Strukturell likgiltighet

"Jag tycker det är värt att fira att samhället vill satsa 80 miljoner euro på att förbättra barnfamiljers ställning."

Den här kvinnodagen fanns det extra mycket att fira i och med att regeringen några veckor tidigare berättat för världen om innehållet i det förslag till reform av familjeledigheterna som nu är på remissbehandling. Den kommer med största sannolikhet att vara det största enskilda beslutet för jämställdheten som fattas under denna valperiod.

Perioden med inkomstrelaterad dagpenning blir längre, vilket förbättrar den ekonomiska situationen för många familjer och minskar behovet av hemvårdsbidrag. De månader som är specifikt avsedda för papporna blir flera, och flexibiliteten ökar då föräldrarna även kan ”flytta över” en del av sina egna månader till den andra parten.

Reformen förväntas kosta cirka 80 miljoner euro för de offentliga finanserna och har redan blivit kritiserad av speciellt Näringslivets centralförbund för att den är för dyr och inte ökar sysselsättningen. Det enda sättet att göra en familjeledighetsreform som ökar sysselsättningen är dock att förkorta mammornas möjligheter till inkomstrelaterad föräldraledighet, vilket jag själv tycker att är en synnerligen dålig idé.

Däremot känns det lite typiskt att när man för första gången på en lång tid planerar en ordentlig satsning på jämlikheten och på en förbättring av barnfamiljernas ställning, så anses den genast för dyr.

Jag bekantade mig nyligen med en artikel som ingick i en bok om det finska barnskyddet, som på ett mer allmänt plan behandlade barnfamiljernas ställning i Finland och den politik som förts i fråga om barnfamiljer. Forskarna använde i artikeln sig av begreppet strukturell likgiltighet för att beskriva hur beslutsfattandet sett ut i fråga om barnfamiljerna i Finland under 2000-talet. De ekonomiska förmåner som är avsedda för barnfamiljer har förlorat märkbart i sitt reella värde och på kommunal nivå har man i princip fastnat i en evig cirkel av sparande, där nedskärningar i de förebyggande tjänsterna leder till ett växande behov av dyrare korrigerande åtgärder, som i sin tur leder till att kostnaderna ökar och man återigen finner sig tvungen att skära ner i de förebyggande tjänsterna …

Forskarna kommenterar även hur den oro för ungas välmående eller barnfamiljernas ställning, som med jämna mellanrum tar plats i den offentliga debatten, oftast inte materialiseras i mer resurser till utbildningen, förebyggande tjänster eller stöd för barnfamiljer. Politiker sysslar med andra ord med prat som inte backas upp av en tillräckligt stark politisk vilja att prioritera dessa tjänster. En orsak är enligt deras analys att frågor om barn, barnfamiljer och jämlikhet fortfarande ses som ”mjuka frågor” medan just till exempel ”sysselsättning” är en hård fråga. Näringslivets centralförbunds hållning, enligt vilken reformer som ökar jämlikhet och förbättrar barnfamiljers ställning inte är bra om de kostar medan reformer som ökar sysselsättning automatiskt är bra är ett ganska typiskt exempel på hur det fungerar.

Så jag tycker det är värt att fira att samhället vill satsa 80 miljoner euro på att förbättra barnfamiljers ställning och göra det möjligt att vara hemma längre med små barn, speciellt för pappor. Det är ett viktigt steg mot att bryta den strukturella likgiltigheten, och lyfta både barnen och jämställdheten högre upp på den politiska agendan.