Profant skärtorsdagsprogram med evighetsperspektiv
Tapiola Sinfonietta bjöd på en Skärtorsdagskonsert där sopranen Tuuli Takala och dirigenten Ryan Bancroft fick demonstrera sina kvaliteter.
Dirigent: Ryan Bancroft. Solist: Tuuli Takala, sopran. Britten, Ives, Strauss. Tapiola Sinfonietta, Tapiolasalen 1.4.
En intressant, och kanske lätt oroväckande, tendens bland inhemska orkestrar är att det blivit allt vanligare att den kyrkliga kalendern ignoreras i programplaneringen. Även om åtskilliga ensembler förvisso har sakralt högtidsrelaterade verk på agendan är det anmärkningsvärt många som kör en profan linje i exempelvis påsktider.
Så även Tapiola Sinfonietta, som i gengäld valt att rubricera skärtorsdagskonserten Evighet. Hämtat från Franz Schrekers ursprungligen programmerade sångcykel Vom ewigen Leben, som knappast många hört. Liksom Sebastian Hillis Peach kräver den tyvärr dock en alltför stor ensemble och i stället serverades vi Benjamin Brittens populäraste sångcykel Les Illuminations (Rimbaud).
Stycket är skrivet för sopran, men görs sannolikt oftare av en tenor. Det är en smaksak vilkendera man föredrar och heter sopranen Tuuli Takala finns det definitivt inget att invända. Takala, som inledde karriären som koloratur, bemästrade ledigt alla tekniska utmaningar och när även klangen var föredömligt mångfasetterad och inlevelsen total kändes tolkningen i alla avseenden fullödig.
Nostalgiskt skimmer
Och visst hade det varit skoj att höra Charles Ives Central Park in the Dark, som föll bort av samma orsak som de ovannämnda styckena. Two Contemplations är egentligen dock inte koncipierad som en diptyk och den visionära The Unanswered Question (1908), som fick en kongenial tolkning med stråkarna på scenen samt träblåsarna och den frågvisa trumpeten på läktaren, fungerade utmärkt även utan sällskap.
Richard Strauss Metamorphosen för 23 solostråkar är i sin tur, liksom de flesta av hans sena verk, något av en anakronism, som gott och väl kunde ha varit skriven ett halvsekel tidigare. Stycket har dock ett milt svårmodigt, nostalgiskt skimmer över sig, som i sig är rätt oemotståndligt. Inte minst när det görs med ett så osentimentalt, naturligt känt och utlevt engagemang som nu.
Att knyta Ryan Bancroft till ensemblen som konstnärlig partner är det smartaste Tapiola Sinfonietta-ledningen gjort på bra länge. Det handlar om en exceptionell begåvning med en exceptionell förmåga till fruktbar kommunikation med musikerna, som även nu reagerade på hans minsta indikationer med all tänkbar entusiasm och precision.