Stå upp för fanken, rak i ryggen, visa kraft och att du kan slåss!

MOBBNING Jag försökte undvika att åter lägga skulden för mobbning på den mobbade. I en kommentar lyckas Carola Kämpe (HBL Debatt 8.3) göra precis det som mänskligheten gjort i evinnerliga tider. Försvarat föräldrarna. Hon skriver att barnet inte berättar om skoldagens mobbning på grund av att ”man vill inte oroa sina föräldrar ... man vet hur upprörda de skulle bli. Och de skulle ta tag i saken.”

Ja, utmärkt! Det är just det de borde bli. Upprörda tillräckligt för att gå till barnets försvar till 100 procent. Och inte ge sig förrän mobbningen har fått ett definitivt slut. Inte förrän dess. Då lär man samtidigt barnet att kämpa för rättvisan resten av livet. Vinn–vinn! Vad är det som gör det så svårt? Att slåss? Låt det ta sin tid. Annars kan barnet få lida resten av livet. Om inte skolan inser det friska i föräldrar som inte ger tappt i en dylik fråga är det en skitskola.

Varifrån och när i livet har barnet lärt sig att föräldrarna inte tål att bli upprörda? Vad är det för föräldrar man inte får oroa? Att bära (barnets) oro är förälderns första uppgift. Att samtidigt visa barnet att det aldrig behöver idealisera sina föräldrar och aldrig behöva ta ansvar för deras känslor.

Men, just det har barn gjort genom årtusendens årtusenden. Mycket tack vare en krampaktigt, snedvriden uppfattning om att barnet nödvändigtvis ska älska sina föräldrar. Ska det finnas någon form av kärlek i familjen är det föräldrarna som ska stå för den. Barnet testar och avvaktar för att se om gubben och gumman själva är värda barnets varmaste känslor. Avgörandet ligger i hur de sköter sitt föräldraskap.

Föräldrar måste sluta skylla problem under livet på daghemspersonal, skolpersonal och all annan världens olika personal. Stå upp för fanken, rak i ryggen, visa kraft och att du kan slåss! Utan att kräva kärlek, förlåtelse och kladdig idealisering.

En hälsning även till min namne Gunnar Höistad (HBL Debatt 9.3). Mobbning blir ett gruppfenomen om de ingredienser jag talat om saknas: tilllit, ”tillstånd” att försvara sig med näbbar, klor och ord samt förmågan att genast berätta där hemma vad man varit med om redan första gången. Så gör vuxna med vuxna ... kommer hem och klagar på den som varit dum. Så ska barn också få göra. Eller hur?

Guds fjärde budord lyder i dag: ”Visa aktning för din far och din mor”. Det borde vara: ”Respektera, beskydda och älska ditt barn som det vore du”.