"Har jag drömt att man erhåller notpapper gratis?”

”Tja, hon var ju länge den enda svenska kvinnan som skrev orkestermusik” säger seniora programläggarkollegor när jag frågar dem om kompositören Carin Malmlöf-Forssling. En till synes oskyldig kommentar är ett praktexempel på hur man omedvetet men effektivt filtrerar bort hennes föregångare ur musikhistorien. Men visst kan man säga att hon var den mest framgångsrika under andra halvan av 1900-talet.

1916 såg Carin Malmlöf-Forssling dagens ljus i Gävle och säger att hon från fyra års ålder satt vid pianot hemma och ”hittade på”. Att hon skulle bli kompositör var något hon alltid visste. Hon studerade orgel, kördirigering och komposition i Uppsala och Stockholm och tog musikdirektörsexamen 1942. Stoltheten i denna bedrift lyser när förlovningen mellan ”kand. Stig Forssling och musikdirektör Carin (Caj) Malmlöf” annonseras i Dagens Nyheter samma år. Ingen ”fröken” här inte. Musikdirektören och hennes man flyttade 1952 till Falun vilket blev hennes bas fram till slutet av 2005.

Trots att hon geografiskt var långt ifrån Kultursveriges centrum (Stockholm), sa hon i en intervju på äldre dar: ”jag vill inte ställa mig vid sidan av, jag är nyfiken på allt och vill hålla mig à jour”. Redan 1957 sökte hon sig i denna anda till dirigenten, kompositören och läraren Nadia Boulanger i Paris vars kompositionsskola, boulangeriet kallat, knådat fram idel kändisar som Copland, Bacewicz och Piazzolla. Med sig hem hade hon ett stärkt självförtroende och ett rekommendationsbrev som sa ”She is a fine sensible musician, with taste and conviction. She is also intelligent and conscious of her responsibilities. She deserves to be highly appreciated as musician, as human being. I do.”

Malmlöf-Forssling hämtade mycket inspiration i österländska livsåskådningar och pacifism vilket märks i verk som Ahimsa (sanskrit för ickevåld) för kör och Shanti, shanti (sanskrit för fred) för sopran och orkester. Nyfikenheten kastade henne också in i den elektroakustiska musiken. Mest spännande, tycker jag, är verket En värld i världen som baserar sig på ljud hon spelade in i Falu koppargruva. Förutom verkets egna konstnärliga kvaliteter är det fascinerande att hon i samma veva bevarat ljud för eftervärlden som i ett drygt millennium varit en del av Faluns miljö, ljud som i princip finansierade Stormaktssverige.

Mot slutet av 1960-talet börjar ryktena om den intressanta damen i djupet av Dalaskogarna nå Stockholm och de svenska kompositörernas parnass, Föreningen Svenska Tonsättare (FST). Förslag för inval görs. Medlemmen Laci Boldemann skriver att hennes musik är ”mycket rolig, tidsenlig, välkomponerad och säkert lättillgänglig för en stor publik”. Vad tycker ni själva, ni som lyssnat?

Kampanjen lyckades och Malmlöf-Forssling meddelades inval i december 1970. Några dagar senare skickar hon ett telegram till Föreningen Svenska Tonsättare. ”Åh, vilken julklapp! Varmt tack för eftertraktat medlemskap! Med glad hälsning!”. Senare får kansliet en handskriven lapp: ”Har jag drömt eller bara fått för mig att man som FST:s medlem erhåller notpapper gratis?” Jag har frågat kansliet om det verkligen stämde, men ingen minns längre om det var så.

Blev ni nyfikna på att lyssna på något av hennes verk? Då tipsar jag gärna om sångerna i Vollmond, stråkkvartetten Silverkvartetten och orkesterverket Flowings. Vissa av ovannämnda seniora kollegor flinar fortfarande åt de pubertala omskrivningar man hittade på om Malmlöf-Forssling när det begav sig – Flowings blev flytningar, och… nej resten ska inte behöva upprepas. Hjärnan exploderar över vad en kvinna behövde stå ut med på en professionell arbetsplats för inte alls många år sen!