Nordiskt samarbete utan kontinuitet
På Sveaborg fanns en gång en vital kulturinstitution som hette Nordiskt konstcentrum. Men tiderna förändrades liksom konstcentrets namn och verksamhet. Det nordiska konstsamarbetets historia är en berättelse om framgångar följda av minskade anslag.
Ambitionerna var höga när Nordiskt konstcentrum grundades på Sveaborg 1978. Drygt 40 år senare har verksamheten bytt namn flera gånger och uppdraget har förändrats. Tyngdpunkten ligger i dag på stödprogram, inte på institutioner. – Man vet att det finns något nordiskt på Sveaborg men man vet inte vad, säger Marianne Möller.
Bildkonstnären Hilma af Klint (1862–1944) förblev okänd under sin livstid men är i dag en internationellt hyllad konstnär och publikmagnet. Få vet att den första privatutställningen med arbeten av Hilma af Klint arrangerades av Nordiskt konstcentrum på Sveaborg. Året var 1988 och den driftiga utställningschefen på konstcentret var Maaretta Jaukkuri.
Utställningen hette Hilma af
Klints hemliga bilder, och efter att den hade visats i Strandkasernen turnerade utställningen till bland annat New York.
– Nordiskt konstcentrum var en höjdpunkt för det nordiska konstsamarbetet, säger dramaturgen och översättaren Marianne Möller.
– Att vi byggde kontakter inom Norden hade en enorm betydelse då. Europa och världen såg helt annorlunda ut. Det fanns inte ens fax och utrikessamtal måste beställas via en växel.
Marianne Möller har själv erfarenhet av nordiskt samarbete. Hon arbetade som rådgivare för samnordiska projekt i utlandet vid kulturavdelningen vid Nordiska ministerrådets sekretariat i Köpenhamn åren 1998–2006. När de nordiska kulturministrarna beslöt att reformera det nordiska kultursamarbetets strukturer 2005 fungerade Möller
som sekreterare för arbetsgruppen av tjänstemän från ländernas ministerier.
Nu har Marianne Möller, på uppdrag av Ola Kellgren som är direktör för Nordisk kulturkontakt, sammanställt en historik över det nordiska konstsamarbetet på Sveaborg.
– Nordiskt samarbete har många förtjänster men en nackdel är att det saknar minne, konstaterar Kellgren.
Nordiskt konstcentrum och Sveaborg gav en stark identitet åt det nordiska samarbetet. Centret verkade i renoverade garnisonsbyggnader på Sveaborg och arrangerade flera uppmärksammade utställningar, som fick internationell spridning, bland annat en med samisk konst. Också den erkände fotografen Christer Strömholm och bildkonstnären Per Kirkeby presenterades på utställningar, liksom författaren och konstnären Slas, alias Stig Claesson.
I dag är det nordiska samarbetet synligt i Nordiskt kulturcentrums lokaler på Kajsaniemigatan men identitetslöst på Sveaborg.
– Gemene man vet att det finns något nordiskt på Sveaborg men man vet inte riktigt vad det är, konstaterar Möller.
– Det nordiska samarbetet består av strukturer i förändring. Men när personer ständigt byts ut saknas kontinuiteten. Kunnandet om den egna organisationen är svagt och materialet är utspritt på olika håll i Norden.
Närområden i samarbetet
Nordiskt konstcentrums roll utvecklades i takt med att världen förändrades. Sovjetunionens sammanbrott 1991 innebar en enorm förändring för de nordiska konstinstitutionerna och Nordens närområden upptogs i samarbetet. Nordiska informationskontor grundades i Tallinn, Riga, Vilnius och Sankt Petersburg.
– Konstnärens roll i civilsamhället blev allt viktigare, säger Marianne Möller.
Men Nordiskt konstcentrum hade, enligt historiken, svårt att förnya sig och hänga med i den snabba utvecklingen. Nordiska ministerrådet lät göra en utredning och kom fram till att konstcentret borde läggas ner eftersom den ”nordiska nyttan var låg”. Kulturministrarna protesterade och resultatet blev att Nordiskt konstcentrum slimmades och återuppstod som Nifca (Nordic institute of contemporary art/Nordiskt institut för samtidskonst). Verksamheten förändrades. – Basen var fortfarande Norden men Europa blev viktigare, tack vare att Finland och Sverige gick med i EU 1995, konstaterar Marianne Möller.
– Samtidigt fick hela det nordiska samarbetet lida på grund av minskade anslag och kraven på det kulturella samarbetet var motstridiga. Å ena sidan skulle kultursamarbetet ha en folklig förankring, å andra sidan skulle det också erbjuda sådant som kunde ha internationell dragningskraft.
Fasta utgifter blev dyra
År 2005 var den nordiska kulturbudgeten på 20 miljoner euro uppbunden på mer än 20 institutioner, institut, samarbetsprojekt, kommittéer, prioriterade insatser och mottagare. De fasta utgifterna slukade allt mer samtidigt som kulturbudgeten inte ökade
– Ministrarna hade inget att besluta om, säger Marianne Möller.
Resultatet blev att Nordiska ministerrådet prioriterade stödprogram i stället för institutioner. Fem miljoner euro fördelades på två omfattande program – ett mobilitetsprogram och ett konst- och kulturprogram. Nifca begravdes och ersattes av Kulturkontakt Nord som inledde verksamheten på Sveaborg 2007. Några år senare slogs Kulturkontakt Nord ihop med Nordens institut i Finland och ur detta uppstod Nordisk Kulturkontakt.
Residensbostäderna på Sveaborg administreras numera av Helsinki International Artists Programme (HIAP) medan Nordisk Kulturkontakts lokaler på Kajsaniemigatan har utvecklats till en mötesplats och erbjuder programkvällar, seminarier, utställningar och ett bibliotek.
Konstnärliga projekt som fått bidrag tack vare stödprogrammen och kunnat förverkligas på senare år är bland annat dansfilmen Happy End, som involverat äldreboenden i hela Norden och en utställning om hållbart mode förverkligad av textilkonstnärer från Grönland, Island och Färöarna.
Kulturhunger
Coronapandemin har lamslagit kulturlivet och Marianne Möller förutspår en kulturhunger som ropar efter att mättas när epidemin stävjats.
– Vi kommer att rusa till de kulturevenemang som erbjuds. Först under epidemin har vi förstått vad vi hade tillgång till.
Nordiska Ministerrådets avisering om en nedskärning av anslagen för kultur och utbildning åren 2021–2024 har bemötts med bestörtning av cheferna för de nordiska kulturinstitutionerna. ”Det är olyckligt att skära ner på kulturbudgeten när det är kultursamarbetet som för samman människor” står det i den skrivelse som direktörerna för de nordiska institutionerna i Nuuk, Torshavn, Mariehamn, Helsingfors och Reykjavik skickat till ämbetsmannakommittén för kultur inom Nordiska ministerrådet.
Gemene man vet att det finns något nordiskt på Sveaborg men man vet inte riktigt vad det är.