Grön dröm blev smutsbrunt maktspel

Fördelningen av pengar och geopolitisk makt kan avgöras av sällsynta jordartsmetaller som vi knappt kan stava till.

Handelskrig är lukrativa, insåg redan de gamla vikingarna. Snart efter att man koloniserat den obebodda södra delen av Grönland i början av 900-talet uppfattade man värdet på valross. I medeltidens Europa var elfenben en hett eftertraktad lyxvara. I ett läge där handelsvägarna söderut spärrades av muslimska erövrare ersatte grönländskt elfenben afrikanska elefantbetar. I utbyte fick vikingarna järnverktyg och nattvardsvin.

I dag pågår ett högt geopolitiskt spel kring 17 grundämnen med exotiska namn som prometium, samarium och gadolinium. Det handlar om så kallade sällsynta jordartsmetaller. Med tanke på allt prat om klimatomställning spelar gruvindustrin en synnerligen central, men underanalyserad roll. För att fritt omskriva tanken om att allt i världen skulle handla om sex, tillskriven Oscar Wilde: det moderna undantaget vore i så fall sällsynta jordartsmetaller. De handlar om renodlad makt.

Den demokratiska västvärlden böjer sig ogärna för petrodiktaturer som Iran eller Putins fossilauktoritära Ryssland. Samtidigt ängslas vi för klimatets skull. Ändå är kortsiktigheten påfallande: vi blundar för ett nästintill totalt importberoende vad gäller så kallad grön energi. Trots all strävan efter hållbar teknik och utveckling står vi i stark beroendeställning gentemot Kina. Kobolt har kallats för ”Kinas hemliga vapen” i elbilsracet. Också inom litium och neodym har Peking trumf på hand.

Elfordon ska gradvis ersätta konventionella transportmedel, förnybart erövra mark av fossil energiproduktion. Maktkartan ritas om – men ingalunda till europeisk favör. Inom denna omställning befinner sig väst i enormt underläge. Det ofria Kinas dominans är nästan total vad gäller brytning och bearbetning av de nödvändiga malmerna.

Sällsynta jordartsmetaller används för att tillverka magneter i elektriska motorer och generatorer, katalysatorer inom oljeraffinering, batterier, samt specifika sorters glas och keramik. Redan på 1970-talet noterade den reformvänlige kinesiske ledaren Deng Xiaoping: "Mellanöstern har olja, vi har sällsynta jordartsmetaller." Mer än 70 procent av metallerna bryts i Kina och hela 86 procent upparbetas där. EU möter den egna efterfrågan med kinesisk import till 98–99 procent. Det ger Peking ekonomiska påtryckningsmedel av rang. Utan Kinas goda minne blir det varken några Teslabilar eller Iphones. I februari stoltserade Peking i industriromantisk anda med "rekordproduktion" av sällsynta jordartsmetaller. Samma vecka övervägde man att begränsa exporten till den amerikanska försvarsindustrin, inklusive Lockheed Martin. Inte att undra på att Trump var ivrig att köpa Grönland, som uppskattas ha ungefär en fjärdedel av jordens totala reserver.

I takt med att samhället elektrifieras behövs allt fler innovationskritiska metaller för elbilsbatterier, vindkraftverk, solceller, magnetröntgen och nästan all modern elektronik. En vanlig mobiltelefon kan innehålla 60 olika metaller: litium, kobolt, vanadin, grafit, tellur – och sällsynta jordartsmetaller.

Självförsörjningsgraden i västvärlden är obefintlig. Återvinningen är i sin linda. Det är en ren kostnadsfråga. Processerna är bökiga, dyra och kräver stora volymer för att bli effektiva. I brist på tydliga ekonomiska incitament förblir det billigare att bryta nya råvaror. Dessutom behövs styrmedel för att batterier ska planeras med kostnadseffektiv återvinning i åtanke. Cirka 80 procent av miljöpåverkan avgörs redan under designfasen. Återvinningen ligger två steg efter tillverkningen, det tar åratal för kretsloppet att skapas. Elbilsbatterier som säljs i dag kommer att återvinnas någon gång 2030–2035.

Också på konsumentnivå förblir cirkulär ekonomi mest tomt prat. Vi saknar ett pantsystem för hem- och småelektronik. Moderna telefoner och datorer byts ut med några års mellanrum, de går i regel inte ens att plocka isär och lönar sig sällan att reparera. Vi behöver tillgång till reservdelar, förbud mot planerat åldrande och enklare insamling av kasserade prylar. Endast så kan vi mota gruvindustrins motstridiga intressen i grind: investeringsklimat, miljöhänsyn och betesmarker för renar. Odobenus rosmarus, den arktiska valrossen, kan ingalunda dra en lättnadens suck, även om vikingarna är ett minne blott.