Nordiska värderingar?
”Den nordiska tilliten handlar uttryckligen om en tillit till systemet, till stat och myndigheter.”
Det talas ofta, inte minst i festtal, om att det finns speciella gemensamma nordiska värderingar. Detta stämmer säkert, men samtidigt kan det vara svårt att riktigt sätta fingret på vilka dessa värderingar är. Förra veckan avhandlades ämnet i ett nordiskt webbinarium där jag medverkade, och en del intressanta funderingar kröp fram.
Det rådde en allmän konsensus om att de nordiska värderingarna knyter an till våra samhällsbyggen, och ord som demokrati, tillit och jämlikhet fördes fram som nordiska kärnvärden. Med andra ord talar vi om värderingar som ligger till grund för den politisk-samhälleliga utveckling som skett under de senast dryga hundra åren, och som ofta varit resultatet av en politisk kamp. Gratis utbildning, politiska rättigheter för alla, yttrandefrihet hör till de grundbultar som också fått många utanför de nordiska länderna att se mot oss med beundran, eftersom man uppfattat att de nordiska samhällena är välmående och goda för sina medborgare.
Samtidigt väcker dessa ibland ganska slentrianmässiga hänvisningar till nordiska värderingar en hel del frågor. Är värderingar som frihet och jämlikhet exklusivt nordiska? Vem är det som talar om nordiska värderingar hos oss, och finns det en risk att man har skygglappar på då man slår sig för bröstet i en naiv självgodhet? Huvudtalare på webbinariet var den danska historikern Klaus Petersen, som konstaterade att dessa värden inte är nordiska till sitt ursprung, men att vi har förvaltat dem på ett helt eget sätt och gjort dem till våra.
Speciellt lyfte Petersen fram det universalistiska draget i den nordiska välfärdsmodellen, med vilket man menar att alla åtnjuter samhällets stöd oberoende av bakgrund. Barnbidrag betalas till alla oberoende av inkomst, grundskolan serverar samma skolmat åt alla, presidenter och kungligheter förväntas snällt vänta på sin tur i vaccinkön under rådande pandemi. En grundsträvan till jämlikhet och respekt för de demokratiska processerna finns. Om de sedan inte alltid uppfylls är en annan sak, men tanken att det är dit vi bör sträva för att vara nordiska är av betydelse.
Den nordiska tilliten handlar uttryckligen om en tillit till systemet, till stat och myndigheter. Om det finns korruption hos oss är den för det mesta av sådan art att den inte omfattas av de kriterier som internationella mätinstrument registrerar. Flagranta undantag finns förstås, som fallet med polischef Aarnio har visat.
Lars Lundsten beskrev nyligen (HBL 15.3) hur man på Island systematiskt tummar på lagar och regler i en tätt sammansvetsad gemenskap, där paternalistiska principer verkar härska. Under webbinariet kröp det också fram att majoriteten inte alltid varit speciellt bra på att bemöta minoriteters behov och krav på att får sin röst hörd. En slags paternalism också det, som påminner oss om att det nordiska inte alltid är en fest där allt går som på Strömsö. De nordiska värderingarna är inte fixerade och för att snacket om nordiska värderingar skall vara relevant bör vi alla hela tiden begrunda hur vi ser på jämlikhet, folkvälde och inklusion.