Peter Buchert klargör hur systematisk överkonsumtion av antibiotika har drivit en växande global köttfabrik sedan andra världskriget.
Människans hunger efter kött driver en ohållbar djurproduktion och en global folkhälsokris. Dagens växande köttberg är resultatet av årtionden av systematiskt missbruk av medicinhistoriens största upptäckt, antibiotikan.
Gemensamt för öst, väst, nord och syd är att den omedelbara hungern efter billigt kött är större än oron för folkhälsans framtid.
Ju mer kött världen vill äta desto mer expanderar den industriella djurproduktionen. Den bygger på att främst kyckling, svin och nötboskap massutfodras med antimikrobiella läkemedel, mestadels i tillväxtsyfte.
Små doser av antibiotika hjälper produktionsdjuren att utnyttja näringen effektivare. Det gör dem produktivare: hönor lägger fler ägg, kycklingar växer fortare, suggor får större kullar och kor ger mer mjölk.
Avigsidan är att antibiotika i tillväxtsyfte driver resistens mot läkemedel som behövs vid sjukdomar. Priset för det billiga köttet är en global folkhälsokris med potential att eskalera till en pandemi.
Uppskattningsvis 73 procent av all antibiotika ges till produktionsdjur, mest i tillväxtsyfte. År 2013 beräknades hela världens produktionsdjur svälja drygt 130 000 ton antibiotika. Fram till 2030 beräknas siffran överskrida 200 000 ton.
Antibiotika är en nödvändig del av all djuruppfödning, men bruket varierar nationsvis från 8 milligram per kilogram produktionsdjur och år i Norge till 318 milligram i Kina. Det skriver professor Thomas van Boeckel vid högskolan ETH i Zürich i en artikel i Science.
År 2017 uppmanade Världshälsoorganisationen djuruppfödarna att sluta med att rutinmässigt massdosera antibiotika i tillväxtsyfte. Men fortfarande är det en rutinåtgärd i många länder.
– I USA har foderindustrin länge tillsatt antibiotika i fodret. I många utvecklingsländer kan man köpa antibiotikaberikat foder i lantbruksaffären utan att man ens vet vilket preparat det innehåller, säger veterinärmedicinaren Annamari Heikinheimo, biträdande professor i zoonotisk antimikrobiell läkemedelsresistens vid Helsingfors universitet och forskare vid Livsmedelsverket.
FN-organisationerna för folkhälsa, livsmedel och veterinärmedicin samarbetar för att mäta bruket av antibiotika i djurproduktionen och för att främja ansvarsfullt bruk.
Det är viktigt, för trots att köttproduktionen har stabiliserats i höginkomstländer har den bara sedan år 2000 ökat med 68 procent i Asien, med 64 procent i Afrika och med 40 procent i Sydamerika. Sådana tillväxtsiffror vore omöjliga utan antibiotika. Övriga världen har slagit in på en väg som Europa och Nordamerika har stakat ut.
Bruket av antibiotika i den globala livsmedelsproduktionen väntas öka med nästan 70 procent från 2010 till 2030. Enligt Thomas van Boeckel hotar detta inte bara folkhälsan utan också köttindustrins hållbarhet och därmed producenter i hela världen:
”Portföljen med antimikrobiella medel som används för produktionsdjur töms i snabb takt”, skriver han.
I Finland används antibiotika i djurproduktionen bara då djuren drabbas av infektionssjukdomar. God produktionshygien minskar behovet av antibiotika. Att hela branschen förstår att bakterierna rör sig mellan miljö, djur och människor och att livsmedelssäkerhet har kopplingar till konceptet one health är en nordisk styrka, anser Annamari Heikinheimo.
– Utan att ta ställning till köttproduktionens framtid tänker jag att också vi kan bli bättre på att förstå oss på djurens välbefinnande. När djur stressas mindre har de bättre motståndskraft. Den globala köttproduktionen kan sporras ekonomiskt till att minska på antibiotikabruket, säger hon.
Köttfabrikens historia
När den första antibiotikan lanserades inom djurproduktionen i slutet av 1930-talet talade man om ett genombrott. Rutinmässigt bruk av antibiotika höll djuren så friska och produktiva att man kunde öka produktionen och minska arbetskraften på en gång. Fler kunde äta mer kött förmånligare.
Dessutom fungerade antibiotika som konserveringsmedel och förlängde livsmedlens hållbarhetstid. The Times beskrev 1956 antibiotiska konserveringsmedel som ”det största framsteget i sitt slag sedan kylskåpet uppfanns”.
Hur kommer det sig då att vi i dag ser början på en folkhälsokris? Claas Kirchhelle, medicinhistoriker vid University College Dublin, benar ut frågan i en översiktsartikel i Nature.
Vi spolar tillbaka till tiden strax efter andra världskriget. Både i det kapitalistiska väst och i det socialistiska öst heter det att det politiska och ekonomiska system man lovordar är överlägset systemet på andra sidan järnridån. Framtiden ska bjuda på utveckling och välstånd.
Båda lägren ser chansen i att expandera jordbruket till en livsmedelsfabrik där antibiotikan utgör ”ett nödvändigt smörjmedel för att hålla kugghjulen i rörelse”, som Kirchhelle uttrycker det. Drivkrafter är både ökande efterfrågan och ideologisk rivalitet.
Både öst och väst börjar exportera kött i mängder. Den antibiotikaberoende djurproduktionen antar globala dimensioner.
Kampen om marknaden förutsätter avancerade kunskaper i antibiotikautveckling. USA, Västeuropa och Japan ligger inledningsvis i framkant, men Sovjet lyckas snart knappa in försprånget, delvis tack vare informationsläckor och spionage. Flera östeuropeiska länder inleder antibiotikaproduktion.
Gigantiska djurfabriker
Östtyskland blir snart östblockets motor inom industriell köttproduktion och reser 1970 ett ”svinhöghus” på sex våningsplan för 500 avelssuggor. De insemineras om och om igen för att ständigt producera fler ungar. Båsen är trånga och under hela sitt korta liv får grisarna aldrig röra sig utomhus eller stå på annat än fabrikens betonggolv eller i hissen på vägen till slakt.
Svinhöghuset betecknas som ”prestigeobjekt för modern djurhållning” och ska demonstrera kommunistisk effektivitet. Ändå är den bara köttfabrikens prototyp.
Under 1970- och 1980-talen bygger Östtyskland elva regelrätta svinfabriker – varje anläggning på 70 hektar och med plats för 185000 svin. Liknande fabriker uppförs för att producera nötkött, mjölk och ägg i utopiska volymer.
”Bristande djurvälfärd kompenserades med ett liberalt antibiotikabruk”, skriver Claas Kirchhelle och tillägger att man också gav fabriksdjuren antidepressiva läkemedel för att dämpa stressen.
Storskaligheten driver en antibiotikaresistens som sprider sig i och med att Östtyskland fungerar som transitland för köttexport från andra öststater. De östtyska djurfabrikerna förorenar miljön och orsakar brist på antibiotika. Östtyskland tar fram egna preparat, men missbruket utvecklar resistenta bakterier som orsakar sjukdomar bland befolkningen.
På andra sidan järnridån – dels för att man ser en lukrativ exportmarknad, dels av rädsla för att kom
munismens skadliga inflytande ska sprida sig på bekostnad av västliga värderingar – börjar USA förse tredje världen med antibiotika. Scott Podolsky, professor i globalhälsa vid Harvard, beskriver i en uppsats hur USA matade undernärda barn i Guatemala med ”antibiotikagodis” i villfarelsen att det skulle gynna deras tillväxt som om de varit produktionsdjur.
Icke desto mindre blir antibiotikan en del av USA:s utvecklingspolitik. Flera länder i Sydamerika, Afrika och Sydostasien kan expandera sitt jordbruk medan amerikanska företag ökar sin antibiotikaexport och öppnar fabriker i partnerländerna.
Den antibiotikaberoende köttproduktionen eskalerar i flera lågoch medelinkomstländer. I Brasilien ökar kycklingproduktionen 20-falt åren 1968–88 och koncentreras till en enda region i norr. Brasilien blir sedermera världens främsta kycklingproducent men också en av världens största konsumenter av antibiotika i djurproduktion.
Finlands smarta drag
Kina får tillgång till sovjetantibiotika redan på 1950-talet, men bruket är måttfullt fram till Mao Zedongs död. Först när Kina anammar en liberalare ekonomisk politik på 1980-talet expanderar dess köttindustri, men då går det undan. Kina köper upp otaliga utländska djurfabriker och sedan 2010 konsumerar Kina mer antibiotika för djuruppfödning än något annat land.
I Västeuropa är antibiotikabruket till en början restriktivare än i Nordamerika, men när priset sjunker ökar volymerna. Flera europeiska länder frångår kravet att antibiotikabruk ska förutsätta recept från en veterinär. Också i Finland ger man strax efter kriget antibiotika till produktionsdjuren i tillväxtsyfte. När detta förbjuds i slutet av 1990-talet är Finland en föregångare. EU följer efter först 2005.
I Finland blir antibiotikabruket i djurproduktionen aldrig mastodontiskt. En orsak är en lag från 1949 som förbjuder veterinärer att göra vinst på att sälja läkemedel till djurproducenter.
– Lagen gäller än i dag och gör att det är stor skillnad mellan Finland och flera europeiska länder där veterinärer kan tjäna en ansenlig summa. Veterinärens roll under gårdsbesöken kan variera från expert till försäljare, säger Annamari Heikinheimo.
Många bedömare anser att upptäckten av penicillinet utgör det största enskilda genombrottet i medicinens historia. Hela världen kan tacka Alexander Fleming för det, men i dag, när antibiotikaresistensen blivit ett reellt hot, kan ingen skylla på att man inte kände till riskerna.
Redan kort efter att penicillinet lanseras, 1945, säger Fleming själv i en intervju för New York Times att ”missbruk kan leda till att
mikroberna lär sig motstå penicillin”. På 1950- och 1960-talet varnar flera experter för att ett godtyckligt bruk kan driva antibiotikaresistens. I dag beräknar folkhälsomyndigheterna att motståndskraftiga bakterier kan kosta 10 miljoner människoliv om året till 2050.
I USA är bruket ändå frikostigt från början. Trots forskarnas varnande ord hajar allmänheten inte till förrän man på 1950-talet chockas av beskedet att var tionde amerikansk mjölkliter är kontaminerad med penicillin.
Enligt Claas Kirchhelles efterforskningar är det följden av att bönderna har överdoserat antibiotika till mjölkkor, struntat i föreskrifter och illegalt sprutat penicillin direkt i mjölken för att förlänga hållbarheten. I hela västvärlden börjar en allmän misstro till antibiotika pyra och det ryktas att industrin förgiftar maten.
Motorvägsveterinärer
Politiker i alla västländer låter ändå de omedelbara ekonomiska fördelarna av en antibiotikaberoende djurproduktion väga tyngre än de långsiktiga folkhälsoriskerna. Läkemedelsindustrin har en armé av lobbare vars tendentiösa forskning visar att riskerna är försumbara. De flesta politiker köper detta hellre än oberoende forskning som bevisar motsatsen.
Och då ett antal västeuropeiska länder skärper regleringen på 1970-talet expanderar den svarta marknaden. I Västtyskland myntas begreppet ”motorvägsveterinär” för skumma typer som säljer diverse preparat, med eller utan etikett, till köttproducenter.
I USA visar läkaren Stuart Levy i en uppmärksammad studie 1976 att antibiotikabruket inom livsmedelsproduktionen utgör ett hot mot folkhälsan. Det väcker myndigheterna, men läkemedelsindustrins lobbare och advokater lyckas avstyra tuffare reglering.
– Levy var en pionjär inom konceptet one health och antibiotikaresistens, för han såg att det behövs samarbete över sektorerna, att miljöhygien, djurhälsa, livsmedelssäkerhet och människans hälsa hänger ihop, säger Annamari Heikinheimo.
Medan kampen i USA fortsätter på 1980-talet börjar svartabörshandeln blomstra även där. Enligt kongressens utredning från 1985 saknar upp till 90 procent av alla nya antibiotikaprodukter på marknaden tillstånd.
En del konsumenter tappar tilltron till det konventionella jordbruket. Det öppnar en nisch för ekologisk produktion, men bara en bråkdel har råd och lust att betala mer för ekologiskt. Ekobruket förblir länge en dvärg vid sidan av jätten som fortsätter växa med antibiotikans kraft.
Utanför Norden hör Nederländerna i dag till de länder som använder minst antibiotika i jordbruket. Så har det verkligen inte alltid varit. Kursändringen sker efter att holländsk press sommaren 2004 går ut med nyheten att en sex månader gammal flicka bär på ”sjukhusbakterien” MRSA.
Smittspårningen visar att flickan har fått den resistenta bakterien av sina föräldrar som har smittats på sin gigantiska svinfarm. Sedan följer några år av politiska tvister, och så vändningen. Nederländerna mer än halverar antibiotikabruket i djuruppfödningen på några år.
– Det är intressant att se att stora jordbruksländer som Tyskland och Frankrike nu följer efter. Det visar att bruket måste vara omotiverat stort. Samtidigt är det viktigt att man sköter om djuren, att man minskar på infektionerna och därmed på behovet av antibiotika, och inte bara på bruket, säger Heikinheimo.
Små framsteg
Claas Kirchhelles översikt visar att antibiotikapolitiken har vuxit fram i olika takt och under vitt skilda förutsättningar i världens alla hörn. Med samhällelig och ekonomisk utveckling följer en ökande efterfrågan på kött. Gemensamt för öst, väst, nord och syd är att den omedelbara hungern efter billigt kött är större än oron för folkhälsans framtid.
Under årens lopp har alla seriösa försök att internationellt och samordnat minska på bruket och hejda resistensutvecklingen strandat. Kirchhelles slutsats är att världen saknar ett effektivt sätt att hantera problemet multilateralt, trots att det är av global natur.
Vissa framsteg har ändå gjorts. Norden har minskat sitt antibiotikabruk ansenligt och påverkat EU, som har skärpt sin reglering. Japan har följt EU:s exempel, och Sydkorea går i samma riktning. I Ryssland har bruket minskat markant efter Sovjetunionens kollaps. Flera låginkomstländer och tillväxtekonomier med Kina i spetsen har lovat minska bruket. Men tvärtom beräknas det öka massivt.
Kirchhelle varnar för att skuldbelägga fattiga länder och tillväxtekonomier som i dag står för överkonsumtionen, i synnerhet då dagens höginkomstländer är de som har exporterat de antibiotikaberoende produktionsmodellerna sedan 1940-talet.
”Höginkomstländerna bär ett moraliskt ansvar för att hantera systemkollapsen i andra delar av världen. Antibiotikabruket i de flesta höginkomstländer är fortfarande på en klart högre nivå än under 1960-talet då antibiotikaresistensen i jordbruket orsakade alarm internationellt”, skriver han.
I den värld där konsumenten sägs vara kung borde kungen kunna driva förändring. Begynnande tecken syns. I USA marknadsför snabbmatskedjan Subway numera sin kyckling som antibiotikafri.
Kunde Finlands restriktiva antibiotikabruk i livsmedelsproduktionen bli en exporttrumf, Annamari Heikinheimo? – Absolut, finländsk kycklingproduktion har varit antibiotikafri ända sedan 2009. Kanske kunde vi hålla fanan lite högre och berätta vad vi är bra på.