Diana, Meghan och Oprah – Sussexgate avslöjar vårt perversa kulturella förhållande till kändisskap och kungligheter.

Jagar medier kungligheter för mat eller för nöje?

Torsten Fagerholm i dagens ledare

Hela världen fällde en tår 2007 då den 22-årige engelske prinsen Harry i direktsänd tv inför en global publik höll tal till minnet av sin mamma Diana, den av paparazzi konstant jagade prinsessan som en ödesdiger augustinatt 1997 dog i en bilolycka i en tunnel under floden Seine i Paris. I romersk mytologi är Diana de vilda djurens och jaktens gudinna. Nu blev hon själv till villebråd – i romantikens huvudstad.

Vid sidan om det svallande havet av teddybjörnar, blommor, ljus och kondoleansbrev utanför Buckingham Palace uppstod en kortlivad, ytlig reflektion kring hänsynslösa, blodtörstiga fotografer – paparazzi – benämnda efter en känslokall rollfigur i Fellinis film La dolce vita från 1960. Nästan ett kvartssekel efter Dianas död har vi inte lärt oss mycket vad kändiskultur och integritetsbrott beträffar. Medielogiken bygger på ett ständigt accelererande flöde av mänskligt drama, konstruerade konflikter och sensationella avslöjanden.

Häromveckan briserade Sussexgate, Oprah Winfreys intervju med Meghan Markle och prins Harry. Det brittiska kungahuset är i kris – igen. Dess auktoritet och rykte vilar på en ålderstigen regent som försöker balansera mellan uppstoppad tradition och modernitetens krav, så gott det går. Varför flydde det unga paret hals över huvud över Atlanten? Ett anklagande finger riktas mot den brittiska tabloidpressen som inte har tvekat att fortsätta gå hårt åt Markle med sexistiska, rentav rasistiska undertoner. Många jämförelser har gjorts med Dianas avslöjande intervju 1995 där hon berättade om hur dåligt hon mått. Också Sussexgate går på djupet hos alla konsumenter av kunglig dokusåpa. Många blir illa berörda och känner sympati, andra avfärdar det hela som trams. Två stenrika och privilegierade personer har nyss sålt ut kungahuset för miljonkontrakt med Netflix och Spotify – och har nu mage att sitta och gnälla i den amerikanska tvsoffan, till hälften med hemmaplansfavör.

Hur många av de miljontals människor som aldrig träffat Diana, men som oblygt vältrade sig i postuma sympatier, ägnade en tanke åt sin egen mediekonsumtion, åt den myggsvärmsaktiga gränslöshetens roll i Dianas olyckliga död? Det kan diskuteras huruvida denna sorgens pornografi kulminerade med Elton Johns nyinspelning av Candle in the Wind, ursprungligen en bitterljuv och mediekritisk hyllning till den konstruerade ikonen Marilyn Monroe. I versionen från 1997 knystas inte om pressen.

Det behövdes en vinägersmakande busunge, tidningen Private Eye, för att punktera känslobubblan. Veckan efter Dianas död, den 8 september, slog man upp rubriken ”Media to blame” – skyll på medierna. På omslaget flockas människorna utanför Buckingham Palace. I en pratbubbla utropas att ”tidningarna är en skam”, någon instämmer förargat att de är ”omöjliga att få tag på” – slutsålda. Och så den dräpande slutpoängen: ”Låna min. Där finns en bild av bilen.” Träff, sjönk. Greppet ledde till bojkott i tidningskioskerna.

Tio år senare, 2007, lät satirbladet prinsessan av Wales pryda första sidan av specialutgåvan Diana Memorial Souvenir Issue. Hon var fogad med en pratbubbla där hon hoppas att hon ”inte pryder omslaget enkom för att sälja fler tidningar”. Bläddrar man noggrant igenom hela tidningen kan man inte läsa en stavelse om prinsessan någonstans. Schackmatt.

Privat Eye, känd för medvetna elakheter och total respektlöshet, gav åtminstone en gång i tiden skrämselhicka åt det brittiska etablissemanget. Måltavlorna varierar från konservativ förstoppning till progressiva krafter. Bladets ironiska passningar erbjuder inte alltid – men ofta – elegant samhällssatir. En blandning av chockerande och skarpa observationer är obligatorisk läsning för alla som vill förstå sig på England, ett land insvept i en artighetskultur som påminner om en tvångströja.

Satiriska grepp avslöjar nämligen våra tillkortakommanden: vår okunnighet, vårt högmod och vårt ständiga, destruktiva frossande i emotionella surrogat – såsom kändisar och kungahus. Som om det inte räckte med gammal god mytologi, som kryllar av beskrivningar på gudarnas svagheter, fåfänga och girighet.

Vila i frid, kungahus. Länge leve det taktlösa, gastkramande skrattet. Det förråder nämligen sanningen, och avdramatiserar makten. I marknadsekonomin regerar konsumenten – med eller utan självinsikt.