Tio timmar i ett vildvuxet Neil Young-land
Neil Youngs andra arkivdokumentering kom ändå till slut. Det är en helhet man gärna strövar omkring i och tillåter sig att gå vilse i, och ett gott bevis på att Young är bäst i stora portioner.
Man lyssnar knappast på mastiga arkivdokumenteringar för att bilda sig en första åsikt om någon artist, snarare kanske för att man följt ifrågavarande musikskapare genom åren och vill vidga bilden ytterligare. Och givetvis också för upplevelsens och bekräftelsens skull, som en påminnelse om att just så här bra är det ja!
Så lyssnar åtminstone jag på Neil Youngs Archives Volume II (1972– 1976), och det är en sann njutning. När han för tolv år sedan gav ut Archives Volume I (1963–1972) lovade han att det skulle bli ytterligare tre boxar. Många hade säkert ändå hunnit börja tvivla på att några fler alls var på väg, då han i höstas till slut gav ut det ”glömda” 1970-talsalbumet Homegrown och deklarerade att det var aptitretaren inför tvåan.
Och nu är den här. Tolv tidigare helt okända låtar, 50 nya versioner av utgivna låtar, tre konsertalbum och också en mängd mer bekanta inspelningar. Tio cd-skivor med sammanlagt mer än 100 sånger, nästan tio timmar musik.
Det är en helhet man gärna strövar omkring i och tillåter sig att gå vilse i. Givetvis är många enskilda nummer gripande och glimrande, det visste vi, och när nya versioner av kända låtar lyfts fram handlar det intressant nog ofta om originaltagningar som fått ge plats för senare varianter.
Det är explosiv gitarrkraft, vackra pianoballader och tidlös country. Och livealbumen påminner om vilken mångsidig artist Young alltid varit också i scensammanhang, som det fasförskjutna gitarrtjutets mästare likaväl som de sköra stämningarnas man.
Allt ska få vara med
Grundidén är förstås att det här ska vara något annat än de traditionella samlingar som rullas ut på löpande band. I stället för att bara blanda ihop de största favoriterna med lite mer udda material vill Young bjuda på en massiv helhet där allt får plats. Också sidospåren, återvändsgränderna och en del whiskydränkt jammande, bandat efter gitarrpartnern Danny Whittens död i en överdos 1972.
Då spelades sorge- och minnesalbumet Tonight’s The Night in under ändlösa dygnet runt-sessioner. Någon natt dök också Joni Mitchell upp – och hennes bidrag kan nu för första gången höras på skiva.
”En del är bra, en del kasserat skräp, och det är ju vad arkivutgåvor ska handla om”, har Young själv sagt. Så det mest spännande här är inte att söka enskilda guldkorn, utan tt förutsättningslöst stiga in i och navigera sig fram i ett stycke vildvuxet Neil Young-land.
Då blir det också uppenbart att den här 75-åringen – hur många enskilda klassiker han än skapat – är bäst i stora portioner!