DÅ FRAMTIDEN HÄNGER PÅ ATT HÅLLAS FRISK
Axel Bondestam och Julia Huovinen upplevde en enorm press inför studentskrivningarna, inte bara för den egna prestationens skull, utan också för alla andras. Hade någon blivit sjuk hade hela årskullen suttit i karantän och inte blivit studenter. De tar studenten vid Brändö gymnasium i vår.
Om någon av er nu har corona kommer ingen av er att bli student i vår. Det fick Julia Huovinen och Axel Bondestam höra då de inledde sina studentskrivningar. Nu ställs de inför nästa prövning, urvalsproven. – Alla kommer att gå dit hur man än mår, det är ju hela ens framtid som står på spel.
Då Julia Huovinen, 18, lämnat in det sista provet i årets studentskrivningar var lättnaden enorm. Det var inte bara tolv års skolgång som var över, utan flera veckor av frivillig karantän.
– I går träffade jag min familj för första gången sedan februari, sedan åt jag middag med en kompis för att fira.
Både Huovinen och hennes föräldrar bor på Brändö, men i skilda lägenheter. Allt för att inte smitta varandra.
– Det handlar ju inte bara om en själv. Tänk om någon av oss som skrev hade varit smittad. Då hade vi alla satts i karantän och ingen hade blivit student. Det var det första de sa åt oss på skrivningarna, de satte allt ansvar på oss abir. Tänk vilken skam, hur skyldig man hade känt sig ...
Axel Bondestam, 18, nickar. Skammen är värst.
– Man vågade inte ens hosta. Jag tror aldrig i mitt liv jag hållit mig från att hosta så mycket som nu.
I dag vågar han andas igen. Skrivningarna är över, livet känns lite lättare en stund innan nästa karantän väntar då urvalsproven ska skrivas.
– Jag vet redan nu att folk kommer att gå dit oberoende hur de mår. Om alternativet är att göra ett coronatest och visa sig vara smittad och tvingas ta ett mellanår, ja, jag vet nog vad folk väljer. Det är för mycket som står på spel, säger Bondestam.
– Den egna prestationen kommer att gå före pandemin, så är det nog bara, instämmer Huovinen.
Två veckor räckte
För Huovinen och Bondestam blev det sista året i gymnasiet inte alls som de tänkt sig. De svåraste matematikkurserna studerades i det egna sovrummet, förberedelserna inför studentskrivningarna präntades in på distans, skolkamraterna blev svarta anonyma rutor på onlinelektionerna, kontakten med lärarna försvårades, penkisen ställdes in, abikryssningen, festerna ...
– Det känns bara så jättesynd. Penkisen var nog värst, att inte få tillbaka den. Men jag är glad att vi fick gammeldansen i fjol, det missade årets tvåor, säger Huovinen.
Då distansundervisningen började för drygt ett år sedan var både Huovinen och Bondestam positivt inställda. Att få stanna kvar i sängen och trycka i gång lektionen på telefonen för att sedan fortsätta slumra kändes inte så illa. Sedan gick det två veckor, och båda började längta tillbaka till skolbänken och kamraterna.
– Småpratet på rasterna fanns ju inte där, hemma var man bara ensam. Det blev svårare att ställa frågor till lärarna, vanligtvis kunde man ju rycka dem i ärmen på rasterna. Nu måste man skicka ett meddelande på Wilma för att fråga när det fanns tid att ställa en fråga som hade gått på två minuter i vanliga fall. För många blev tröskeln mycket högre att be om hjälp, säger Huovinen. Bondestam instämmer. – Matematiken var nog svår på distans.
Båda är övertygade om att coronaåret kommer att synas i årets skrivningar.
Att sitta ensam hemma och läsa på proven var krävande, då biblioteken stängdes och inte erbjöd variation till studiemiljön.
– På biblioteket finns ju inte Netflix som ett alternativ. Hemma ligger man på soffan och funderar på vad som finns i kylskåpet, ler Bondestam.
– Och stackars dem som tvingats studera i en liten höghuslägenhet med fem syskon eller distansarbetande föräldrar hemma.
För Huovinen har långa promenader och videosamtal varit räddningen.
– Jag har försökt stiga upp tidigt. Och så har jag talat massor med mina vänner, säkert tre timmar per dag. Vi har läst tillsammans och diskuterat studier, men också bara haft öppen linje medan vi typ diskat.
Bondestam begränsade i ett tidigt skede sitt umgänge till några nära vänner.
– Man måste komma hemifrån. Sedan jag tog körkort har jag ibland bara åkt i väg på kvällarna. Mina föräldrar har frågat vart jag är på väg, men ärligt talat har jag oftast ingen aning. Jag måste bara komma ut och köra lite.
– Snart får vi väl inte ens gå ut, suckar Huovinen. Ska jag gå miste om min 19-årsdag också?
Då hon fyllde 18 i början av pandemin firade hon med att äta muffins på balkongen hos en kompis.
Och bjöd in ett större gäng på Google meet. Axel Bondestam fyllde på sommaren då coronaläget var lugnare, och vågade därmed ställa till med fest.
Sista skoldagen samlades alla abiturienter för att fira after ski i skolan, för att ändå komma åt att göra något roligt.
– Det var inte omtyckt bland lärarna, men det var så otroligt skönt. Alla hade munskydd och visst kändes det lite skamligt, men vi behövde träffas. Många hade man inte sett alls, då alla suttit bakom stängda kameror.
Inga läxor
Huovinen och Bondestam delar upp gymnasietiden i före och under coronan.
– Stämningen på en distanslektion är en helt annan. Om man har kameran på känns det som om alla tittade på en, de flesta har den avstängd.
Att inte se sin publik har varit en stor utmaning för Kim Wikström, lärare i filosofi vid Brändö gymnasium.
– Det är svårt att avläsa sin publik och se om de är med.
Wikström tror också att årets distansstudier kommer att synas i resultaten efter studentskrivningarna. Själv har han resonerat att avvikande omständigheter kräver avvikande bedömning.
– Det går inte att låtsas att allt är som vanligt. Vi har till exempel inte gett läxor, man kan inte kräva att studerandena sitter vid datorerna ännu efter åtta timmar lektioner.
Wikström ser också en potentiell fara med distansundervisningen.
– Det finns ett hårt spartryck på skolorna. Nu när man sett att distanskurser går att genomföra kan det hända att till exempel fler fördjupade kurser sker på distans i framtiden i samarbete med andra skolor. Det är jättesynd, men förstås bättre om alternativet är att inte erbjuda kursen över huvud taget, säger han och tillägger:
– Men det är inte ett steg åt rätt håll. Teorin är bara en bråkdel av skolans uppgift.
Ofrivilligt mellanår
För många är hoppet ändå att kunna börja studera som normalt i höst. Men samtidigt fasar man för ett ofrivilligt mellanår. Om man inte får åka utomlands för att upptäcka världen? Eller träffa nya vänner?
Då känns urvalsproven desto viktigare. Huovinen vill bli kriminalpsykolog och läsa psykologi, Bondestam har mest ägnat gymnasietiden åt att räkna matematik och vill till Hanken.
I början av mars meddelade Finlands universitetsrektorers råd Unifi att vårens urvalsprov kommer att hållas på plats. Inga distansskrivningar är möjliga. Inga extra prov ordnas heller för de som satts i karantän eller är sjuka. Därför uppmanas alla sitta i frivillig karantän två veckor innan provet.
Alexandra Wegelius, ordförande för Finlands Svenska Skolungdomsförbund, har hört många som oroat sig för proven.
– Många prov skrivs i början av juni, hur ska man då tänka när det gäller studentdimissionen? Man kan ju inte gå på sin egen dimission om man ska sitta i frivillig karantän samtidigt.
Wegelius hör själv till dem som ska delta i årets urvalsprov, och är beredd att sitta i karantän så länge det krävs.
För Lovisabon Emilia Tallberg, 20, är valet inte lika lätt.
– Jag har räknat ut att om jag deltar i alla prov jag tänkt mig så skulle jag sitta 32 dagar i karantän. Det är inte möjligt.
Hon känner redan nu en fruktansvärd ångest över urvalsproven.
– I studentskrivningarna träffas ändå samma människor från samma skola, men till urvalsproven kommer folk från hela landet. Många måste ta sig dit med kollektivtrafik eller har rest långa vägar. De som tillhör en riskgrupp tar en väldigt stor risk, säger hon.
– På något sätt känns det komiskt att landet stänger ner med restauranger och kulturverksamhet och så, men att vi unga, som pekats ut som de värsta smittspridarna, ska samlas på plats för urvalsproven.
Precis som Huovinen och Bondestam är också Tallberg rädd att den frivilliga karantänen inte kommer att följas.
– Tänk på de som jobbar! Två veckors frivillig karantän betyder att man blir utan en halv månadslön.
Hon tror att många kommer att strunta i hur de mår på provdagen.
– Det är klart att det kommer att fuskas, om du inte kan skriva provet tar det ett helt år tills nästa chans kommer. Varför kan vi inte göra som andra länder som har antagningar två gånger per år? Det skulle lätta på trycket lite i alla fall. Nu har man ingen chans att skriva förrän om ett år.
"Också en upplevelse"
Tallberg förstår hur man resonerat om proven för att undvika fuskande och göra det rättvist, men tycker man kunde ha sett på proven områdesvis.
– Jag förstår idén, men det är inte hållbart. I de prov jag tänker delta i förutsätts vi till exempel ha dator och telefon med internetuppkoppling för att kunna göra research. Då kunde vi lika bra få skriva hemma. Jag förstår att det är svårare i andra ämnen, men man skulle inte behöva dra alla över en kam.
Hon hoppas ändå att läget ser ljusare ut vid månadsskiftet maj/ juni. Också Julia Huovinen är hoppfull.
– Egentligen, när jag tänker på mina nitton levnadsår, så kanske det här ändå var det bästa året för coronan. Jag hade ändå mest suttit hemma och studerat. Så hellre nu och så hoppas jag att studielivet blir mer normalt. Bondestam håller inte med. – Jag hade hellre haft pandemin under första året i gymnasiet, då hade man bara kunnat sitta hemma och spela.
– Men då var det viktigt att lära känna kompisar och knyta kontakter, inflikar Huovinen. – Nåja, okej, kanske som äldre då. – Men nu hade vi inget val, då är det bara att finna sig i situationen och se det som en upplevelse. Det här är ju ändå bara ett år av ens liv. Fast då utgår jag förstås från att det snart tar slut, säger Huovinen.