❞ Så gott som alla universitet har under pandemin klarat av att fortsätta leverera. Det blev ungefär lika många examina, artiklar och forskningsprojekt under 2020 som under 2019. Pandemin ställde allt på ända, men resultatsiffrorna ställde sig ändå i raka

"Hur kan ett år som varit helt avvikande i verkligheten vara omöjligt att urskilja från föregående år när man ser dem i siffror?"

Fritjof Sahlström i I dag-kolumnen,

Siffror i långa rader. Studiepoäng, examina, antalet artiklar i internationella vetenskapliga tidskrifter, projektmedel, disputationer. Jag radar upp och summerar. Kommunicerar vad jag får syn på. Barska förmaningar och klander när förväntad förändring inte blivit av. Skryt och glädje över framgång. Jag dekanerar, efter bästa förmåga.

Under påskledigheten tänkte jag på Lina Sandells text till psalmen Jag kan inte räkna dem alla. Då, 1880 när hon skrev den, ville hon berätta att det inte går att kvantifiera det goda.

Till skillnad från Sandell tvivlar inte Undervisnings- och kulturministeriet på det godas beräkningsbarhet. Universiteten får pengar enligt prestationer. I praktiken handlar det till exempel om examina och med vilken hastighet de åstadkommits, och om publicerade texter i mer eller mindre fina tidskrifter. Snabbare studier och finare forum ger mera. Allt är samlat i en stor modell där det i slutändan går att räkna ut vad allt är värt. Modellen gör det styrande och fördelande jobbet åt Undervisnings- och kulturministeriet, och är alltså operationaliseringen av vad Finland vill att universiteten skall ägna sig åt.

Det innebär att jag som dekan faktiskt kan räkna dem alla, de prov på godhet min fakultet har rönt. De är många. Så gott som alla universitet har under pandemin klarat av att fortsätta leverera. Det blev ungefär lika många examina, artiklar och forskningsprojekt under 2020 som under 2019. Pandemin ställde allt på ända, men resultatsiffrorna ställde sig ändå i raka rader. Jag har varit och är riktigt stolt över det. Grattis, till oss, forskare, lärare och studerande, vi har gjort det bra!

Men förutom bra är det också helt åt fanders. Hur kan ett år som varit helt avvikande i verkligheten vara omöjligt att urskilja från föregående år när man ser dem i siffror? Vi har inte kunnat vara den samtalande mötesplats som är själva förutsättningen för långsiktig kvalitet, men på pappret, det som i praktiken styr vad vi gör, ser allt ut som vanligt.

Genomskinlighet är i grunden gott. Men de summerande tabellernas berättelser är inte hela verkligheten. Dessvärre, eftersom modellen är det som drar in pengarna, är det ändå siffror jag som akademisk ledare pratar mest om. Om söktryck, examina, publikationer, om behovet av evidensbaserat utvecklingsarbete. Mycket av det behövs. Men det låter lätt så högt om siffrorna att det blir svårt för annat att höras. Och när det som inte går att räkna inte går att prata om kan det bli för tyst om det också viktiga.

Jag tror inte att Lina Sandells religiösa lyrik skall ersätta den nuvarande statliga finansieringsmodellen för finansiering av universitet och högskolor. Men att sätta sig ner en stund med psalm 397 kunde vara klargörande för alla som funderar på hur man på bästa sätt kan stimulera vetenskaplig excellens. Inte bara för att psalmen går att sjunga, eller för att den är kort och rimmar. Utan för att den påminner om att värderingar och visioner inte alltid ryms inom det kortsiktigt mätbara, och att de långsiktigt viktiga resultaten ibland förutsätter att man inte blir för upptagen av summering. Vi kan faktiskt inte räkna på all vår godhet. Just därför behöver vi kanske fundera ett varv till på hur vi skall betala för den.