Världens svåraste hopp

Hon åkte ut på isen, en atlet i glittrig ljuslila klänning och en tunn guldkedja om halsen, hon skulle trollbinda publiken. Hon skulle segra.

Hon misslyckades totalt. Ett hopp som hon vanligtvis gör i sömnen – trippellutz – landade hon på två fötter. Hoppet skulle ha följts av en toe-loop. Av den blev inget alls. Alexandra Trusova från Ryssland är en av världens bästa konståkerskor. Men hennes korta program i VM blev en katastrof. Tränaren hade beslutat att ta det säkra före det osäkra och avlägsna det svåraste hoppet, trippelaxeln. Målet var att åka rent.

Resultatet blev att inte ens de enklare hoppen lyckades.

Vad gjorde Trusova? Hon samlade sig och meddelade att hon i stället gör fem kvadrupler – hopp där man snurrar fyra varv – i det fria programmet. Världens svåraste hopp. Det är inte alla män som klarar dem. Hon skulle göra fem. Två gånger föll hon på den kalla, hårda isen. Men hon lyckades med tre. Och det räckte till brons.

Konståkning är en sport där idrottarna på bråkdelen av en sekund kan gå från att vara graciösa älvor på isen till att falla hårt på sin rumpa. Jag har ofta tänkt på hur det måste kännas. Den fysiska smärtan, i kombination med brännande besvikelse och förödmjukelse. Men framför allt vetskapen att nu måste man fort som attan på benen igen. Rädda det som räddas kan. Inte ge sig.

Det är precis så vi måste tänka när det gäller klimatet.

I november 2021 håller FN sitt nästa klimatmöte i Glasgow. Någon

graciös uppvisning är knappast att vänta. Fula och smärtsamma rovor eller billiga försök att få stilpoäng kan vi däremot räkna med. Hela klimatarbetet är fyllt av dem.

Jag tror att alla som följer klimatfrågan ständigt känner hur nära den ligger: Ruelsen. Känslan av att det inte är någon idé. Som koldioxidutsläppen ser ut just nu kommer vi inte att nå Parisavtalets mål att hålla den globala medeltemperaturhöjningen på under två grader.

EU har uppdaterat sitt mål att minska utsläppen från tidigare 40 till minst 55 procent år 2030. Det ser bra ut, men experterna säger att minst 65 procent krävs för klimatmålet. Kina lovar att landet ska bli koldioxidneutralt år 2060. Storartat, men resten av världen har 2050 som mål och Kina är den största enskilda producenten av växthusgaser i världen.

Kinas lista på goda orsaker till att just de måste få bygga nya kolkraftverk är oändlig. Liksom EU har en massa argument varför man inte kan uppdatera sina klimatmål enligt experternas rekommendationer. Det är som att lyssna på den västerländska medelklassen när den försöker motivera varför just jag har en särskild rätt att årligen flyga till Thailand.

Då gäller det att tänka som Alexandra Trusova.

Man måste bara upp på benen igen.

Trusova visste att hon skulle få ännu en chans i det fria programmet. Vi får däremot ingen andra chans om vi låter klimatförändringen gå så långt att den blir oåterkallelig.

Den som inte orkar engagera sig kan visserligen strunta i att isbjörnarna och valrossarna blir en djurart för zooet. Men man kan inte strunta i att havsnivån höjs, eller att mänskligheten inte klarar sig utan biologisk mångfald.

Det är där Trusovas filosofi kommer in. Efter sitt misslyckade korta program sade hon att hon inte klarar av att åka för lätta program. Då gör hon bara fler fel. Hon måste ha ett svårt program från början, för att komma upp till sin riktiga nivå.

Detsamma gäller klimatarbetet. Att sätta målen för lågt från början är att sabotera hela arbetet. Då kommer vi åtminstone inte att lyckas.

Att sätta målen högt och sedan stå ut med att falla på rumpan är ibland enda sättet att komma vidare.

Och varje gång vi drabbas av ruelse kan vi tänka på Trusova. Från tolfte plats till brons, bara för att hon envisades med att lägga in fem kvadrupler.

Jag är fullt medveten om att klimatet kanske inte klarar tre av fem. Kanske måste vi sätta alla fem kvadruplar utan att falla. Därför är det bäst att lägga in sju i programmet.

Vad har vi för alternativ? ANNA-LENA LAURÉN är HBL:s medarbetare i Ryssland.