■ Recension: Elektriciteten laddas aldrig ur Paul Celans dikter
Paul Celans dikt är, också som strävast, alltid musik. Han är otänkbar utan Förintelsen men uttöms som poet inte av den utan skrev om mycket annat också. I olika färska svenska utgåvor kan man läsa både de lättillgängliga och de svåra dikterna, på svenska
Paul Celan är en utmaning för varje poesiläsare. Fjolåret var ett dubbelt Celanminne – hundra år sen han föddes och femtio sen hans död. Det gav ett vackert resultat på svenska: för första gången har vi nu tolkningar av alla hans diktsamlingar, dessutom gav tidskriften Aiolos ut ett mäktigt dubbelnummer ägnat Celans verk.
Vari ligger då det svåra? Celan är allmänt ansedd som en av det senare nittonhundratalets främsta och mest inflytelserika poeter, en vars betydelse bara ökat under halvseklet efter hans död. Samtidigt är det en kluven upplevelse att läsa honom. Å ena sidan ger hans dikter omedelbart läsaren den språkligtmusikaliska stöt som utmärker den allra bästa poesin. Det är en elektricitet som aldrig laddas ur: decennier efter att man första gången läste honom känns den fortfarande.
Å andra sidan är Celan ofrånkomligen en krävande poet. Inte alltid – vissa av hans dikter har motiv som genast urskiljs, och den språkliga suggestionskraften finns där, från de tidiga dikternas sångbarhet till de senas minimalistiskt borrande punktmusik. Men att närma sig en djupare förståelse av de enskilda dikterna är i många fall svårt, för att inte tala om att tillägna sig hela verket. Svårigheterna finns dels i språkets kompression och nyskapelser, dels i tematiken genom ellipser och hänvisningar till annan litteratur, konst, historia och filosofi. Många av hans dikter är sådana att varje ord kan kommenteras. Och de har kommenterats – sekundärlitteraturen kring Celan är enorm och också svenska forskare har förtjänstfullt bidragit till den.
Hela verket översatt
Paradoxalt nog accentueras problemen nu när vi har hela hans verk i utmärkta tolkningar till svenska. Förr kunde såväl tolkare som läsare inskränka sig till de dikter som var relativt tillgängliga, också i översättning. Och det är klart att läsarna fortfarande kan begränsa sig till dem och få ut väldigt mycket av det. Ändå är det en kulturgärning av stora mått, och en tjänst åt det svenska språket, poesin och läsarna att översättningsarbetet nu är komplett.
För att inte skrämma läsarna ännu mera är det skäl att citera en av Celans mer bekanta och tillgängliga dikter, en som på ett oöverträffat sätt koncentrerar Förintelsens tragedi och hopplöshet och visar hur poesin lyckas komprimera en allomfattande upplevelse:
DET VAR JORD I DEM, och de grävde.
De grävde och grävde, så gick deras dag, deras natt. Och de prisade
inte Gud, som, så hörde de, ville allt detta, som, så hörde de, visste allt detta.
De grävde och hörde inget mer; de blev inte klokare, de skrev ingen
sång, tänkte inte fram något språk. De grävde.
Det kom en stillhet, det kom även
storm, och alla haven, de kom. Jag gräver, du gräver,
även maskarna gräver, och det som sjunger där säger:
De gräver.
O någon, o ingen, o ingen alls, o du:
Vart gick det, som gick till ingen? O du gräver och jag gräver och jag
gräver nu, och på fingret väcker oss ringen.
(Ur Ingenmansrosen, 1963, övers. Björn Sandmark och Mikael van Reis)
Den här dikten kan läsas helt utan förklaringar och den ger en del av det som är typiskt för Celan. Han är otänkbar utan Förintelsen men uttöms som poet inte av den utan
skrev om mycket annat också. Celan föddes i Czernowitz i dagens Ukraina som son till tyskspråkiga judar. Nazismen överlevde han i ett arbetsläger men hans föräldrar och övriga släktingar mördades. Efter kriget tog han sig via uppehåll i Bukarest och Wien till Paris där han levde återstoden av sitt liv.
Celan var mångspråkig – han kom att översätta poesi från sju språk – men dikta kunde och ville han bara på sitt modersmål. Den komplicerade relationen till tyskan, mördarnas språk, styrde hans författarskap och var, ansåg han själv, hans öde. Hans förhållande till den tyska litteraturen och kulturen var sedan tidig barndom nära, och han hade livliga kontakter med kolleger i Tyskland fastän det var otänkbart att bosätta sig där.
Dödsfuga
Utvecklingen i författarskapet går mot ett allt mer komprimerat, allt mer nyskapande och personligt uttryck. I Celans första diktsamling Vallmo och minne (1952) finns den stora dikten ”Dödsfuga” med sina långa, musikaliskt svallande rader. Denna epitaf över modern där döden oförglömligt är ”en mäster från Tyskland” är fortfarande hans kändaste dikt och behöver inga uttydningar för att gripa sina läsare:
GRYNINGENS svarta mjölk
dricker vi på kvällen vi dricker till middag och morgon
vi dricker på natten vi dricker och dricker vi skyfflar en grav i luften
där ligger man inte trångt /- - -/
(Övers. Sandmark och Eva Ström)
Celan kom dock att gripas av misstro mot det suggestivt vackra, mot sin förmåga att uttrycka sig poetiskt. Hela hans författarskap kan ses som en strävan att skriva mot språket, att ta det isär och förhindra ”underhållningsläsning”. Vid slutet av 1960-talet, kan en dikt se ut så här:
LILLA NATT: när du tar emot mig, tar emot mig, uppåt, tre smärttum över marken:
alla dödsmantlarna av sand, alla ickehjälparna, allt som där ännu skrattar med tungan –
(Ur Tidsgård, posthum, övers. Anders Olsson)
Det är viktigt att se att Celans dikter behåller sin poetiska magi också i översättning, annars vore läsningen ju bara ett meningslöst avregistrerande. Ändå är det inte enkelt: det här är dikter vars ursprungliga drivkraft är omöjlig att skilja från själva språket de är skrivna på. Ett talande exempel finns i tidskriften Aiolos Celannummer. Där uttolkar översättaren och litteraturforskaren Mikael van Reis några teman hos poeten i en sanslöst kunnig och uppslagsrik artikel och visar på oanade djup i orden och dikterna. Men van Reis skriver (förstås) hela tiden om de tyska originalen; strängt taget omintetgör han sin egen översättarverksamhet. Något liknande, fast inte lika påfallande, utmärker det lika initierade efterordet i Anders Olssons tolkningsvolym Det sena verket.
Dikter på svenska
Uppgiften för den svenskspråkiga läsaren blir alltså att skapa sina egna läsningar utgående från de dikter hen har framför sig. Allt det kloka och viktiga som kan sägas om originalen kan man visserligen ta med sig men det måste ändå åsidosättas. De två förlagen Faethon och Bonniers har löst problemet på motsatta sätt. Faethons utgåva av de fyra första samlingarna är sorglösa separatvolymer, utan kommentarer och förklaringar, som om de skrivits i dag. Bonniersutgåvan å andra sidan är en tusensidig tegelsten där dikterna finns både i original och i översättning, försedda med förklarande för- och efterord. En uppmaning till fördjupat studium som i värsta fall kan te sig lite avskräckande.
Ändå är det omöjligt att välja mellan de två närmelsesätten (och avgörande är förstås att översättningarna i bägge fallen är mycket bra). Om man, efter att ha skapat sig en relation till den svenske Celan, vill gå vidare i sin läsning måste man fördjupa sig. En sak man kanske då vill göra är att höra hur originalen låter, även om ens kunskaper i tyska är skrala. För Celandikten är, också som strävast, alltid musik. Och så småningom grips man av nyfikenhet inför allusionerna och hänvisningarna i dikterna, kanske rent av inför poetens livsöde.
Koncentration
Det finns i dag ett oöverskådligt hav av Celankommentarer, på större eller mindre avstånd från den spontana läsningen. En inblick i dem får man dels via Anders Olssons efterord till sin tolkningsvolym, dels i Aiolos Celannumer där litteraturkritisk analys kombineras med brev och andra texter av Celan själv och hans närmaste. På ett kongenialt sätt samsas poeten här med den tyske konstnären Anselm Kiefer, vars historieproblematiserande verk ofta tar avstamp hos Celan.
För att bli belönad måste man lägga ner möda på Paul Celan. Man kan fortsätta sina ansträngningar, kanske under kunnigare föregångares vägledning, i åratal utan att ämnet uttöms. Det ligger ju också något etiskt i detta, att i en tid präglad av flyktiga och banala budskap, tvingas öva sig i koncentrationens konst. Då får man möta inte bara språkkonst av högsta kvalitet utan också ett mångfacetterat och oavvisligt budskap från 1900-talets katastrofala mentala landskap.
Utvecklingen i författarskapet går mot ett allt mer komprimerat, allt mer nyskapande och personligt uttryck.