På jakt efter musikens kärna i roddbåtar, träkojor och garage
Svenska Yles nya musikdokumentärserie rör sig fördomsfritt och på ett fungerande vis inom populärmusikfältet. Främst handlar det om allt som omger musiken, från bluesskivan som dagbok till attityder i det omgivande samhället.
RADIODOKUMENTÄRSERIE
Hjärtat fullt av blues
m.fl. musikdokumentärer
★★★★☆
7 avsnitt på Yle Arenan (5 delar erbjöds för förhandslyssning). Yle Vega söndagar från 14.3 kl. 9.15. Övriga artister i serien är Desirée Saarela, Finntroll, Guns rosor, Jesse Markin, Eija Lyytinen och Kiara Nelson. Redaktör: Sebastian Bergholm. Ljuddesign: Stefan Granholm. Producent: Staffan von Martens.
Hur hänger musiken och livet ihop, frågar sig Sebastian Bergholm i Svenska Yles nya musikdokumentärserie. En rätt svävande fråga förstås, men samtidigt en fördomsfri öppning till upptäcktsfärder med vilken artist som helst. Dokumentärerna är inget snabbt hoprafsat artistsnack utan 45 minuters upptäcktsresor, där redaktören tagit sig tid för långa samtal och gett sig ut med intervjuobjekten till roddbåtar och trädkojor, grusvägar och garage.
De varierande miljöerna är en förutsättning för att radiodokumentärformatet ska fungera: lyssnaren tar in årklykornas knakande, porslinets klirr i köket och lever i spänning: kommer kojan verkligen att hålla en redaktör och två dansbandsmusiker? I motsats till enskilda poddmakare som av upphovsrättsskäl håller sig till avskalat prat har man här möjlighet att använda sig av artisternas musik och teamet utnyttjar det till fullo. Samtalen avbryts inte av hela låtar utan det blir ett elegant collage: artisten får tala delvis omgiven av sin egen musik, vilket ger varje program en personlig färgskala.
Trots att alla program rör sig inom populärmusikfältet gläds jag över fördomsfriheten i en värld där alla lätt stänger in sig i små specialiserade bubblor. Programmen om Nightbird (Anna-Stina Jungerstam) och Erja Lyytinen får mig att aktivt söka upp bluesmusiken på nytt. I programmet om Désirée Saarela ter sig både redaktören och Saarela uppriktiga i att de inte känt till den finlandssvenska folkmusikens existens. Här är jag ändå lite tveksam till att man inte alls skiljer på folkmusik och folkmusik, tyvärr har stilarna inte skilda namn på svenska men det är ändå en viss skillnad på medeltida ballader nedtecknade i Svenskfinland och angloamerikansk folk. Fler dokumentärer är på väg och med tanke på att formatet fungerar hoppas jag på att ett ännu bredare genresvep kunde samlas under samma koncept.
Dialekter och skratt
I en radiodokumentär känns det betydelsefullt med färgstarka talande röster, som Jesse Markins breda (finska) Birkalandsaccent och varma skratt. Rena språkbadet blir det i avsnittet om dansbandet Guns rosor, där man emellanåt får anstränga sig för att hinna uppfatta alla svängar i dialekter från Karlebynejden – här kryllar det av folk och språklig rikedom.
Hemskt djupt in i det konkret musikaliska tränger programmen inte, främst i det som omger den. Man granskar både det privata (bluesskivan som ett slags dagbok) och förhållandet till samhället runtomkring (förväntningar på att den enda svarta killen i en liten by har rytmen i blodet). I bästa fall utnyttjar man radioformatets möjligheter med ett nästan pedagogiskt grepp. Som skrivande musikjournalist är jag lite avundsjuk på att intervjuobjekten kan berätta om sin musik och demonstrera den för lyssnaren samtidigt: Markin och Totte Rautiainen plockar isär sin nya låt i detalj, medan Lyytinen demonstrerar hela raden elgitarreffekter och på köpet ger redaktören en grundkurs i bluesgitarr.