Allahu akbar! ”Je suis” en grävskopa i Suezkanalen som jobbar för glatta livet för att påskynda nederländska sexleksaker.

Torsten Fagerholm i dagens ledare

Många har dragit på smilbanden åt de ikoniska bilderna över det kolossala fartyget som tornar upp invid den lilla gula grävskopan. Symboliken är stark. Det är lätt att engageras i missödet, att beröras av den strandade valens hjälplöshet. Fadäsernas samhörighet har fött en hel subkultur av satiriska hånskratt och kreativa mem på sociala medier. Vi tillbringar stora delar av våra liv i väntrum. ”Je suis” en grävskopa.

Allahu akbar! dånar det gång på gång över Suezkanalen. Nej, det handlar varken om fredliga böneutrop eller väpnade, jihadistiska sattyg. Jublet matchar lättnaden. Vid soluppgången på måndagen rapporterades ett genombrott i den gigantiska operation där man flyttat 30000 kubikmeter sand och lera för att rucka på en förarglig kork inom en av planetens viktigaste farleder, genom vilken omkring tolv procent av världshandelsvolymen och en tiondel av oljan passerar.

I fjol tog sig cirka 18 600 fartyg genom Suezkanalen utan incident. Men den 23 mars råkade fraktskeppet M/V Ever Given på grund och på sniskan tvärs över kanalen, en liten bit efter inloppet på Röda havets sida. Ombord finns 20 000 containrar på väg till Rotterdam. Med en längd på 400 meter är containerfartyget ett av världens största. Omedelbart skapades en skämtsam dejtningsapp ”för singlar som sitter fast i kanalen”, liksom även spellistor med låtar att fördriva tiden med medan man beundrar Suez Canal Authoritys mudderverk Mashhour. Svart humor åsido är en propp i huvudpulsådern mellan Europa och Asien på blodigt allvar. På satellittjänster såg man 400 fartyg som flockades både söder och norr om kanalen. En grov uppskattning är att blockeringen kostade 400 miljoner dollar – i timmen. Alltså 10 miljarder om dagen. Förseningarnas kedjeeffekter påverkar oss alla. På magiskt vis brukar kostnader landa i famnen på konsumenterna. Ha, ha. Tack för notan.

Insikten är glasklar. Vårt ekonomiska system bygger i stor utsträckning på vattenvägar – och sårbara getingmidjor. Vi betalar redan ett högt pris för pandemin och nedstängningarna. Dessutom lider världshandeln sedan tidigare av containerbrist. Nu blottas ytterligare risker.

Trots all alarmism och världshandelsångest blir denna lilla Suezkris ingen dödsstöt för globaliseringen. Alla kan väl stå ut med smärre leveransavbrott inom elektronik, kläder, skor, verktyg, utomhusmöbler, grillar – eller sexleksaker (ja, ett skepp kommer lastat med diverse). Men billiga priser förutsätter trimmad industri, som tar stryk av att tvingas vänta på insatsvaror. Också i övrigt har fordonsindustrin stora problem med komponentleveranser, bland annat efter en brand i en halvledarfabrik i Asien och en vargvinter som slagit mot en stor leverantör i Texas.

Också handeln pressar fram minimerade lager. Hela specialhandeln, i synnerhet små centrumaffärer hotar förpassas till frysboxen i och med de restriktioner regeringen bereder. Ingen blir glad av tomma hyllor, igenbommade skyltfönster eller öde butikslokaler. Hela vår livsstil är uppradad som en serie dominobrickor, varje kugghjul måste smörjas för att hålla systemet i rullning.

Suezkanalen grävdes med slavarbete, invigdes pampigt 1869 och breddades 2015 – men inte tillräckligt. Man negligerade just de enkelspåriga, södra delarna där Ever Given suttit fastkilat i en vecka. Den globala frakten eftersträvar effektivitet. För ett drygt decennium sedan rymdes endast 5 000 containrar på ett normalfartyg.

För att undvika en gyttjig repris måste man analysera vad som gick snett i Suezkanalen – bildligt och ordagrant. Inledningsvis skyllde man på ”hård sidvind” i en sandstorm och dålig sikt. I helgen medgav chefen för kanalmyndigheten att ”tekniska problem” och ”den mänskliga faktorn” kan ha ”spelat en roll”. Blir det aktuellt med väderrestriktioner och med bogserbåtar i fören som stöttar större fartyg?

I väntan på redogörelsen kunde varje shoppare begrunda den ikoniska scenen från Jaws, urtypen för kassastinna blockbuster-filmer. En enorm vithaj kolliderar mot skrovet, den vattenrädde polischefen bleknar, backar in i styrhytten och fäller en lakonisk kommentar ur mungipan: ”Ni kommer att behöva en större båt”. Behöver världshandeln snarare ett mindre ego, ett dämpat prylbegär och ett slut på slitoch slängmentaliteten?