En film nästan outhärdlig att se
Dokumentären om den norska fotografen Lene Marie Fossen är respektfull och på hennes villkor, med riklig användning av hennes fotografier. Den hemsöker recensenten Sara Ehnholm Hielm som upprörs av smärtan hon bevittnar.
DOKUMENTÄR
Self portrait
Yle Arenan och Yle Teema lördag 20.3 kl. 21.35 och tisdag 23.3 kl. 12.00. Regi: Margreth Olin, Katja Høgset, Espen Wallin. 80 min. F12
”Jag ville stanna tiden och förbli ett barn”, säger Lene Marie Fossens klara, trötta röst i början av den råa, nakna, oanständigt vackra filmen Självporträtt. Det gjorde Fossen genom att få anorexi tio år gammal och därmed aldrig komma i puberteten. När hon hittade fotograferandet insåg hon att även att ta bilder var ett sätt att stoppa tiden. Hon blev så skicklig att hon fick erkänsla ute i världen.
Fossen växer upp på den norska landsbygden, ett känsligt, ängsligt barn som ville vara perfekt. Hennes föräldrar verkar vara vanliga, snälla, tysta jordbrukare som aldrig riktigt förstår vad som händer med dottern. När hon är elva skriver lokalpressen om hennes anorexi. Hon tvångsmatas periodvis på sjukhus under uppväxten och hatar det. Sakta kommer fotograferandet in i hennes liv, det ger henne aptit och något annat att tänka på än sjukdomen.
Se människan
I början av filmen ser vi henne ta porträtt av gamla människor i de smala gränderna på ön Chios i Grekland, senare under flyktingkrisen 2015 av flyktingbarn. På ett alldeles självklart sätt går hon så nära människorna, arrangerar handgripligen deras anletsdrag, ser dem i ögonen. På hennes bilder ser människor ofta uppenbarade ut; kanske hon själv har upplevt så mycket smärta att hon inte räds andras? Som om hon ser på människor med nåd. Porträtten blir fantastiska och bevisar utan minsta tvivel att hon är en sällsamt begåvad fotograf.
Men hennes mest kända bilder – en serie självporträtt – tar hon på öns övergivna sjukhus för spetälska. På bilderna framträder ett levande skelett, så skört och magert att det inte borde kunna leva, en utmärglad barnakropp, nästan en operson – törstande, uthungrad, bara en flämtande, förkroppsligad vilja. Hon är 28 år på bilderna.
Men liksom i Francesca Woodmans självporträtt – som inte alls nämns men som Fossens bilder måste ha inspirerats av – ser vi också skönhet: ljuset, kompositionen, själva rummen i ett tillstånd av utsökt förfall. Men medan Woodmans nakna kropp även väcker begär (och ironiskt kommenterar det med svart humor) är en sådan reaktion totalt otänkbar här.
Anorexi är en skräckfilm
De här bilderna ser en av Norges kändaste fotografer, Morten Krogvold. Han höjer dem till skyarna och ställer ut dem på ett galleri. En dröm går i uppfyllelse för Fossen, men det är också ett exempel på en cynisk ådra i dagens konst som oundvikligt estetiserar smärta och sjukdom och vill chockera åskådarna.
I Fossens fall är det fråga om hennes egen smärta som hon självklart äger och iscensätter och avbildar: groteska och gripande helgonbilder, uppgivna sagor om förbannelsen i att förbli flicka för evigt, skräckfilmskroppar som blir intagna av onda krafter. Men om anorexin har definierat hennes liv – hon jämför smärtan med att leva i ett brinnande hus och att ha en nazistregim i sin kropp som straffar henne om hon äter – blir den även varumärket för hennes konst. ”Jag trodde den var lösningen men den blev problemet”, säger hon, omväxlande klarsynt intagande och bittert rasande.
Det är först när hennes syn blir nedsatt och hotar hennes fotograferande som hon börjar förstå hur allvarlig sjukdomen är. Hon flyttar aldrig hemifrån, hon lever där som i ett fängelse och hennes föräldrar blir böjda och trubbiga av att betrakta det utdragna självmord som hon kallar sin anorexi.
Ingen konst i världen kan sona det här.