Registrerad dans som nästan når en föreställnings intensitet
När man levt över ett år med pandemin, hajar man instinktivt till inför kroppskontakten, beröringen och intimiteten i Johanna Nuutinens dansverk Opia.
Opia.
Regi, koreografi och text: Johanna Nuutinen. Scen- och ljusdesign: Joonas Tikkanen. Ljuddesign och musik: Tuomas Norvio. Kostymdesign: Erika Turunen. Dramaturgi: Jarkko Lehmus. Regi och klippning av registreringen: Thomas Freundlich. Dans: Jenna Broas och Mia Jaatinen. Zodiak – centret för ny dans, strömmad premiär 1.4.
Som sin andra urpremiär för i år ger Zodiak föreställningen Opia i strömmad form. Den konstnärliga arbetsgruppen med regissören, koreografen och textförfattaren Johanna Nuutinen i spetsen, har valt att göra slut på flytt och osäkerhet under pandemin och nu presentera en editerad registrering av sitt verk.
Att det är frågan om en editerad registrering, gör slutresultatet mera likt ett videodansverk i och med att kameran, här hållen av Thomas Freundlich, en av våra få verkligt kunniga på området, följer ett koreografiskt tänkande. Nu tar den dessutom fint i beaktande det enhetligt sammansvetsade helhetskonstverksgrepp arbetsgruppen är ute efter.
Opia gör, även som videoverk, ett väldigt slipat och genomtänkt intryck. Utformningen är grafiskt ren i svart och vitt, med kontraster och schatteringar. Den löper fram via ett vitt och ett svart ”solo” mot en avslutande legering av de två delarna i en ”duett”. Denna indelning genomsyrar dansen, det visuella och det auditiva.
För scen- och ljusdesignen står Joonas Tikkanen, för ljuddesignen och musiken Tuomas Norvio och för kostymdesignen Erika Turunen. De har tillsammans med de andra i gruppen arbetat fram en föreställning som understryker dramatik och spänning från början till slut, i en lika sammansvetsad som slipat intensiv form.
Intensiteten och effekten i det sceniska förmedlas förvånansvärt väl av kameran, som opererar med helheter och detaljer på ett inkännande och effektfullt sätt.
Resonerande duett
Mia Jaatinen i den inledande vita delen dansar med övervägande slutna ögon. Hen framstår flytande, ekonomisk och säker i ett koncentrerat uttryck, som för tankarna till det meditativt rituella och exakta i asiatisk scenkonst. Uttalandet av det uppgiftsbaserade under framställningen som ”dominanta fingrar”, ”den öppnar sig” eller ”den sluter sig”, ger flera betydelser och mera resonans åt oss som sitter vid rutan.
Det uppgiftsbaserade går vidare i den svarta delen med Jenna Broas på golvet och med mera dominant och tydlig text. Broas har en dynamisk och rumsorienterad kvalitet i sin dans och framstår gatudanslikt alert och virtuos i sin svarta kostym med huva. I denna del opererar man också med skarpa ljusblixtar och blackouts, vilket får oss att mycket påfallande reflektera över det vi ser och inte ser.
Den avslutande delen är en fin syntes. När man levt över ett år med pandemin, hajar man instinktivt till inför kroppskontakt, beröring och intimitet. Dessa är ingredienserna i den samfällt resonerande duetten. Det noga utarbetade till trots förmedlar dansarna genomgående en finstämd, levande och poröst erfarenhetsbaserad kvalitet i sin framställning.