Ska transkvinnor få tävla med andra kvinnor?
World Rugby fattade ett kontroversiellt beslut att stoppa transkvinnor från att delta i internationella turneringar.
Förra hösten fattade det internationella rugbyförbundet World Rugby ett kontroversiellt beslut genom att förbjuda transkvinnor från att spela rugby i internationella turneringar för kvinnor. En oerhört eldfängd ståndpunkt som också bemöttes med blandade reaktioner.
World Rugby fick därmed den tvivelaktiga äran att vara det första internationella idrottsförbundet som sätter stopp för transkvinnor. Beslutet grundar sig på forskning, som visar att spelare som genomgått den manliga puberteten har 30–60 procent mera styrka, springer 10–15 procent fortare och har 30–40 procent mera explosivitet än spelare som är födda som kvinnor.
Den internationella olympiska kommittén IOK förutsätter att transkvinnor måste genomgå behandling som sänker deras testosteronnivå i tolv månader innan de kan delta i tävlingar. Testosteronnivån i serumet måste vara under 10 nmol/l i minst tolv månader. Testosteron är manligt könshormon, som till stor del förklarar skillnaderna i styrka, snabbhet och muskelmassa mellan manliga och kvinnliga idrottsutövare.
World Rugby hänvisar dock till forskning, som visar att styrkan, muskelmassan och snabbheten minskar med högst 5–10 procent då en spelare som genomgått puberteten tvingas sänka sin testosteronnivå under tolv månaders tid. Testosteronet har i det skedet redan påverkat spelarens fysiska utveckling under dennes uppväxt.
"Som ett resultat av den här processen och på basis av det tillgängliga bevismaterialet, drogs slutsatsen att det inte går att uppnå en balans mellan säkerhet, rättvisa och inkludering för transkvinnor i kontaktrugby för kvinnor”, konstaterade World Rugby. I klartext är man främst oroad över att tyngre, starkare och snabbare transkvinnor kan utgöra en förhöjd skaderisk för cis-kvinnor, som är födda biologiskt som kvinnor. Rugby är en av de mest riskfyllda kontaktsporterna som finns. Transmän får dock spela med män om de så önskar.
Samtidigt gav World Rugby de nationella grenförbunden en möjlighet att ta sina egna beslut. I Storbritannien överväger Englands rugbyförbund, Rugby Football Union, att införa en övre gräns för hur långa och tunga transkvinnor får vara för att få spela med kvinnor.
Enligt The Guardian kan transkvinnor som väger mer än 90 kg, eller är längre än 170 cm, tvingas genomgå en utvärdering för att bedöma om de utgör en säkerhetsrisk för andra spelare. Det här gäller alltså endast transkvinnor. Det kan låta som diskriminering – och planerna bemöttes redan av hbtqorganisationen Stonewall som exkluderande.
Det gäller fortfarande endast ett fåtal spelare. Men rent principiellt har rugbysamfundets beslut en stor filosofisk vikt. Är transkvinnornas rätt att få delta viktigare än de övriga kvinnornas rätt att spela i en rättvis, trygg och idrottsligt jämlik omgivning? Vem kan avgöra om transkvinnor på en individuell nivå utgör en risk för andra spelare?
World Rugbys dilemma väcker också frågor om IOK:s regelverk är relevant. Det är kanske inte en risk för de andra kvinnliga deltagarna om en kulstötare, löpare eller skidåkare är märkbart starkare, snabbare och tyngre än dem. Men det är givetvis orättvist.
Det finns förstås alltid idrottsutövare som är mer begåvade än andra. En del är längre, tyngre eller snabbare. Men skillnaden mellan män och kvinnor är i de flesta idrottsgrenar av en helt annan kaliber, större än viktklass i boxning eller längd i basket. Det är därför idrotten över huvud taget har skilda klasser för män och kvinnor.
I USA har det redan hunnit bli polemik över transkvinnor inom friidrotten. En av dem är Cece Telfer, som tävlade som man under sina tre första år i college, korrigerade sitt kön, och sprang hem en NCAA-titel i 400 m häck. Själv har hon sagt att hon inte har en fördel av att vara transkvinna – tvärtom anser hon att hennes längd är en nackdel.
Friidrotten har redan delvis behandlat problemställningen med löpstjärnan Caster Semenya. Idrottare med en avvikande könsutveckling, som Semenya, kan i skenet av forskningen ha en fördel gentemot övriga kvinnor. I det här fallet beslöt World Athletics att kvinnor med avvikande könsutveckling måste undergå behandling för att sänka sin testosteronnivå om de vill tävla i 400 meter, 800 meter eller 1 500 meter. Varför bara de här sträckorna? Det fanns helt enkelt inte tillräckligt vattentäta belägg för att en högre testosteronnivå ger en fördel i andra grenar. Vilket närmast vittnar om bristfällig vetenskap, för det är bara att titta på friidrottsstatistiken, så är det uppenbart att män har en biologisk fördel i alla friidrottsgrenar.
World Athletics har också bestämt att transkvinnor måste undergå behandling för att sänka sin testosteronnivå under 5 nmol/l. En lägre nivå än IOK förutsätter med andra ord.
Vetenskapen är bristfällig. Det är många som påpekat att testosteron inte är den enda markören som skiljer män och kvinnor. Det är också viktigt att ickebinära personer, transpersoner och personer med avvikande könsutveckling har rätt att utöva idrott. Samtidigt är det minst lika viktigt att bevara damidrottens integritet.
Alla riktlinjer kommer oundvikligen att vara en form av kompromiss. Ingen kommer någonsin att bli helt nöjd. Det kan bero på att många blandar könsidentitet med biologiskt kön. I det moderna samhället är det godkänt att vara transperson. I idrottsvärlden är regelverket ofta svart och vitt för att vara entydigt, rättvist och balanserat. I idrott, då prestationerna mäts i centimeter, sekunder och kilogram, är indelningen mellan män och kvinnor lika relevant som för hundra år sedan.