Hur mycket är mycket?

"Moralen mäts ju egentligen inte i euro, utan i intentioner och reflekterande handling."

De senaste veckorna har det stormat kring en person i ledande ställning i statsförvaltningen, som trots att denna haft ett ansvar för att statens pengar inte spenderas lättvindigt tydligen gjort just det. Det har talats om dyra resor, och middagar där man fått både vin och en snaps – något som här i Danmark klassas som en rätt vanlig lunch. Mest uppmärksamhet har dock riktats mot att personen i fråga fått skönhetstjänster och stilkonsultering på statens bekostnad, för sammanlagt flera tusen euro över ett antal år.

Verkligheten överträffar som bekant ofta dikten, och jag vet med säkerhet att en och annan forskare i företagsetik nu sparkar sig själv för att de inte klarade av att hitta på ett lika fantastiskt case för sina läroböcker. Detta har allt; en prudentlighetens väktare som anklagas för lurendrejeri, en summa som för många låter ofattbart stor, och därtill den extra lilla moraliseringsknorr som kommer från att puritanskt kunna fnysa åt frivoliteter som styling och dylik fåfänga. Det är som att komma på Filifjonkan i säng med Muminpappan, lätt att attackera och ack så roligt att förfasa sig åt – vem tror hon att hon är?

För någon som mig, som en gång i tiden brukade gå och klippa sig för kring en tia i London, låter givetvis frisörbesök för hundratals euro som en hel del. Att dessa sedan över tre år blivit tusentals euro gör inte det hela bättre. Samtidigt vet jag inte fullt hur upprörd jag skall bli, när det finns en och annan i statsförvaltningen som slösat bort rätt mycket större summor, till exempel genom att sälja bort statens ägor för struntsummor eller genom att dela ut bonusar som får några tusenlappar att se ut som hårklyveri (ba dum tish!)

Så hur mycket är mycket, egentligen? I vilket skede skall vi konstatera att även om det är rätt kul att moralisera över lättsinnig användning av andras pengar så skall vi inte förfalla till moralpanik? Tusentals euro på skönhetstjänster må väl gå över gränsen, men med hur mycket? Är tusen euro per år ok? Fem hundra? Inget alls, och ingen snaps till maten heller?

Det finns givetvis ingen gräns, och faktum är att alla som dragit till lite på en reseräkning eller ”lånat” med sig kontorsmaterial från jobbet – det vill säga det stora flertalet av oss – egentligen betett oss oetiskt. Sådant händer, men som min gamle handledare och Doktorvater Claes Gustafsson lärde mig en gång är det inte akten i sig, utan mönstren vi skapar. Har man förstånd att skämmas lite för vardagens små mygel undviker man måhända en värre korruption, och reflekterar man inte över vad det betyder att staten betalar ens frisörbesök finns det en risk att allt mer kan kännas acceptabelt och normalt.

Til syvende og sidst spelar det alltså rätt liten roll hur mycket pengar det handlar om. Moralen mäts ju egentligen inte i euro, utan i intentioner och reflekterande handling – och när det gäller det senare verkar i dag även rätt lite vara mycket begärt …