Kvistigt om skogsbruk
SKOGSBRUK Debatten går för tillfället het när det gäller skogen och skogsbruket. En livlig debatt är bra, men den polariserade tongången i diskussionen oroar oss som både älskar skogsnaturen och är aktiva inom skogsbruket.
Ett jämnåldrigt skogsbruk, med kalhyggen, är det mest effektiva skogsbruket för att producera en hög virkesmängd (kubikmeter). Detta är forskare ense om. Men redan då det blir fråga om lönsamhet (euro) är det inte längre klart att jämnåldrigt skogsbruk är det bästa alternativet. Det finns högklassig forskning som visar att kontinuerligt skogsbruk är (eller låt oss säga ”kan vara” för att vara försiktiga) lönsammare på många områden. Ta bara steget från kubikmeter till euron så finns det alltså inte längre ett ”rätt sätt” att sköta skogen på.
Det finns vidare en massa värden i en skog som inte kan mätas vare sig i kubikmeter eller i euro. För privata skogsägare eller kommuninvånare är vårens fågelsång, sensommarens bärplockande och svampskogen på hösten stora njutningar. Vistelse i naturen minskar bevisligen stress, utvecklar kreativitet och skapar behag hos människan. Dessutom är skogsmiljön avgörande viktig för den finska naturens mångfald. Detta är svårt att mäta i euro eller kubik, men ändå självklart värt mycket. Då skog kalhuggs förloras dessa värden för tiotals år, vilket utgör en stor ”kostnad”, trots att den inte är lätt att mäta i pengar.
Skogsbruket har i Finland av historiska skäl uppkomna under efterkrigstiden dominerats av produktionsekonomiska argument. Mjuka värden som mångfald och rekreation har ofta haft en biroll om någon roll alls, och kontinuerligt skogsbruk var rentav förbjudet i lag så sent som på 1980-talet. Att man i dag ser en motreaktion med krav på radikala ändringar borde ses som en helt naturlig och delvis befogad motreaktion till gamla, inte helt genomtänkta sätt och metoder.
En ökning, och antagligen en betydlig sådan, av andelen kontinuerligt skogsbruk torde därmed vara ett sunt mål, redan bara för att dess andel är så liten i dagens läge. Men att övergå från en ”absolut sanning” (alltid kalhyggen) till en annan (alltid kontinuerligt skogsbruk) är knappast lösningen.
Vidare är en viktig del för skogens och människans välmående den som faller utanför skogsbruket – de helt fredade områdena. Gammal skog i naturtillstånd är ytterst viktig för biodiversiteten, och tyvärr ytterst sällsynt, i södra Finland. Att en skog brukats tidigare är inget hinder för att freda den, skogen repar sig på egen hand om den ges tillfälle till det, men det betyder att den måste fredas ifrån allt skogsbruk. Vidare finns det attraktiva statliga stöd för den som fredar skog, vilket även gör ekonomin med fredning relativt bra.
Vi hoppas på en fortsatt livlig och mångfasetterad debatt där många olika sorters skogsbruk, och fredning, ses som delar av lösningen, inte som hot för framtiden.