Sakrala och folkliga melodier kretsar på samma himlabana
Folkmusik och sakral musik har mycket gemensamt, bara man hittar de rätta formlerna för att stöpa samman de musikaliska världarna. Två skivaktuella duor lyckas bra – och på sinsemellan helt olika sätt.
Många psalmmelodier har övergått till att bli ett slags folkvisor, medan å andra sidan folkkoraler också platsat i psalmboken – redan där har vi en ömsesidig dialog mellan världar som kan te sig olika, men i grund och botten har mycket gemensamt. Då Senni Valtonen och Timo Alakotila spelar psalmer ihop är det med en tydlig respekt för materialet, samtidigt som man närmar sig dem med spelmansattityd och en folklig snärt. Psalmernas njutbara melodier binds ihop med folkmelodier och nyare kompositioner och resultatet är potpurrier där den musikaliska berättelsen hela tiden flyter naturligt fram. Hoppet från psalm till gånglåt eller polska känns aldrig långt.
På Psalttamus-skivan finns bekanta psalmer som Den blomstertid, Se, vi går upp till Jerusalem och Ljud högt, du psalm, att lova och för en svenskspråkig lyssnare är det skönt att skivan nästan helt saknar sång. Samtliga psalmer som ingår finns i både finsk- och svenskspråkiga psalmboken och bjuder därmed in en bred lyssnarkrets som slipper språkförbistring. Timo Alakotilas karakteristiska pianostil håller ihop skivhelheten, medan Senni Valtonen har en ovanligt bred palett med vitt skilda färgklickar från nyckelharpa och sälgflöjt till kantele och kyrkoorgel. Maria Kalaniemi på ackordeon är förstås rena lyxkryddan i flera låtar.
Melodiskt och meditativt
Medan Psalttamus-gänget broderar ut melodier med varierande harmonisk bakgrund gör Sofia Lindroos och Marianne Maans tvärtom. De skalar av harmonierna helt och hållet och gräver sig tillbaka i historien till ett musikaliskt tänkande sammanfogat av idel melodier, ibland unisont, ibland flerstämmigt. Man stannar upp och lyssnar till melodiernas skönhet i all sin enkelhet.
Skivan Toner i ljus och gestalt är egentligen en salig blandning som omfattar allt från birgittasång och Hildegard av Bingen till folkliga koraler och en och annan instrumental folkmelodi, men den röda tråden känns tydlig och samtidigt ger de små skiftningarna välkommen variation. Varje gång de byter språk från latin till svenska hajar jag till – modersmålet kommer alltid ett steg närmare hjärtat. De instrumentala folkmelodierna känns däremot lite försiktiga ibland.
Trots att Sofia Lindroos och Marianne Maans till synes kommer från lite olika världar, den klassiska musiken och den folkliga, klingar de förvånansvärt väl ihop på sång och violin. Maans sångröst är en av det finländska folkmusikfältets vackraste: man känner genast igen färgen. Lindroos ljusa sopran visar prov på ett stort omfång, till exempel Hildegards O gloriosissimi klättrar vilt både uppåt och neråt. Speciellt njuter jag av kristallhöjden, som inte känns det minsta forcerad.