Överför färdtjänsten till FPA
FÄRDTJÄNST Juristen Karin Cederlöf aktualiserar (HBL Debatt 22.3) de fatala bristerna i färdtjänsten i sin hemkommun Esbo. Det är alltid en tillgång när rättslärda ställer upp för att påtala grava brister i hur lagar fungerar i praktiken. Framför allt när de drabbar försvarslösa medborgare. Det är sällan jurister vill ta ställning i offentligheten i det avseendet.
Färdtjänsten utgör en rättsskandal som hör hemma i en bananrepublik om den inte är ännu värre behandlad. Socialarbetare kan fälla ansökningar utan minsta omtanke om de drabbade och deras rättigheter. Föredraganden och domare makulerar sakkunniga läkares grundliga bedömningar som värdelösa och tror sig veta bättre själv om medicinska fakta för svårt sjuka människors vidkommande. Domarkårens rykte är i denna fråga i ett förnedringstillstånd. Samhället klarar inte av att rycka upp sig och justitiekanslern, justitieombudsmannen och diskrimineringsombudsmannen som borde ha något litet intresse av rättssamhällets upprätthållande har slumrat djupt.
Jag har under årens lopp hjälpt en del funktionsnedsatta med besvär då de getts avslag och då kan man se att behandlingen i förvaltningsdomstolarna är rena lottdragningen, helt beroende på den dagens domarsammansättning. Besluten fattas i flera fall genom omröstning för så förfallen är inte domarkåren att det inte finns domare som inte vill avge helt godtyckliga domar som drabbar de försvarslösa i samhället. När en domstol går emot grundliga läkarutredningar och fäller sakkunniga läkares bedömningar vore det ett grundkrav att domstolen låter en annan läkare ta ställning till varför läkarintyg dumpas som värdelösa.
Det kunde även i förvaltningsdomstolarna finnas en sektion för ärenden som berör socialrätt, klienträtt och patienträtt så att den sektionens domare i någon mån skulle fokusera på socialklienters och patienters laga rättigheter. Och som skulle fatta beslut utgående från medicinska fakta om behovet av färdtjänst och vid behov begära sakkunnigutlåtande innan inlämnade läkarintyg godtyckligt makuleras. FN:s människorättskonvention påtalar vikten av att ingen får utsättas för en godtycklig, ovärdig och respektlös maktutövning. Det utsätts i många fall de funktionsnedsatta för då det gäller deras behov av nödvändiga stödfunktioner till vilka färdtjänsten hör.
De lagavsnitt som berör denna tjänst är även alltför bristfälliga och ger för vaga instruktioner som kommuner i sin avoghet mot målgruppen utnyttjar. Nu förnyas handikappservicelagen till en servicelag om funktionshinder. Dess texter om färdtjänsten blir om möjligt ännu mer vacklande och åldersrelaterade nedsättningar ges ännu mindre tyngd. Inget parti har uppgett någon vilja att förbättra möjligheterna till färdtjänst.
Cederlöf hänvisar till de tio västnyländska kommunernas treåriga projekt för gemensam färdtjänst med Esbo som slutade i ett fullständigt fiasko, största delen av dessa har redan beslutat att avstå från avtalen med Esbo. I det konceptet försummades det mesta och de berättigade önskemål som en utvecklargrupp i projektet framförde gavs ingen tyngd.
Bäst vore att färdtjänsten skulle överföras till Folkpensionsanstalten för att ges större konsolidering och då skulle de stora variationerna i de olika kommunernas tillämpningar minska. Fixeringen vid kommungränser kunde då upphöra. Nu kan en färdresa göras i ett väderstreck, men inte i ett annat trots att avståndet vore detsamma. Flexibiliteten är helt utesluten. Det skulle räcka med en kilometergräns för en resa medan området och väderstrecket för den borde sakna betydelse.
Den nya lagen borde göras tydligare och bättre fungerande, men den målsättningen har regeringen totalt missat. Riksdagen borde se till att den ges en bättre och klarare uppbyggnad.