Coronabiverkningen som ingen pratar om

Blodproppar är biverkningen på allas läppar just nu. Men det finns en till drabbande biverkning av coronakrisen som vi inte pratar om tillräckligt; total, social tafatthet.

Det är en mulen torsdag. Jag träffar ett par i parken för en lekträff med valparna. Vi småpratar om valplivet medan de röjer runt: det kan vara tufft ibland med all träning och tid men oj så belönande det är.

Det är första gången vi träffas men jag blir plötsligt blödig och påbörjar en lång utläggning om att det är så roligt att träffa dem, att träffa andra trevliga valpägare som förstår hur det är … De tittar bort lite som att de tycker jag är lite för mycket. Jag noterar ingenting och fortsätter med mitt känslosvallande.

De börjar kalla in sin valp. De ska gå hem nu, nu är det färdiglekt och lunchpausen är slut. Men jag uppfattar fortfarande ingen av deras signaler. Samtidigt lever min hund rövare med en pinne vid sidan av vilket förstås försvårar deras inkallning.

De börjar avbryta mig lite trevligt, ”tack för det här” och blickar lite längtande mot gatan. Först då förstår jag. Ser mig själv från deras perspektiv. Jag babblar på om ingenting, gör dem försenade till sina distansjobb. Dessutom verkar jag säkert konstigt ivrig, som om jag inte pratat med någon över huvud taget på ett år.

Jag är ju bara så lycklig att få prata med någon i verkliga livet att jag inte lyckas få stopp på mig själv.

Nu krisar hela världen för att Astra Zenecas vaccin mot covid-19 eventuellt kan ge en något förhöjd risk för blodproppar. Sverige, Norge, Danmark och Tyskland bland andra har slutat använda vaccinet. Europeiska läkemedelsmyndigheten utreder risken.

Men det finns en annan biverkning som vi inte pratar närmelsevis tillräckligt ”Isoleringen, och de rädslor för att dra på mig smitta som jag burit på under det senaste året, har gjort mig till en pratsjuk byfåne.” om. Och det är den totala sociala tafatthet som restriktionerna fört med sig.

Isoleringen, och de rädslor för att dra på mig smitta som jag burit på under det senaste året, har gjort mig till en pratsjuk byfåne. Och då bor jag mitt i Stockholm.

En byfåne som helst vill prata med allt och alla och helst fortsätter jamsa på om diverse ämnen utan någon som helst hänsyn till den andra parten.

Det som kommer ur mig däremot är så vardagligt så man smäller av. Nivån på det jag vanligtvis pladdrar på om kretsar huvudsakligen kring vårvädret eller kombinationen vårväder och hund.

Men det kanske inte är så konstigt.

Med den laddning som finns kring coronakrisen så vet man ofta inte vad man kan eller bör säga. Är det värt att bråka om ländernas coronastrategier en torsdag i parken?

Varje kommentar man har kan mötas med fördömande. En så simpel fråga som ”Ska vi ta en kaffe?” gör att man löper risk att framstå som en fullständig pandemiförnekare. Att tacka nej till en kaffe kan å andra sidan få en att uppfattas som hypokondrisk och framför allt ohyfsad.

Vi har levt mer eller mindre isolerade under ett år nu. Det händer inte så mycket, och då har man helt enkelt inte mycket intresseväckande att prata om.

På sin höjd har jag kanske sett någon intressant serie på sistone.

Och då den andra inte heller har mycket att bidra med, ja. Då är den pinsamma tystnaden, eller mitt tomma svammel, ett faktum.

Det är ju inget konstigt egentligen. Forskning har visat att individer som levt i isolering länge – astronauter, fångar, soldater – som skulle återintegreras i samhället kämpade med att känna sig malplacerade i sociala situationer, led av social ångest och fick problem med att sätta gränser för sig själva.

Sociala färdigheter är som muskler. De måste hållas i gång för att fungera, och jag, liksom många andra, har inte gått till gymmet på ett år. Nej, möten på Zoom tränar inte den muskeln på samma sätt som möten i verklighet.

Vore det upp till mig så borde länder hålla krismöten om all social missanpassning som restriktionerna har lett till.