Vad kan en robots kärlek rå på?
I Kazuo Ishiguros nya roman är berättarperspektivet roboten Klaras.
ROMAN
Kazuo Ishiguro
Klara och solen (Clara and the Sun, övers. Niclas Hval) Wahlström & Widstrand 2021.
Hon ser snygg ut, Kazuo Ishiguros robot Klara! I hans nya roman Klara och solen – den första sedan Nobelpriset 2017 – läser vi att hon är ”söt och smart... Ser nästan fransk ut. Kort hår … med de vänligaste ögon”.
Klara står i ett butiksfönster och väntar på kunder, någonstans i New York. Trafiken och gatan är som förut, men vi får intrycket av att samhället förändrats och många människor har blivit arbetslösa. Pressen på speciellt ungdomar har vuxit enormt.
Klara är inte bara snygg, hon är också intelligent. Hon har titeln AF, ”artificial friend”, vilket betyder att hon säljs som en speciell uppmuntrande vän till barn i åldern 12–14. Hon tror intensivt på solens makt, den värmer relationen till människorna och
Klara själv är konstruerad att iaktta och försöka förstå människosläktet. I samband med texten har Ishiguro förklarat att han diskuterat AI – artificiell intelligens – med experter och velat visa dess förmåga att ha människoliknande drag såsom att resonera, planera, ta emot information, uttrycka känslor, visa empati.
Ian McEwan skrev 2019 i Machines Like Me också om en robot som talade standardengelska, kunde diska och ha sex, och kom ihåg allt han hade hört. ”Detta är århundradets dröm” hette det i boken. Roboten blir kär, men behandlar inte sin älskade med större empati.
Men Klara. Hur beter hon sig? Hon köps av en familj med en sjuk dotter, Josie, som blivit intensivt förtjust och vill ha henne. Vilken Josies sjukdom är får vi senare veta. Klara möter också Josies mamma och en kamrat, Rick, som bor i huset intill. Ishiguro har i sina böcker ofta ställt frågan: Vad är meningsfullt i livet?
I Never Let Me Go (2005) är barnen i en skola klonade för att de skall bli framgångsrika, och samma tanke återkommer i Klara och solen. Rika föräldrar genmodifierar sina barn. Det enda undantaget här är Rick som går i vanlig skola. Josies syster har dött, troligen av behandlingen, och det är tänkbart att Josies egen sjukdom har en liknande förklaring. Klara hoppas nu kunna rädda livet på den dödssjuka Josie genom att visa henne de bästa mänskliga egenskaperna: värme och empati.
Vi läser för att se om hon ska lyckas.
Klara är mänsklig på många sätt, men hon saknar doftsinne och smaksinne – knappast underligt eftersom robotar inte äter! Men hon lyser som en sol för den sjuka flickan, och hon ber till solen: ”Snälla, gör Josie frisk”.
Klaras perspektiv
Kombinationen uppriktighet och exotism kan vara vad som fascinerar i Ishiguros berättelse. Jag upplever i alla fall att den inte flyter fram med samma smidighet som hans förra böcker. Det kan hända att det är för att hela historien berättas i jagform av Klara och hon är, ja, en robot, som inte fattar allt som sker omkring henne.
Ishiguro menade nyligen att han ofta skrivit om hyggliga välmenande människor som trasslar till sitt liv för att det är så lätt att göra det. Men som äldre har han blivit försiktigare. ”Människor kan visa stor generositet och ett betydande mod”. Klara gör det ju här och är länge ett gott föredöme för Josie och mamma. Men vad kan hon få till stånd? Ishiguro lämnar frågan ganska obesvarad. Klara förstår till sist att trots allt hon gjorde så kände hon aldrig i sitt hjärta det som hennes närmaste kände för henne.