Klimakteriet – från tabu till fråga om arbetshälsa
I Storbritannien är klimakteriet inte längre en icke-fråga. Sedan i höstas är klimakteriekunskap bland annat obligatorisk i skolan. När Deborah Garlick för fem år sedan började tala om att klimakterieanpassa arbetsplatserna höjdes många ögonbryn.
– Nu diskuteras klimakteriet överallt, och företag efter företag ber om hjälp med att utbilda personalen i frågorna, säger hon.
För fyra år sedan fick poliserna i det engelska distriktet Nottinghamshire en uppgift. Varje dag skulle de säga ordet klimakterium tre gånger. Det blev starten på en hel kulturrevolution på en arbetsplats med 4 000 anställda. – Vi normaliserade klimakteriet, säger Sue Fish som drev projektet.
Ett brev landar i mejlen på redaktionen. Skribenten är en man som närmar sig 50, och han vill kommentera det här med kvinnor och övergångsålder:
Män bemöter ofta frågor om klimakteriet med fniss och dumma kommentarer och ibland går kvinnorna med i skämten. Jag har också gjort mig skyldig till det här, men ändrade mig nyligen. Hälften av jordens befolkning hör eller kommer att få höra fniss och ses ned på av familj, vänner och bekanta för att de har en frisk och fungerande kvinnokropp.
För fem år sedan var frågan om klimakterium tabu också bland poliserna i Nottinghamshire i mellersta England. En av polischeferna var Sue Fish och till hennes uppgifter hörde att intervjua de underlydande som valt att hänga uniformen i klädskåpet och lämna kåren.
– Jag hörde kvinnor säga att de inte längre orkar stanna kvar för att de har så besvärliga klimakteriesymtom, säger hon.
Ohållbart, resonerade polischefen, och tog tag i frågan. Först skickades frågeformulär till arbetstagarna, sedan ordnades utbildning – om klimakteriet. Alla gick på kurs.
– Särskilt männen ville veta vad det här är för något. Så vi bjöd in läkare, näringsterapeuter och andra som berättade. En av de äldre manliga cheferna talade om sin hustrus övergångsålder. Man fick ställa frågor.
Det var i det här skedet en orduppgift kom in.
– Det var lite med humor vi gick in i det. Det är klart att alla inte var bekväma med att uttala ordet klimakterium i vanliga samtal tre gånger varje dag, men många gjorde det och det normaliserade både ordet och fenomenet. Det öppnade för ett nytt slags samtal i arbetsgemenskapen, säger Fish.
Det outtalade blev synligt
Det företaget egentligen gjorde var att reparera ett glapp i skolsystemet.
– För alla hade hört om fertiliteten och graviditet i skolan, men där tog det slut. Ingen hade fått lära sig vad klimakteriet är för något.
Nu efteråt ser Fish hur arbete och privatliv flätades samman genom klimakteriefrågan.
– De här männen ville bli bättre chefer och arbetskamrater, men också bättre makar, söner och vänner.
Fish säger att allt började med att hon lyssnade. Och till de chefer som tror att det här inte berör dem har hon en hälsning:
– Ni lurar er själva. Att ignorera allt som berör kvinnor i medelåldern är att göra hela organisationen en björntjänst, säger hon.
På The Open University Business School i Milton Keynes hakar professor Joanna Brewis på.
– Det finns goda orsaker till att inte ignorera klimakteriekvinnor i arbetslivet. Över hela norra halvklotet utgör de en allt större del av arbetskraften. Rättegångar med arbetstagare som diskriminerats på grund av klimakteriesymtom kan bli dyra. Att rekrytera och nyanställa i stället för den kunskap och erfarenhet man mister med kvinnor som lämnar arbetslivet kostar pengar, men framför allt måste organisationer ta sitt sociala ansvar för att stödja alla i personalen, där behoven är olika och individuella.
Brewis är en av författarna till rapporten Menopause transition: effects on women's economic participation in the UK, som kom ut 2017 och togs fram som ett kunskapsunderlag för den brittiska regeringen.
Rapporten säger bland annat att det kostar pengar att låta kvinnor med kunskap och erfarenhet rinna i väg från arbetsmarknaden, men också att det är dyrt att inte stödja dem när de känner sig osedda, ouppskattade och marginaliserade med sina klimakteriebesvär. Kvinnor vars klimakteriesymtom ignoreras kan tvingas vara trötta och okoncentrerade i onödan.
Den arbetsplats som vill bli klimakterievänlig kan starta enkelt, säger hon.
– Ta in experter som kan svara på frågor. Det finns en massa myter kring hysteriska medelålderskvinnor och det finns en massa frågor. Låt folk fråga anonymt, det ger utdelning. Jag har varit med på många sådana möten och i Storbritannien är de här tillställningarna alltid välbesökta. Kom också ihåg att ha tillställningar på olika tider och olika språk så alla har en chans att delta och förstå, säger hon.
Vid Helsingfors universitet leder forskaren i genusfrågor, biträdande professor Marjut Jyrkinen, projektet We All, som söker svar på hur arbetslivet i framtiden kunde vara både socialt och ekonomiskt hållbart.
Jyrkinen varnar för att enbart medikalisera klimakteriet.
– Jag har funderat på hur vi talar medikaliserat om klimakteriesymtom och kopplar dem till välbefinnande och arbetsliv på ett negativt sätt.
I likhet med Jo Brewis konstaterar Jyrkinen att klimakteriefrågor också är bundna till kultur och situation.
– En medikaliserad synvinkel kan bidra till att diskriminera kvinnor och hindra karriärutveckling, särskilt högre upp i åldern, säger hon.
Från webbplats till certifiering
En av dem som vet hur det är att introducera klimakteriefrågan på arbetsplatser är Deborah Garlick, tidigare kommunikationschef i företagsvärlden, i dag grundare till webbplatsen Henpicked och en hängiven klimakterieambassadör.
Garlicks passion är att informera världen om klimakteriet och hon har bland annat skrivit boken Menopause – A Change for the Better (ung. Klimakteriet – en förändring till det bättre).
– Jag grundade webbplatsen för 40+kvinnor och upptäckte att frågor om klimakteriet alltid väckte debatt. Alltså drog jag ihop till en konferens dit jag bjöd in företag för att diskutera klimakterium. Detta var för fem
år sedan. Ett fyrtiotal personer kom och undrade vad det här var. Ingen talade om klimakteriet då, det var väldigt udda, men de kom och de lyssnade.
I dag har webbplatsen knoppat av sig och blivit affärsverksamhet. Suget efter klimakteriekunskap är kraftigt i Storbritannien.
– Bara under mars i år har vi ordnat femtio utbildningsträffar, säger hon.
Under en av utbildningarna, på universitetet i Leicester, råkade Garlick träffa en av författarna till det brittiska högstadiets biologiböcker.
– Plötsligt drabbades han av en insikt. Sedan sa han att han skäms helt otroligt. Han hade aldrig tänkt på att klimakteriet behöver ta plats i biologiundervisningen.
Sedan september 2020 är läget nytt. Klimakteriekunskap är obligatorisk i skolorna och biologiböckerna är uppdaterade.
I dag kan brittiska arbetsplatser anhålla om en klimakteriecertifiering via föreningen British Menopause Society, som samarbetar med specialister på kvinnohälsa. Systemet tvingar fram strukturella förändringar i samhälle och arbetsliv. Det är inte längre den enskilda kvinnan som ska kämpa för att må bra, det är arbetsplatserna som ska nå jämställdhetsmål.
Frågan har också nått domstolarna. I Storbritannien har rätten redan dömt till arbetstagarens fördel där arbetsgivaren inte tagit sitt ansvar för att stödja sin anställda med klimakterieproblem. Till exempel i december 2019 fick affärskedjan Bonmarche betala en anställd nära 28 000 pund för klimakterierelaterad diskriminering.
Kläder gjordes om
I Nottinghamshire gick man vidare från ord till handling. Polisens uniformer gavs ny design så att också en lite svullen midja får plats i dem utan att sömmarna spänner. Skjortorna syddes upp i tyger som andas bättre än konstfiber. Arbetsrum fick luftkonditionering. Bordsfläktar köptes in. Regler för fönsteröppnande gjordes om.
– Vi normaliserade klimakteriesymtomen. Om du har ont i ryggen får du en ny arbetsstol. Varför skulle du inte få öppna fönstret om du är varm? Vi såg över duschrummen så att det är lätt att ta en dusch mitt på dagen om vallningarna gjort en genomsvettig. Det är ju individuellt vad var och en behöver, men att göra de här ändringarna är att signalera att det kvinnans kropp ställer till med är accepterat, säger Fish.
Här återvänder vi till vår brevskrivare:
Jag undrar om inte de här fnissen är en sorts mikrokontroll för att tysta kvinnor. Och när kvinnor fnissar med – gör de det för att undvika konflikt eller för att flytta uppmärksamheten från sin kropp? Kanske kvinnor känner att deras kropp är sönder eller oacceptabel på grund av hur män (och kvinnor) reagerar på mens och övergångsålder? Hur som helst är kvinnans fertilitet och livscykel skriven i hennes kropp och det är vackert – från barndom till ålderdom.
Den här texten är den andra i en serie på tre om klimakteriet. Den första artikeln publicerades i HBL den 8.3.2021.
Att ignorera allt som berör kvinnor i medelåldern är att göra hela organisationen en björntjänst.
Sue Fisch
polischef i Nottinghamshire