Seriefiguren som blev politisk symbol
Dokumentären Feels good man skildrar hur Matt Furies tecknade groda blev en symbol för ytterhögern och Trumpsupportrar. Nätets mörka, aggressiva och absurda sida har sällan framstått så tydligt som i den här dokumentären.
DOKUMENTÄR
Feels good man
Yle Arenan och Yle Fem söndag den 28.3 kl. 22.05. Regi: Arthur Jones. Manus: Giorgio Angelini, Matt Furie. 90 min. F16 På något plan har jag, liksom resten av mänskligheten, länge varit medveten om animationsfiguren Pepe the frog, fastän jag aldrig läst seriemagasinet Boy’s Club där Matt Furie skapade den sorgsna grodan år 2005.
Den kaliforniska slackergrodan, också ett slags självporträtt av dess skapare, uppkom i ett universum av övervuxna barnsliga universitetspojkar som söp, runkade, rökte på och aldrig fick ligga. Den mest kända repliken yttrades då det visade sig att Pepe gillade att dra ner kalsongerna till vristerna då han kissade. När hans kompis frågade varför, svarade Pepe: ”Feels good man”. Just den serierutan blev snabbt populär som ett mem och började leva sitt eget liv på nätet. Nästan vad som helst kunde ”feels good man”. Framför allt på 4chan, ett anonymt internetforum för mestadels ledsna, arga, övervuxna, omogna män ”som bodde kvar i sina mammors källare” som de själva presenterar sig i dokumentären. De mådde ofta dåligt och identifierade sig starkt med Pepe. Eftersom grodan är så lätt att rita började den snart dyka upp överallt.
Trumps förtrupper
Men Pepe blev så populär att han även började delas av tjusiga influerare som Katy Perry och Nicki Minaj och det kunde killarna på 4chan inte tåla. För att återerövra honom från ”the normies” började de tillverka mem där Pepe kör in i Tvillingtornen den 11 september, där han är nazist täckt med svastikor, allt för att göra honom så motbjudande att ingen annan än de själva ville ha något med honom att göra.
När Donald Trump ställde upp i presidentvalet kände de igen en av de sina och började snabbt göra mem med Donald som Pepe, vilket också Trumps kommunikationsansvariga snart såg fördelarna med. Så här kunde nästan vad som helst – rasism, misogyni, hatretorik – framställas som ett ironiskt skämt och när Hillary Clinton reagerade på det blev de extatiska. De här tidigare ganska opolitiska människorna fick nu för sig att de med hjälp av Pepe skulle placera sin egen nihilist i Vita huset, bara för att de kunde.
I samma kretsar fanns även upphovet till QAnon, Kekistan och flera andra helt bisarra företeelser som skymtade i upploppet i kongressen nu i januari. Nätets mörka, aggressiva och även helt absurda sida har sällan presenterats så klart som i den här dokumentären.
❞ Hur reagerade den milda Matt Furie på att hans skapelse plötsligt var en symbol för hat? Han ritade serier där Pepe var för fred och kärlek, där grodan blev dödad och begravd, och till sist skaffade han sig advokater och gick till domstol.
Feels bad man
Och hur reagerade den milda Matt Furie på att hans skapelse plötsligt var en symbol för hat? Först följde han närmast fascinerat Pepes omåttliga popularitet, men så sakteligen märkte han vartåt det barkade. Då var det för sent. Eftersom han inte från början hade skyddat Pepe tillräckligt som intellektuell egendom visade det sig vara ytterst svårt att få honom tillbaka. Han ritade serier där Pepe var för fred och kärlek, där grodan blev dödad och begravd, och till sist skaffade han sig advokater och gick till domstol.
Filmen följer mycket nära Furie och hans familj utanför San Francisco, från skapelseberättelsen om hur Pepe kom till (grodans rumpa är avritad efter hans frus), till den depression som Furie hamnade i då människor började rita antimuslimska barnböcker med Pepe. På slutet glimmar ett visst hopp, då de unga demonstranterna för demokrati i Hongkong också börjar använda Pepe som sin symbol, liksom unga kvinnor i Polen och Brasilien har använt finlandssvenska Maresi och Margaret Atwoods The handmaid’s tale som symboler.
KULTURCHEF Fredrik Sonck fredrik.sonck@ksfmedia.fi
Facebook: HBL Kultur Twitter: @hblwebb Instagram: @hufvudstadsbladet
Den 10 mars, dagen efter att jag tagit min andra spruta, tog min mamma sin första. Snart är hon färdigvaccinerad. Synd bara att resten av min familj, min äkta man och mina barn inte är det, i Finland, skriver Zinaida Lindén som besökt sin 84-åriga mamma i Petersburg.
Första gången jag besökte Finland var det som gäst hos en studentförening i Helsingfors år 1989. När folk undrade vad jag blev mest överraskad av i Finland svarade jag: ”Att det ligger så nära Leningrad.”
Jag är uppvuxen med skolböcker där Lenin pendlade fritt mellan min hemstad och Helsingfors. En frihet som vi sovjetmänniskor inte ens kunde drömma om.
Under de senaste decennierna blev dylika tågresor något självklart för tusentals människor. I synnerhet för min mamma och mig.
Tills de plötsligt tog slut, i mars 2020.
Den 16 februari fyllde min mamma 84. I ett helt år hade hon varit bara en röst i min telefon. Eftersom hon inte använder internet hade jag inte kunnat se henne ens på skärmen. Jag har skickat pappersbilder av hennes barnbarn till S:t Petersburg med snigelpost.
I ett helt år hade jag varit en lydig medborgare och avstått från att resa. Men två dagar före hennes födelsedag anlände jag till Petersburg.
Samma dag som hon fyllde år tog jag min första spruta med Gam-Covid-Vac alias Sputnik V-vaccinet. I synnerhet för att föregå med gott exempel. Efteråt köpte jag en kaka och vi firade på tu man hand. Några släktingar har min mamma inte i Ryssland. Eftersom hon var ovaccinerad kunde vi inte bjuda hem några vänner.
Jag är privilegierad, jag som bor så nära. Två väninnor till mig, den ena i USA, den andra i Paris förlorade var sin förälder i Ryssland under coronaåret. De kunde inte ens komma på begravningen.
Så nära – men ändå så långt borta. Resan var en utmaning, för att inte nämna att den var dyr. Det går inga tåg till Petersburg, så jag var tvungen att flyga. Äventyret innefattade två coronatest, allsköns frågeformulär, munskydd, handsprit med mera.
”Vad är du mest överraskad av nu när du är tillbaka?” frågar mina petersburgska vänner. ”Att Petersburg ligger så nära”, svarar jag.
Här ser vardagen nästan normal ut, trots att pandemin inte är slut. I skrivande stund har antalet intensivvårdspatienter halverats jämfört med december 2020. Man kan gå på opera, på balett, på litteraturfestival. Munskydd skall användas i offentliga sammanhang, men tyvärr slarvar folk ofta med dem. Många invånare har haft covid-19 och fått tillfällig immunitet.
I gatubilden syns affischer där folk uppmanas att vaccinera sig. I dag har stadens invånare ypperliga möjligheter att göra det. De vaccinvägrare jag känner här är sällan skeptiska uttryckligen mot de inhemska vaccinerna utan mot coronavaccineringen i allmänhet.
Envisa människor peppar varandra och sprider rykten. Att övertyga min mamma tog två månader. Få av hennes jämnåriga vänner har vaccinerat sig. Även vissa av mina generationskamra- ter är skeptiska. Varför? Det vete gudarna. Tydligen är upplysningstiden förbi. Många väntar på att ytterligare tre vacciner ska tas i bruk, för att få valmöjligheter.
Men på sistone har allt fler jag känner här, i synnerhet mina vänner från S:t Petersburgs författareförening vaccinerat sig och övertygat sina ålderstigna föräldrar att också göra det. Med tanke på en eventuell tredje våg.
”Ta du vaccinet först”, hade min mamma sagt till mig på ett överraskande pragmatiskt sätt. ”Så får vi se.”
Äntligen segrade jag, försökskaninen. Den 10 mars, dagen efter att jag tagit min andra spruta, tog min mamma sin första. Snart är hon färdigvaccinerad. Synd bara att resten av min familj, min äkta man och mina barn inte är det, i Finland.
Mina vänner i Petersburg har svårt att ta till sig det faktum att deras favoritland, Finland där de en gång åkte skidor, har problem. Är världen kanske upp och ner? För dem är det otänkbart att förknippa ord som nedstängning och utegångsförbud med mönsterlandet som klarade sig så bra i höstas samtidigt som Petersburg formligen kvävdes av covid-19.
I dagens läge är mitt vaccincertifikat med QR-kod inte giltigt i Finland. Det innebär att jag måste testa mig som förr, efter återkomsten. Hur blir det med de finländare som är bosatta i Ryssland och som har vaccinerat sig här? Jag hoppas att Finland kommer att godkänna sådana certifikat, i likhet med Estland där varken test eller karantän behövs om man har ett ryskt vaccincertifikat när man anländer till landet.
Och så hoppas jag att min mamma får besöka oss i Finland, med sitt treårsvisum, sin försäkring samt sitt vaccincertifikat. Sådant går bra i Estland där föräldrar till vuxna barn räknas som ”nära anhöriga”.
Enligt dagens bestämmelser kan min mamma släppas in i Finland endast om jag blir allvarligt sjuk eller dör.
Hon är den person som satt mig till världen och hjälpt mig att uppfostra mina barn. Ingen kan övertyga mig om att hon inte hör till mina närmaste anhöriga.