Ingen kan rädda Justice league
Nu är den här, Zack Snyders fyra timmar långa version av superhjältefilmen Justice league, som han av familjeskäl inte kunde färdigställa 2017. ”The Snyder cut” är förvisso mer helgjuten än sitt magplask till föregångare, men en film som finns till endast för fansen.
ACTION
Zack Snyder’s justice league
HBO Nordic, 242 min, F13. Regi: Zack Snyder. Manus: Chris Terrio. Foto: Fabian Wagner. I rollerna: Ben Affleck, Gal Gadot, Jason Momoa, Ezra Miller, Ray Fisher, Henry Cavill, Amy Adams.
Med Justice league (2017) var det tänkt att DC Comics skulle göra det som Marvel redan lyckats med: att förena stallet med superhjältar och skapa ett självalstrande universum. Men produktionen kantades av problem och när regissören Zack Snyder i slutskedet lämnade filmen, till följd av sin dotters död, tog Joss Whedon över för att avsluta arbetet. Whedon både klippte om och filmade nytt material, och ända sedan filmens magplask till premiär har det viskats om “The Snyder cut”, fansens våta dröm om hur filmen skulle ha sett ut om Snyder fått färdigställa sin vision. Länge ansågs det befängt att en sådan version någonsin skulle se dagsljuset men gunås, här är den, fyra timmar lång.
Med svepande blick är det inte alltför mycket som skiljer de två filmerna åt, inte rent narrativt i alla fall. Bruce Wayne (Ben Affleck) försöker fortfarande samla ihop sin liga för att slåss mot Steppenwolf (Ciarán Hinds) och hans parademoner, och jordens öde ligger fortfarande i vågskålen. Men där Whedon klippte för att hålla tempot uppe stannar Snyder för att expandera berättandet och skapa stämning. I Whedons fall resulterade det i ett hackigt och orytmiskt berättande med klumpig dialog och sega specialeffekter. Snyder har andra svagheter (och egenheter: plötsligt är Amber Heards Mera brittisk?).
Fiskskämt på Island
Ett talande exempel är en av de inledande scenerna där Wayne reser till en liten isländsk by för att försöka övertala Arthur Curry (Jason Momoa) att bli en del av hans grupp. Whedon sköter det hela ekonomiskt och med fokus på humor; Wayne dyker upp, drar några skämt om att prata med fiskar, Curry säger nej och Wayne återvänder. Snyder däremot tar sin tid. Han låter Wayne rida fram genom karga islandskap ackompanjerad av pampig musik, och när Curry väl tackar för sig och försvinner ner i havets djup står Wayne kvar på stranden medan lokalbefolkningen sjunger en isländsk folkvisa i kör. Det är vackert men också utdraget och en får känslan av att det här är en typisk darling som Snyder inte förmått döda. Dessa finns strösslade över hela filmen.
Här har också Steppenwolf fått en uppgraderad skrud och hotbilden expanderas genom Darkseid, Steppenwolfs härskare, men detta tillför mycket lite bortom ett tydligt bäddande för den då tilltänkta Justice league 2. Där Whedon valde ett hoppfullt slut är Snyder mer cynisk – Justice league må ha bekämpat Steppenwolf men hotet finns kvar och växer sig starkare.
Dystert och allvarligt
Snyders vision är överlag mörka
re, dystrare, och mer självmytologiserande. Det är en utmattande stil han kultiverat genom Man of steel och Batman v Superman: dawn of justice, komplett med förkärleken för actionscener med slow motion. Där Whedon försökte sig på en lite lättsammare ton med pappaskämt och Guitar hero-ljudmatta är det hos Snyder fokus på tyngden och allvaret. Eller: skillnaden mellan att använda The White Stripes Icky Thumb och Nick Caves There is a kingdom som stämningsförmedlare.
“The Snyder cut” är mer helgjuten och entydig än sin föregångare, och med ett mer organiskt berättande. Men de övergripande problemen med Justice league kvarstår: en alltför sliten hotbild, en så endimensionell fiende att det får Thanos att framstå som djup, och ett gäng superhjältar som, med undantag för Diana Prince (Gal Gadot) och i små doser Barry Allen (Ezra Miller), saknar den där aningen paradoxala men ack så nödvändiga mänskligheten. Zack Snyder’s justice league finns till endast på grund av fansen, och den är också till endast för dem.