Christer Kihlmans böcker fortsätter skälva
Kort efter att jag debuterat som författare, vid en tid då marken under min självbild som konstnär skälvde ständigt, mötte jag Christer Kihlman, och fast vårt möte var kort och artigt har det växt sig stort och betydelsefullt i minnet.
Jag uppträdde på stadsbiblioteket i Borgå, jag var inte ens trettio, då han plötsligt dök upp och satte sig i publiken. Jag blev chockad, osäker på om det verkligen var han, var han inte folkskygg, sas det, satt han inte i Diktarhemmet i en tystnad likt den Sibelius drog sig in i på äldre dar, denne ende levande bland utvalda finlandssvenska giganter (Topelius, Mörne, Schildt, Wecksell, Södergran, Kihlman) som ingått i den obligatoriska läsningen vid litteraturvetenskapen? Men att döma av den övriga publikens sneglingar var det verkligen han. Jag höll min föreläsning och det gick bra, trots elefanten i rummet.
I det försiktiga minglet efteråt klev han fram, grånad och välkammad i skjorta och pressade byxor, med klar och sorgsen blick, presenterade sig inte, undrade något om min roman och kommenterade tillställningen, det var mycket folk, det hade skrattats och ställts frågor, och sen undrade han om jag hade tid att prata en stund. Jag nämnde ett kafé i närheten, men han föreslog att vi skulle gå hem till honom. Jag hade aldrig satt min fot i Diktarhemmet, där han bott sedan början av nittiotalet, och tackade genast ja, herregud, förstås.
Christer Kihlman hade knappt synts eller publicerat något under min livstid. Borgerligheten och klassfrågorna som hans författarskap gick i polemik med var främmande och obegripliga teman för mig som växte upp i opolitisk, religiös arbetarbygd, men jag visste att han var en av de första som bekänt och försvarat sin bisexualitet i offentligheten, och på den vägen hade jag hittat hans bok Människan som skalv, en läsupplevelse som gjort stort intryck på mig. Kihlmans sätt att öppet skärskåda sina svagheter, böjelser och lustar nådde mig just som jag själv stod i beråd att ömsa skinn och komma ur skåpet, och jag tror att det influerade mig att använda skrivandet som vapen mot skammen och som redskap till att försonas med mig själv. Romanen jag precis blivit klar med var ett färskt exempel så gott som något, en bok om att skämmas så man ser svarta skuggor: för sina sexuella lustar, sin stamning, sin härkomst och sin sviktande kristna tro.
Vi gick genom Gamla stan. Diktarhemmet gav ett musealt första intryck, men för en som ett helt liv velat bli författare var det helig mark. Kihlman var långsam, men på gott humör. Efter en rundtur i salong och bibliotek gick vi nerför trappan till ett stökigt kök, där vi sedan satt i en dryg timme. Kihlman bjöd på Nescafé, öste frikostigt med bruna kristaller i kopparna och jag minns att brygden var i det närmaste odrickbar. Vi pratade, jag stammade blyga ledtrådar om min respekt, om ett avsnitt i Människan som skalv där han beskriver sin mörkt passionerade besatthet av en jämnårig kamrat, hur det hade stärkt mig och lindrat skammen i liknande situationer då jag själv mist kontrollen över mina känslor.
Mycket mer än så minns jag inte av vår träff, men att få sitta där, att få tala med honom! Att han kom till biblioteket och lyssnade, att han var intresserad, ja, det var betydelsefullt. Som ung konstnär är man väl särskilt hudlös, ängslig i sitt bekräftelsebehov, sällan längre bort än en enda kommentar eller ett plötsligt infall från å ena sidan tilltro till sin förmåga och å andra sidan den ynkligaste desperation.
Kihlman dog förra veckan, 90 år gammal. Jag träffade honom aldrig igen, men att döma av en av de sista teveintervjuer han gav (till Efter nio, finns att se på Yle Arenan), där han kallar sitt liv en enda stor skam och säger att han ångrar många av sina beslut i livet, så slutade han själv aldrig att vara hudlös. Kanske kan det vara en människas lott, kanske krävs den smärtan av en viss sorts konstnär? Hans böcker kommer att fortsätta skälva, liksom de han berört och inspirerat. Må han själv nu få vila i frid.
GÄSTKRÖNIKAN KAJ KORKEA-AHO
Kihlmans sätt att öppet skärskåda sina svagheter, böjelser och brister nådde mig just som jag själv stod i beråd att ömsa skinn och komma ur skåpet.