Rådströms och vårdpersonalens gemensamma kamp
Niklas Rådström skildrar ett tungt sjukdomsförlopp förbluffande exakt och sakligt, nästan så att texten ibland kan anta skepnaden av vetenskaplig fallstudie – men vilken vacker prosa han skriver!
Så har också Niklas Rådström skrivit den bok ”som ingen författare vill skriva och som få författare kan låta bli att försöka sig på att skriva när tillfälle ges”. Den bok som enbart kan tillkomma i dödens närhet, och som möjligen eller sannolikt ska bli den sista i författarskapet.
Utgångspunkten är att han i augusti 2017 drabbas av smärtor i foten, och efter undersökningar diagnostiseras med akut myeloisk leukemi. Prognosen är allt annat än rogivande men inte heller hopplös, och i stället för att försjunka i ordlösa grubblerier börjar han redan under de första sjukhusdagarna göra anteckningar om sin situation.
Nästan heroiskt, kan man tycka, men jag tänker mig att det kanske snarare är en naturlig överlevnadsmekanism.
Som har inget redan hänt är i alla händelser en berättelse om kampen mot sjukdomen och de känslor som då väcks. Samtidigt skildras också författarens uppväxttid, såsom den framträder i skuggorna ”ljuset från den andra sidan av ett människoliv skapar”.
Han tvivlar säkert ibland på att han alls ska belönas med någon avvärjningsseger för sitt lidande under hårdföra cytostatikabehandlingar. Ändå uttrycker han inte – åtminstone explicit – någon dödsångest, ingen rädsla, inte ens någon ilska över det orättvisa i att just han blivit sjuk.
I stället lägger sig ett stort vemod över hans ord, men också det hänför sig snarare till hans barndom och uppväxt än till tillvaron inom de gränser sjukdomen ställer. Det är en eftersinnande text, full av reflektioner att stanna upp inför, och jag frapperas av vilken vacker prosa Rådström skriver.
Han har tidigare demonstrerat den förmågan i sina romaner, och när han nu orienterat sig mot det självbiografiskt essäistiska är språket fortsättningsvis rikt och stringent, mättat med innebörder och klanger.
Sjukhuset som arbetsplats
Återblickarna på barndomen görs till stora delar på ett ganska traditionellt och förutsägbart sätt, kronologiskt från tiden före födelsen ett antal år framåt, med lämpliga tidsmarkörer. Det han tillför är i varje fall en problematisering av minnets pålitlighet, genom frågan vad som egentligen är autentiska minnen och vad minnen av berättelser man delgivits så övertygande att de med tiden fått rollen som självupplevda.
Det är en fråga som säkert aktualiseras för var och en som försöker fånga sin barndom i skrift, men Rådström är för sin del snarast intresserad av problemet i sig – inte så mycket av att lösa det. Kanske för att det inte ens kan lösas, det räcker med att acceptera dess existens.
Men betydligt mer brännande blir här i varje fall bilderna av hans konkreta kamp mot cancern. Han skildrar sitt sjukdomsförlopp förbluffande exakt och sakligt, nästan så att texten ibland kan anta skepnaden av vetenskaplig fallstudie – utan att det för den skull någonsin blir torrt eller tråkigt.
Själv fascineras jag speciellt av hans registreringar av de praktiska göromålen i sjukhussalen; nålarna som sticks in i huden, blodet som pumpas ut och in, alla handlingar och hela system som kan förefalla rutinartade men som markerar gränsen mellan liv och död.
Han tydliggör på ett osentimentalt sätt vad som sker omkring honom – liksom också inne i hans kropp – när han ligger mer eller mindre hjälplös. Och mellan raderna framträder då också den självklara professionalismen i den vård han åtnjuter.
Ögonöppnande och hoppingivande
Listan på biverkningar och nya diagnoser som medicineringen leder till och som måste slås tillbaka kan också för den starkaste te sig som enorma berg, omöjliga att bestiga. Men mellan de svåraste attackerna erbjuder sjukhusmiljön också små glädjeämnen, med vårdpersonal som engagerar sig och ger sig tid att prata med sina patienter.
Det innebär att han också får möjlighet att diskutera intressen han odlat i sitt friska liv. Det kan vara inspelningar inom frijazzen, favoritfotbollslagets prestationer och kommande strategier, filosofi, eller rentav de alltför höga andrahandshyrorna. Så skingras för ett tag tankarna på den fiende som vill förgöra honom inifrån, och ett temporärt lugn kan lägga sig.
Antagligen bidrog också det till att han i dag är friskförklarad.
Det är ögonöppnande att ta del av hur många livshotande inflammationer, funktionsstörningar i de inre organen, allergireaktioner och andra fysiska kristillstånd – liksom hur enorma mängder tung medicinering – en redan från början cancerförsvagad kropp kan orka med och ta sig genom. Och detta vid sidan av den rent psykiska belastningen.
Och det är också hoppingivande, en påminnelse om att det i människans komplicerade fysiologiska system kan finnas mer uthållighet och kraft än man skulle våga tro.