Organen vars tillstånd är outgrundliga och kroppar som njuter av förmågan att känna
Det som binder samman Magdalena Åbergs och Anna Tahkolas konst är inte bara det fysiska, utan den gemensamma påminnelsen att det under ytan finns ett oanat djup.
UTSTÄLLNINGR
Magdalena Åberg & Anna Tahkola:
among, within. Kohta, Verkstadsgatan 2 B (tredje våningen). Till 20.6.
”Jag har varit rädd för och äcklad av blod, sjukhus och medicinska instrument”, säger konstnären Magdalena Åberg i en intervju på svenska.yle. fi 2019. Simultant publicerades en vacker och intim essä av Åberg. ”Jag avbildar organ angripna av gruvliga sjukdomstillstånd, men utan att bli särskilt skrämd av de tillstånd jag målar”, skriver hon i texten.
Åbergs målningar som illustrerar de båda artiklarna utgör en speciell bro mellan citaten. De är obehagliga och grafiska, men deras medicinska motiv tycks ha lyfts ur den fysiska verkligheten och placerats in i ett slags vakuum. Det potentiellt äcklande i patologi och anatomiska utfläkningar omvandlas i Åbergs tolkning till något mer neutralt, trots att det figurativa och skoningslösa ständigt är närvarande.
Delvis är det kanske fråga om en blodfobikers nedmontering av sin egen rädsla genom en konstnärlig process, men målningarna är också en blodfobikers sätt att visa upp det inre på ett sätt som är tillgängligt utan att det allvarliga och skrämmande kompromissas bort.
Våndorna i magen
I utställningen among, within på konsthallen Kohta fortsätter Åberg att genom måleri och keramik utforska detta tunga tema som hon så modigt sänkt sig ner i. Konfrontationen med det sjuka och det inre livet är sprunget ur traumat av att i barndomen ha lärt sig att tiga och kväsa den djupaste sorg. Motiven är befogade redan på det ytligaste av plan: konstnärens far som dog när hon var åtta år gammal arbetade med läkemedelskemi, modern drabbades som äldre av Alzheimers.
Åberg utforskar även kopplingen mellan det somatiska och det psykosomatiska: hon avbildar i verken på Kohta inte bara inälvor och tumörer, utan även till synes friska ögon, hinnor och membran, samt hjärnor vars tillstånd är outgrundligt. Magen är ett viktigt och återkommande motiv i Åbergs verk – och sannerligen, är det inte just det organ i vilket våra våndor manifesteras?
I Marieke Lucas Rijnevelds Bookerprisvinnande roman Obehaget om kvällarna (utgiven på svenska 2021) manifesterar sig ett barns ohyggliga trauma som fruktansvärda magproblem. Bakom uttrycket ”ont i magen” döljer sig en hel värld av sjukdom: inte bara fysisk utan även psykisk. Den ordlösa sorgen bor inte i hjärtat utan i magen och i de övriga organen, tycks Åbergs konstverk säga.
Hårda käftsmällar
Åbergs många målningar och keramiska skulpturer varvas i galleriet med Anna Tahkolas monokroma och detaljerade teckningar. Det är en välbalanserad kombination, men så har Kohta också sällan misslyckats med att utnyttja sitt galleriutrymme.
Galleriväggarna som på sistone varit röda har nu målats gråa, och salen är uppspjälkt med hjälp av specialgjorda metallstrukturer som är något mellan staket, skulptur och skärm. Dessa är brutala och nästan lite väl hårda käftsmällar i sin symbolladdning, men ändå inte självändamål utan rekvisita som tjänar den utställda konsten väl. Det kantiga och kalla luckras upp av de organiska och mjuka formerna i Tahkolas verk, som är utförda i grafit och därmed har en metallisk klang.
Vatten
Tahkolas och Åbergs konst passar väl ihop eftersom de inte tar ut varandra visuellt. Där den sistnämnda arbetar med det inre fokuserar Tahkola motivmässigt främst på det yttre.
I hennes teckningar är människokroppen en konkret helhet på ett helt annat sätt än i Åbergs oeuvre – huden, håret, formen och ergonomin står i fokus. Detta är levande kroppar, kroppar som njuter av sin förmåga att känna: i verket Affection (2021) får någon spontan fotmassage, i Heaven, Heaven Heaven (2013) flyter någon harmoniskt på rygg i ett hav som reflekterar himlen.
Vatten är något som återkommer i Tahkolas teckningar, och dess speglande egenskaper utnyttjas på ett nästan psykedeliskt sätt. Puttenuttigt blir det dock aldrig, trots glada nakna människor och sommarsim. Polymorpha (2021) ingjuter en grotesk stämning i vad som annars ofta är harmoniskt.
Det som binder samman Åbergs och Tahkolas helheter är inte bara det fysiska, utan den gemensamma påminnelsen att det under ytan finns ett oanat djup. Vare sig det är fråga om ett bildligt eller bokstavligt sådant erbjuder det material nog för ett helt liv av konstnärlig utforskning.