Att inte ha de rätta åsikterna
I sin nya pjäs Det svarta fåret ville dramatikern och skådespelaren Fabian Silén kommentera utanförskap. Karaktärer som den cyniske nittiotalisten Slacker-Ove och de bedagade kulturmännen Ulf och Edgar knyter alla an till temat. – Utanförskap i det social
Stora delar av Fabian Siléns nya pjäs kom till under nedstängningen under fjolvåren. Pandemin gjorde skådespelaren och dramatikern varse om hur debattkulturen förändras när människor isoleras och han blev nyfiken på vad som sker när majoriteten av våra samtal förflyttas till sociala medier.
– Tillför det något eller gör det bara vår argumentationskultur ytligare eftersom vi bara samtycker med likasinnade?
– Coronan har fått det att eskalera. Vi möts inte längre på till exempel teatern där vi förr kunde träffa halvbekanta och utväxla åsikter. I stället sker det på sociala medier, men var sammanför vi människor som tycker och tänker olika?
En sådan plats är tankesmedjan Det svarta fåret, centrum för Siléns nya pjäs.
Det svarta fåret är kulturmännen och opinionsbildarna Ulf och Edgars skapelse. På nittiotalet startar de en tankesmedja som blir hem för "EUanhängarna och kritikerna, pro-amerikanerna, anglofilerna och anglofoberna, reformisterna och de konservativa".
Men nästan genast i pjäsen står det klart att den en gång ryktbara tankesmedjan nu är på dekis. Ekonomin är misskött och projektbidrag har använts för att bekosta såväl författarcoachning med Monika Fagerholm på Haiko gård som en privat Forkkonsert. Men det är inte bara den ekonomiska krisen som plågar Ulf och Edgar.
– Tankesmedjans värderingar som baserade sig på sådant som hände på nittiotalet är nu föråldrade. Ulf och Edgar känner sig vilsna i en värld utan begrepp. Det finns inte längre kommunism eller kapitalism att kämpa emot, allt är flummigt.
Digitalt är dyrt
Coronan har fått det att eskalera. Vi möts inte längre på till exempel teatern där vi förr kunde träffa halvbekanta och utväxla åsikter. I stället sker det på sociala medier, men var sammanför vi människor som tycker och tänker olika?
Pjäsen sätts upp av de fria grupperna Siriusteatern och Teater Mestola, som Silén själv leder. Föreställningen skulle ursprungligen ha premiär i vår på Teater Universums scen i Rödbergen, men på grund av coronarestriktionerna kommer den egentliga spelperioden troligen att infalla först på senhösten. På lördag blir det ändå en coronaanpassad premiär för en handfull kritiker och den 10 april strömmas föreställningen på nätet.
– För mig som dramatiker känns det gulp! Jag har ju inte skrivit pjäsen för ett digitalt format utan det är en text med ett stort sceneri som kräver en stor scenografi, men vi gör vårt bästa.
Den digitala föreställningen är inte en inspelad version av ett fysiskt dito utan den sker live och anpassas till det digitala formatet. Fabian Silén säger att man gärna hade gett fler digitala föreställningar men att det är fråga om en ekonomisk satsning som fria teatergrupper inte har råd med.
Det svarta fåret är Fabian Siléns tredje pjäs och föregås av de rosade verken Komedin om Felix liv (2015) och Paradisdoktrinen (2017). Han säger att hans stil kallats för "hybriddramaturgi".
– Jag blandar autofiktion med total fiktion, upphöjd realism och fantasi, och sedan någon form av samhällskommentar.
Två stora historiska händelser finns med på ett hörn i pjäsen – elfte september-attackerna 2001 och mordet på Sveriges statsminister Olof Palme 1986.
– Palmemordet har alltid fascinerat mig, också personligen för att jag fortfarande kommer ihåg hur jag som nioåring såg Ilta-Sanomats löpsedel, bilden på Palme och rubriken "Palme on murhattu" (Palme är mördad). Det är ett av mina starkaste barndomsminnen, hur en snöflinga landar på min panna och hur allt rasar när jag ser min mors förstenade ansikte.
Gammal och passé
Fabian Silén bygger upp sin pjäs kring sex roller som alla behandlar olika sidor av temat utanförskap.
– Utanförskap i det sociala rummet och i tidsandan, att inte passa in längre, vara gammal och inte ha de rätta åsikterna.
Den senare problematiken kämpar tankesmedjans grundare, Ulf och Edgar, med.
– Sextetten representerar olika sidor av mig själv, men jag har också inspirerats av mina pappor, Jörn Donner, den gamla skolans patriarkala genier.
Också pjäsens yngre karaktärer som Ulfs son, Slacker-Ove, står Fabian Silén nära.
– Slacker-Ove är en cynisk frilansare som gett upp, av förståeliga skäl.
De som föddes på nittiotalet fick en dålig lott vad gäller arbetsmarknad. Inte heller jag har någonsin haft fast jobb eller semesterersättning.
Det är inte bara texten som behandlar generationsklyftor, temat går igen i arbetsgruppens sammansättning. Silén berättar att man strävat efter en så stor åldersmässig mångfald som möjligt. Medan skådespelarna Paul Olin och Paul Holländer är veteraner är regissören David Sandqvist ny i branschen.
– David är en väldigt klipsk och ovanligt begåvad regissör. När jag skrev in generationsfrågan i pjäsen kändes det också självklart att det måste det bli någon som är äldre eller yngre än jag som regisserar om inte jag gör det själv. Det har varit lustfyllt att arbeta med en yngre generation, det finns vissa kulturella fenomen som jag tycker är roliga men som han tycker är passé. Tidsanda, tidsanda!
Silén understryker vikten av att olika åldersgrupper möts och delar med sig av sina erfarenheter.
– Det är så en minoritetskultur kan föra saker vidare. Man får inte glömma vem Henrik Tikkanen eller Christer Kihlman är, för de utgör vårt finlandssvenska kulturarv, vare sig man tycker om dem eller inte. De tillhör referensramen.
"Ärlighet varar längst"
I februari väckte en intervju med Fabian Silén i programmet Efter nio stor uppmärksamhet. I programmet resonerade Silén kring mansroller. Han berättade om hur han som 25-åring fick veta att den pappa han vuxit upp med inte var hans biologiska far, att det fanns ytterligare en pappa som han inte kände.
Men det var inte första gången han delat med sig av det privata, samma konstellation var närvarande i den autofiktiva debutpjäsen Komedin om Felix Liv.
– Kanske på grund av tidsandan som rådde när mina föräldrar växte upp är det helt främmande för dem att gå i terapi. All form av self-learning är främmande, liksom att prata om hur man känner och mår. Det ledde till att mycket blev oklart i min barndom och kanske för att jag är det enda barnet blev det en extraladdad krutdurk. Jag hade ingen att dela förljugenheten med. Det har gjort att jag blivit besatt av autenticitet, av att tänja på gränserna. Ledsnöret i mitt liv är att ärlighet varar längst, att man har rätt till sin egen sanning och att man ska våga vara sann.