Hur mäta det som pågår?
Förra måndagen härjade en brand i Kutapalong, ett flyktingläger i Bangladesh, nära gränsen till Myanmar. Själv jobbade jag där för tre år sedan, strax efter att närmare en miljon människor vandrat över gränsen, de flesta barfota med sönderrivna kläder efter soldaternas attacker som var riktade mot var och en personligen.
Det kändes som i tidernas begynnelse när vi stod i det höga gräset mitt i natten med bilens strålkastare på och ledde folk till små tomter som vi markerade med ett tunt vitt rep så de kunde se var de kunde slå läger. Många bara nickade och satte sig ner i gräset. FN-rapporten som publicerades ett år senare listar orsakerna till flykten: systematisk diskriminering, organiserade massvåldtäkter, brända byar som jämnats med marken och ett okänt antal gamla och sjuka som bränts inne i sina hem. Det visste vi inte då, där vi stod bland kvinnor som var alltför chockade för att gråta och barn som vägrade le. Men redan då var det uppenbart att männen mellan 15 och 65 år saknades.
Nu befinner jag mig på högkvarteret i Genève och ser hur ett hörn av lägret går upp i rök. Lägret har över 100 000 människor, monsunen har ännu inte kommit i år, jag kan känna den varma vinden mot huden. De låga husen av bambu brinner som fnöske. Vi ringer teamet där nere och tvingar dem att prata med journalisterna. De blåvägrar.
– Vi har inte facit. Vi vet inte säkert hur många döda, fräser en kollega. – Det gör ingen, berätta bara vad du ser. – Man ser inget alls för den jävla röken, muttrar han. Men han ringer in till presskonferensen i alla fall. Och himlar med ögonen först när kameramannen stängt av. Och beger sig sedan tillbaka till lägret. Hela morgonen påminner mig om en anekdot om den engelska BBCjournalisten Kate Adies första uppdrag för en liten radiostation. I sin bok berättar hon om hur hon skickas ut för att intervjua en känd person, men hur hans dörr är avspärrad med polistejp och en konstapel som står på vakt utanför lägenheten. Hon återvänder till radiostationen och säger att hon inte fick någon intervju. Chefen skickar henne tillbaka för att ta reda på varför området är avspärrat. Hon återvänder ”För att någon dött” meddelar hon. ”Vem?”, fräser chefen. När hon återvänder till brottsplatsen den tredje eller fjärde gången konstaterar konstapeln som står vid avspärrningen att ”det är ditt första uppdrag, eller hur?”
Problemet med anekdoten är att den bygger på att något redan hänt och att någon sitter där med facit i hand. Som en deckare. Men det mesta av det som det verkligen är värt att rapportera om – från våra egna liv till klimatförändringen och coronapandemin – pågår ständigt. Det finns inget facit. Det som finns är minnen, orsak och verkan, och vetenskapliga grunder för våra antaganden. Det finns scenarion. Och en vardag som pågår där i katastrofens skugga.
Många av flyktingarna i Kutapalong har överlevt det värsta en människa kan utsättas för. Men bara för att det finns trauma som präglar hela vårt liv, betyder det inte att det traumat är livet. Livet är också sångerna från barndomen, minnet av hur jag lärde barnen baka bröd, och ett barnbarns födelse. Eller katastrofen av en eld som förstörde allt jag ägde, men skonade mina älskade. De första två meningarna i Kate Adies bok lyder ”Du är en journalist. Håll dig till fakta.” Resten av boken handlar om att livet är långt mer komplicerat. För vi är mer än bara fakta.
"Bara för att det finns trauma som präglar hela vårt liv, betyder det inte att det traumat är livet."