det lyser igenom såtillvida att texten drivs av ett frågande och undersökande, något som också var tydligt i hennes förra roman Allting växer (2018), som skildrar en värld präglad av bioteknik och totalitarism.
Förtjänsten med Kolis romaner är att de sporrar läsarens eget tänkande. Nackdelen är att de filosofiska frågorna löper risk att drivas på fiktionens bekostnad, något som till viss del sker även i Blödningen. Även om romantexten flyter på med kompetens och lätthet har jag svårt att engagera mig i personerna.
Det blir extra tydligt i kontrast till essän i mitten av boken, där Koli skriver med en helt annan intensitet. Förtjänsten är inte att händelser och personer som nämns nu framställs som sanna – det väcker snarare frågor om integritet och effektsökeri – men själva det essäistiska hantverket skiner av intelligens och elegans. Frågor om fantasi, blod och verklighet utforskas genom myggiga fjällmarker, slottslajv, svärföräldrar och nattvardsbord, med följeslagare som bland andra Simone Weil, Sigmund Freud och Iris Murdoch.
Det tråkiga är bara att Kolis essäistiska skicklighet framhäver svagheterna i hennes romanprosa. Alltså gör hon sig själv lite av en björntjänst genom att spränga in essän som en blödning i romanen, trots att det tematiskt fyller sin funktion. Den lämnar mig med känslan av att jag faktiskt inte hade behövt romanfigurerna alls.