Mellan gälar och vingspann
Martina Moliis-Mellbergs tredje diktsamling är en resa mellan luftdjup och himlarand, där jaget föds på nytt bortom det tänkbaras gräns.
POESI
Martina Moliis-Mellberg
falk Schildts & Söderströms 2021
Martina Moliis-Mellbergs diktsamling falk öppnas med en hisnande vertikal rörelse: ”en stad sjunker undan / ger efter för lager av tid”. Ur kollapsen stiger kustlinjer, en falk, och ett jag i ett förändringstillstånd mellan fisk och däggdjur: ”otyglat vatten i lungorna / skrapmärken på halsen där gälarna satt”.
Hela jordklotet, och hela världsalltet, har varit närvarande i MoliisMellbergs författarskap från första början. Samlingarna A (2015) och 7 (2017) spände från pol till pol och från havsdjup till världsrymd: här fanns Atlas som bar himlen på sina axlar och en vetenskapsman förälskad i en djuphavsrygg. Moliis-Mellbergs dikter befolkas ofta av gestalter med en kraftig längtan utanför sig själva, och de kan befinna sig i smärtsamma förvandlingsprocesser.
Min absoluta favorit är marinforskaren Cousteau i sviten ”Ad undas” ur A, som läser en biografi om Edith Piaf och företar den livsomvälvande transformationen från människa till haj, byter lungor mot gälar och ångrar ingenting: ”Non, je ne regrette rien.”
En omvälvande, smärtsam och i högsta grad fysisk förvandling gestaltas även i falk. Där Cousteau i A lämnade människoskapet bakom sig för hajtillvaron går diktjaget i falk i motsatt riktning. Här har gälar täppts till och likt sagans lilla sjöjungfru ömsar jaget fjäll och skinn. I stället framträder ”handled blindtarm rodnad / en tillblivelse i tillblivelsen”. Högt uppe cirklar falken, rovfågeln, till vilken jaget känner en våldsam längtan.
Där hela subjektet står på spel
Där A och 7 bestod av tematiskt förbundna men självständiga diktsviter skildrar falks fem sviter ett mer sammanhållet, genomgående förlopp. Det starkt episka draget från de tidigare samlingarna, där vissa av sviterna lika gärna kunde läsas som lyriska noveller, står i falk tillbaka till förmån för ett mer centrallyriskt tilltal, även om det är just subjektets förvandlingsresa som står i centrum. Varje dikt utom en har tre korta rader, och tonfallet har ett anslag som bär samlingen igenom.
Varje diktsamling har sitt språkliga universum, sitt ordförråd. falk delar minimalismen och det avskalade med de tidigare samlingarna. Det är hav, himmel, kust, rymd. I de tidigare böckerna har de stora orden ibland känts för allmänna i sin tid- och platslösa skönhet, och det har varit befriande när Moliis-Mellberg släppt in andra, vardagliga eller vetenskapliga vokabulärer: citronvatten och skurhinkar, mätutrustningar och driftstationer. Även i falk balanserar språkanvändningen tidvis på gränsen till det alltför allmänna och tillrättalagt vackra, när ord som ”sorgen” eller ”månen” paradoxalt nog sluter något för läsaren genom att vara alltför öppna. Men tendensen kontras också här: av falkens blinkhinna, dess vattrade fjäderdräkt där den ryttlar högt ovan havslinjen med ”vinden på genomresa i skruden”. Falkens textur och fysiska närvaro blir kännbar i texten. Det går inte heller att ta miste på angelägenheten i tonfallet, att jaget befinner sig på den falkartade och tvära väg där hela subjektet står på spel: ”ge mig tillbaka / jag ber / ge mig tillbaka”.
En förtätad och hisnande resa
Där falken är avundsvärd, åtråvärd i sin konturskärpa befinner sig jaget mittemellan, både fysiskt och tidsligt:
resterna av ett varande stockar öppningarna vill dem både in och ut Diktjagets transformation sträcker sig ”utanför det som kändes möjligt”. Förvandlingstematiken öppnar sig för flera, både mer och mindre avgränsade läsningar – metaforiska och bokstavliga, av såväl själsliga som fysiska förlopp. Den linje som kanske bär starkast är uppluckringen av gränsen mellan djur och människosubjekt. Djurblivandet, inte i betydelsen att bli ”som” ett djur utan att ställas i förbindelse med djuret, ”djuret i mitt bröst”. Här tar jagets längtan fysisk form.
falk är en både förtätad och hisnande resa. Samlingen för MoliisMellbergs författarskap i en mer renodlat lyrisk riktning, även om landskapet, det kosmiska och inomkroppsliga, består:
världens yttersta platser
är karga landskap musklerna drar ihop sig när något briserar
sipprar längtan ut