Pandemin saknar patentlösning

Med kung Salomos klarsyn möter vi insikten att kortsiktig opportunism bäddar för framtida pandemiutbrott.

Hela världen skriker med en röst: fler vaccindoser! Fördelningen är djupt orättvis. På fattigt håll kan det dröja mer än tre år innan massvaccineringen fullbordats. Samtidigt badar Israel, Storbritannien och USA i överskott. Blott tio länder har lagt rabarber på närmare 80 procent av tillgängliga vacciner. Leveranslöftena håller inte, frustrationen växer och allt fler EU-länder vänder sig utanför unionen för att på egen hand försöka teckna vaccinavtal.

Mot denna bakgrund vill fattiga länder låta klubba igenom ett tillfälligt avsteg från patenträtten tills majoriteten av jordens befolkning är immun – i förhoppning om att producera billiga kopior av vacciner och läkemedel. Paradoxalt nog har inget av dessa länder ens försökt utnyttja nuvarande WTO-regler som i nödlägen tillåter så kallade tvångslicenser för tillverkning av generiska kopior. Varför då gå händelserna i förväg via en idealiserande, teatralisk retorik?

Det moralistiska argumentet lyder att läkemedelsbolagen har tagit fram covidvaccinen med stöd av enorma statliga bidrag. Borde de inte då dela med sig fritt av forskningsdata och kunskap? Vidare är pandemin en rörlig måltavla. Ju mer utdragen farsoten blir – desto större växer sig riskerna för nya, mer smittsamma mutationer. Ingen vill råka i ett läge där de redan vaccinerade ånyo står skyddslösa.

Just nu pågår en dragkamp kring världshandelsorganisationen WTO:s Trips-avtal om immaterialrätt – skyddet av uppfinningar. Patent är bildliga stängsel, lås och försäkringar. De är garanten för ett innovationsdrivet samhälle, ett grundvillkor för att företag ska bära risker med dyr och svår produktutveckling. Föga förvånande invänder Pfizer och Astra Zeneca, uppbackade av EU, USA och Schweiz, rent principiellt mot undantag från patenträtten.

Men i praktiken utgör regelverket inte bromsklossen inom vaccinracet. Smärtpunkterna ligger i en otillräcklig infrastruktur och haltande logistik. Ett undantag från Trips-reglerna skulle ha förväntad noll nettoeffekt vad gäller vaccinproduktionen. Flaskhalsarna är däremot en brist på produktionskapacitet och tekniskt kunnande. Det tar tid att optimera komplexa biologiska processer. Det finns inga buffertar, alltså tidigare existerande vaccinlager att ta ifrån. Därtill drabbas produktionen av bristande muskler hos substansleverantörer.

Inte heller kvalificerade kontraktstillverkare står i kö. Tekniköverföring kan inte åtgärdas i en handvändning, metoderna måste läras ut och granskas, speciellt då det gäller mer avancerade biotekniska metoder som m-RNA-vacciner. Eftersom själva vaccinerna utgör en riskkalkyl går det inte att pruta på kvalitetskontrollen. Någon måste hållas juridiskt ansvarig för slutproduktens effektivitet – och för dess bieffekter. Ifall okvalificerade producenter framställer vaccin av lägre kvalitet till högst betalande öppnar vi inte bara för än mer vaccindiplomati och propagandakrig, utan även för korruption som kan ödelägga det globala förtroendet för vacciner.

Också i Genève, där internationella organisationer som WHO och WTO huserar, jobbar man på i informationssilon som är ovilliga eller oförmögna till ömsesidigt utbyte. Världen saknar en seriös och brett förankrad dialog om vaccin – ett forum med både budget och verkställande makt vad gäller forskning och utveckling, produktion och distribution. Det politiserade, underfinansierade och av trovärdighetskris drabbade WHO vore den mest naturliga aktören, men saknar kapaciteten. WTO är i sin tur en regelbok ämnad för handel, inte en biståndsorganisation. Alltså behövs ett nytt ramverk där immaterialrätt, handel, folkhälsa och bistånd möts.

Det finns inga juridiska lösningar på politisk kortsiktighet och egoism. Den som intar en typisk finsk – oförskönad – livshållning överraskas knappast av hur rika länder bunkrat upp med vacciner på de fattigas bekostnad. Samtidigt har EU i åratal trappat ner den egna läkemedelsoch vaccinproduktionen och förlitat sig på Asien, i effektivitetens namn. Inget land är självförsörjande vad gäller medicinsk utrustning. Världen behöver en attitydförändring. En långsiktig, mental och politisk stomme som både förebygger och bekämpar pandemier och samtidigt tryggar riskabla investeringar – som nu har levererat på rekordtid.