Lavaströmmar, gräshoppor och visslingar i isländska orkesterlandskap
Islands symfoniorkester bjuder på ett medryckande, briljant spelat paket samtida isländsk musik, med Daniel Bjarnasons för Pekka Kuusisto specialdesignade violinkonsert som sitt starkaste kort. Den naturtrogna ljudbilden firar skivan igenom sannskyldiga triumfer.
Utplånade modernismen musikens nationella särdrag, alternativt befriade den från dem? En intrikat frågeställning, som osökt infinner sig när man avnjuter Occurrence; den tredje och avslutande delen av innovativa skivmärket Sono Luminus serie med isländsk samtidsmusik.
Skulle man utan facit på hand kunna sluta sig till att något av verken är skrivet av en isländsk tonsättare? Knappast. Inget av dem nyttjar folkliga källor och intressant nog är det stycke som, med facit på hand, klingar mest ”isländskt” komponerat av en naturaliserad kanadensare.
Mycket av det som upplevs som nationella musikaliska särdrag kan, om en självklarhet som folklig färgning förbigås, sammanfattas i något som kunde benämnas naturkänsla. En bild, som lätt kantrar över i det klichétyngt stereotypa och som jag till varje pris undvikit om det inte vore för det faktum att Veronique Vaka (f. 1986) själv berättar att naturrelaterad forskning är en central inspirationskälla visavi orkesterpoemet Lendh (2018).
De trögflytande, mestadels i de lägre registren jordbundet förankrade musikaliska massorna kunde onekligen liknas vid lavaströmmar och det finns något likaledes obönhörligt över deras framfart. Kontrasten kunde inte gärna vara större än till Þuríður Jónsdóttirs (f. 1967) eteriskt svävande figurer i flöjtkonserten Flutter (2009), sensitivt gestaltad av Mario Caroli.
Jónsdóttir har i tonväven integrerat samplade syrse- och gräshoppsljud, vilket osökt för tanken till Usko Meriläinens utifrån samma idé koncipierade samtidsklassiker Suvisoitto för flöjt och tonband. Framför allt för Jónsdóttirs luftigt transparenta, på ett gäckande sätt undanglidande gestik dock tanken till Meriläinens själsbefryndade flöjtkonsert Visions and Whispers från 1985.
Specialdesignad violinkonsert
Kontrasten härifrån till Haukur Tómassons (f. 1960) för invigningen av konserthuset Harpa i Reykjavik 2011 skrivna In Seventh Heaven är klart välgörande. Tómassons vitalt färgsprakande och konstruktivt komplexa musik låter, i finländska öron, litet som en syntes av Magnus Lindberg och Jukka Tiensuu, kryddat med Kimmo Hakola. Med andra ord oemotståndligt medryckande.
Skivans starkaste stycke, utrustat med den mest betvingande emotionella dragningskraften, är ändå Daniel Bjarnasons (f. 1979) för Pekka Kuusisto specialdesignade violinkonsert, som Kuusisto efter uruppförandet 2017 framfört världen över och som han sätter sin unika stämpel på med sina visslingar samt en minst sagt personligt avfattad solokadens.
Bjarnason, ett hett namn på dagens internationella musikkarta i egenskap av såväl tonsättare som dirigent, kunde – om fortsatta parallelldragningar tillåts – liknas vid en isländsk Esa-Pekka Salonen, även om den rytmiska driven är den enda egentliga musikaliska beröringspunkten. Bjarnasons modernism uppvisar en tidlöst arkaisk, särpräglad kvalitet och på ett fascinerande, musselliknande sätt öppnar verket sitt innanmäte för att ånyo sluta sig i sitt skal.
Skivserien – även bestående av Recurrence (2017) och Concurrence (2019) – avrundas lämpligt med den isländska modernismpionjären Magnús Blöndal Jóhannssons (1925–2005) Adagio (1980), som lämnat alla trender och fållor bakom sig och på ett magiskt sätt leviterar över de stilistiska landskapen. Bjarnasson, som dirigerar hela trilogin, inspirerar Islands symfoniorkester till ett briljant, precist och engagerat, spel och Sono Luminus visitkort, den naturtrogna ljudbilden, firar skivan igenom sannskyldiga triumfer.